Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3. Mars 1934 - Kurt Amberg: Vilka egenskaper fordras av stål för verktygsändamål - Diskussion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| [beta] | ||
| spånbåge och spånarea = | –––––– | med beteckning q) mellan |
| fv | </table>
10–20. 2. med bredstål med skärkanten parallell med arbetsstyckets rotationsaxel och matningen fr. 1–10 mm och mer i mm/varv (q = 2–10). Finsvarvningen avser att dels ge arbets s ty ekets dimensioner den noggrannhet, som erfordras för lagertappar o. d. och dels en så slät yta som möjligt. Den slätaste ytan erhålles, förutsatt vibrationsfri gång, alltid ju större hastighet man använder, dvs. högre temperatur på stål och spån. Det är fyra faktorer, som inverka på den temperatur man erhåller på svarvstålet och detta oberoende av stålets egenskaper i värme. Dessa faktorer äro skärhastighet och bearbetningsmaterialets hårdhet, spånekvivalenten och skärvinkeln, ökad hastighet och materialhårdhet öka medeltemperaturen, ökad spånekvivalent och skärvinkel minska densamma. Nu är tryckfördelningen längs skärkanten sådan, att största spec. trycket erhålles vid spetsen och lägsta vid spånets ytterkant. Detta medför återigen, att max. temperaturen hos stålet blir i spetsen. För samma medeltemperatur hos stålet blir sålunda vid slätsvarvning med spetsstål hastigheten i regel avsevärt högre än med bredstål. Tal. visade resultatet av sina egna undersökningar vid tekniska högskolan rörande sambandet mellan temperatur, hastighet och bearbetningsmaterial för q-värden mellan 1,65–21,0 med snabbstål och widia och med max. hastigheter c för den senare av 210 m i nickelkromstål. Vad nu bearbetningsstålen beträffar, blir temperaturen och den därmed sammanhängande varmhårdheten avgörande vid användning av snabbstål, och man bör icke överskrida ca 500° och köra med spetsstål och den däremot svarande hastigheten. Bredstålen fordra på grund av tendensen till vibrationer synnerligen kraftiga maskiner och måste köras med för låg hastighet för att ge en god yta. Med volframkarbidstålen, där man med nu tillgängliga maskiner ej kommer upp till för desamma riskabla temperaturer, blir nötningen av skärkanten den avgörande faktorn. Här kan man således i kraftiga maskiner med fördel använda bredstål och ändock erhålla en tillräckligt hög hastighet för att få god yta. Självfallet blir ytan vid dessa stål dock bättre med spetsstål, enär högre hastighet kan användas. Beträffande skärvinkeln använder man med rätta liten sådan, 8–10°, enär härigenom temperaturen i skruvytan blir högre, denna ej så trasig och sålunda bearbetas ytan jämnare. Ett blankpolerat skär är också vid de degande materialen, såsom myntdirektör Grabe framhållit, en god hjälp. En annan viktig sak vid svarvning av degande material är kylmediet, som dels minskar friktionen och dels glättar ytan. Vid gjutgods bör kylmedel helst ej användas, med snabbstål och med widia är detta material alldeles för sprött för att tåla hastiga tillfälliga avkylningar. Därför svarvning utan kylmedel med dylika ståltyper. Professor Carl Benedicks underströk att fordringarna på stål för skrubb- resp. slätsvarvning äro avsevärt olika. Vid Metallografiska institutet hade man vid slätsvarvning resp. släthyvling av bly funnit, att svarvstålets egg bör vara högpolerad. Även om detta iakttages händer dock att repor uppkomma, beroende på att det svarvade materialet, bly, kan fastna på eggen. Av betydelse är det använda smörjmedlets beskaffenhet; vid institutet hava goda erfarenheter gjorts med koltetraklorid (P. Sederholm). Alkohol visade sig angripa bly. Tal. fann det anmärkningsvärt, att i så stor utsträckning den rena empirien tycks få råda på verkstygsstålområdet. Önkvärt var därför, att framställda verktygsstål hade så likformig sammansättning som möjligt, för att de empiriska erfarenheterna skola kunna komma till sin rätt. Myntdirektör Grabe ville gentemot professor Benedicks framhålla det glädjande i att vetenskapliga metoder numera vinna tillämpning vid undersökningar ute i verkstäderna. Erfarenheterna vid vetenskapligt arbete i dessa böra ej betraktas som empiriska tumregler. Höga fordringar på konstant sammansättning hos verktygsstålen torde ej behöva uppställas, enär ofta tillfälligheter, såsom repor, olika polering osv., hava större inverkan än små analysvariationer. I praktiken är det omöjligt att helt behärska de många inverkande faktorerna. Bergsingenjör Axel Hultgren (autoreferat) instämde i påståendet, att verkstygsstålens utveckling skett med hjälp av empiriska metoder, men numera göra dock metallografiska undersökningar i laboratoriet goda tjänster både vid avvägning av lämpligaste sammansättning och utfinnande av den bästa värmebehandlingen. T. v. måste nog huvudvikten läggas på verktygsstålens empiriska utprovning i praktiken, vartill huvudorsaken väl << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> http://runeberg.org/tektid/1934b/0025.html 
|