- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
28

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1934 - Ragnar Salwén: Några nyare praktiska rön inom järnmalmsanrikningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Fig. 5. Krupps vibrationssikt



För att utröna gummis slitstyrka i ett dylikt fall
har följande försök gjorts.

En 2" rörkrök var utsliten efter 3 veckor, så att
ett hål på yttre svängen uppkommit. En lapp av
5 mm tjock, mjuk gummiduk lades över hålet och
fasthölls vid kröken med omlindade band. Efter 6
månaders körtid är gummibiten ännu ej utsliten.
Trelleborgs gummifabrik har tagit upp tillverkning
av gummirörkrökar. Sådana användas vid verken i
Boliden och Rönnskär samt ha anskaffats för
provning i Grängesberg.

Angående byggandet av rännor och slasar vore
mycket att säga, men jag får nöja mig att tala något
om slitningen av de plåtar, varmed rännorna bruka
vara beklädda.

Två rännor, som båda lutade 70° och tillförda
samma mängd gods i storlek 40–20 mm, voro klädda
i botten med plåtar 1 000 X 210 X 10 mm stora. I
den ena rännan hade använts vanlig s. k.
ångpanneplåt, i den andra en hårdare plåt hållande 2°
mangan. Båda plåtarna voro av Domnarvets
tillverkning. Plåtarna vägde vardera vid insättningen
33 kg. Efter en tids körning vägde den vanliga
plåten 17,9 och hårdplåten 22 kg. På den första
plåten hade således 15,1 kg bortslitits och på den
andra 11 kg eller i % av ursprungliga vikten resp.
46 % och 33 %.

Två andra rännor med 77° lutning matades med
lika mängder 20–8 mm gods. Plåtarna vägde även
här som nya 33 kg. Efter samma tids körning
återstod av den vanliga plåten 10,4 kg samt av den
hårdare plåten 13,2 kg.

På första plåten voro således 22,6 kg och på den
andra 19,8 kg bortslitna eller i % av ursprungliga
vikten resp. 68,5 % och 60 %. I den förstnämnda
plåten hade genom slitningen uppstått hål, varför
den måste bytas.

Om, enligt fall 2, en plåt anses oduglig då 68,5 %
av densamma bortslitits, skulle i fall 1 49,1 % varit
bortslitna av den hårdare plåten, då den mjukare
varit utsliten.

Man vore frestad att av detta experiment dra den
slutsatsen, att skillnaden i hårdhet hos två plåtsorter
har mindre att betyda ju mera rännan lutar, och att
finare gods sliter fortare än samma vikt grövre.
Emellertid torde flera andra faktorer inverka, som
äro svåra att kontrollera, soni t. e. godsströmmens
hastighet och därmed sammanhängande godsdjup i
rännan samt kornens olika skarpkantighet.

Vad som emellertid i första hand intresserar, är
slitkostnaden vid användande av olika material. I
fall 1 återstod i runt tal 20 % av den hårdare plåten,
då den lösare var utsliten, och i fall 2 ca 10 %.

Då den hårdare plåten ej var mera än 16 % dyrare
än den andra, har det lönat sig att använda hård
plåt i fall 1 men icke i fall 2. Mycket hård plåt, med
12 % Mn, ställer sig ca 5 ggr så dyr soni vanlig plåt
och måste därför kunna motstå slitning omkring 5
ggr så lång tid för att bli fördelaktigare. Slitprov
i rännor med sådan plåt utföras för närvarande.

Jämförbar med slitningen i rännor torde slitningen
av plåten i en plansikt vara. 4 plåtar av
högprocentigt manganstål hade insatts i en plansikt för
jämförelse med 4 plåtar av vanligt slag. Medeltal av
dessa prov gav som resultat, att manganplåtens
drifttid var 2,4 ggr längre än vanlig plåts.

Slitfoder av annat material än plåt här också
provats. Gummi i en eller annan form, t. e.
transportband eller på underliggande plåt fastsatt
gummiplatta, torde kanske löna sig att använda för
finmalet gods, för grövre gods är slitningen för stor i
förhållande till priset. Silexinfodring har också
provats. Slitstyrkan är stor, om godset får hasa
fram över och ej slå emot underlaget, något som för
övrigt även gäller gummi, men rännorna bli tunga
och inmurningen tidsödande.

Siktar.

Det ser ut som om de gamla Ferrari- eller
plan-siktarnas saga snart vore all. På senare år ha de
s. k. vibrationssiktarna börjat undantränga dem
mer och mer. De första vibrationssiktar, som här
kommo till användning, voro avsedda för
frånsiktning av de mindre kornklasserna, men numera
konstrueras dylika apparater även för gods upp till
åtminstone 150 mm.

Två typer vibrationssiktar förekomma, den ena
kännetecknad av att endast siktduken försättes i
vibration, den andra av att hela siktlådan deltager i
rörelsen.

Till förstnämnda typ räknas de bekanta Leahy-
och Hummer-siktarna. Utan att närmare ingå på
konstruktionsdetaljer kan nämnas att Leahy-siktarnas
vibrationer åstadkommas på mekanisk väg och
Hummer-siktarnas på elektrisk.

Enligt erfarenheter från Amerika anses den förra
anordningen ur driftsynpunkt säkrast.

I ett verk finnas fyra Leahy-siktar uppställda för
frånsiktning av gods under 3 mm. Påförda godsets

illustration placeholder

Fig. 6. Schenks vibrationssikt.



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free