- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
33

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1934 - Sven Brennert: Metallbeläggningar som korrosionsskydd på järn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

TEKNISK TIDSKRIFT
BERGSVETENSKAP

HÄFTE 5         MAJ 1934


REDAKTÖR: B.G. MARKMAN.
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN


INNEHÅLL: Metallbeläggningar som korrosionsskydd på järn, av civilingenjör Sven Brennert. – Några nyare
praktiska rön inom järnmalmsanrikningen, diskussion. – Föreningsmeddelanden. – Notiser.

METALLBELÄGGNINGAR SOM KORROSIONSSKYDD PÅ JÄRN.

Av civilingenjör Sven Brennert.


Då man vill undersöka en viss metallbeläggnings
lämplighet som korrosionsskydd, har man att taga
hänsyn dels till själva metallbeläggningens
korrosionsbeständighet, dels till hur överdraget genom
sina elektrokemiska egenskaper kommer att påverka
grundmetallen, om beläggningen skadas.

Det är speciellt denna senare fråga, som här skall
göras till föremål för närmare studium.

Vid de vanligaste metoderna för framställning av
metallöverdrag (genom doppning eller genom
galvanisk utfällning) erhålles i allmänhet en så tunn
beläggning, att man praktiskt taget alltid kan räkna
med att grundmetallen förr eller senare blottas i
större eller mindre grad. Om nu ett föremål,
överdraget med en skadad metallbeläggning nedsänkes i
en korrosionslösning, kommer en ström att uppstå
mellan överdragsmetallen och den blottade
grundmetallen, vilken ström – i varje fall om
grundmetallen är den oädlare metallen – praktiskt taget helt
och hållet bestämmer systemets korrosionshastighet.

Som exempel kan tagas en förnicklad järnplåt, där
förnicklingen på vissa punkter avlägsnats. Vi
antaga, att samtliga dessa blottade järnytor kunna
sammanföras till en enda yta (A i fig. 1). Den
återstående delen av ytan kunna vi följaktligen tänka oss
bestående av en fullkomligt tät nickelbeläggning (B).
Sättas ytorna A och B i metalliskt ledande
förbindelse med varandra erhålles en ström betingad
därav, att järnet går i lösning som Fe . . från
järnelektroden och väte utfälles på nickelelektroden –
där det sedan oxideras till vatten (depolariseras) av
i lösningen förekommande syre eller annat
oxidationsmedel. Den genom systemet gående elektriska
strömmängden (vilken kan bestämmas med tillhjälp
av milliampermetern C) är ekvivalent med den

illustration placeholder

Fig. 1.



järnmängd, som går i lösning – liksom även med den
vätemängd, som utfälles på nickeln och det syre, som
depolariserar detta väte – sålunda, att
        1 MA. tim. = 1,04 mg Fe.
Denna ström är således en direkt mätare på
korrosionshastigheten.

Det kan i förbigående påpekas, att förloppet i
ovannämnda korrosionselement är ungefär detsamma som
i t. e. ett vanligt kromsyreelement (fig. 2). Detta
element är sammansatt av en zinkelektrod och en
kolelektrod i en lösning av svavelsyra och kromsyra.
Förloppet i elementet, då en ström genomgår
detsamma, är ju, att zink går i lösning som Zn . . och
väte utfälles på kolet, varifrån det bortoxideras av
kromsyran. Ersattes här zinken med järnet, kolet
med nickelbeläggningen och kromsyre-svavelsyreblandningen
med en neutral elektrolyt innehållande
upplöst syre, erhålles det ovan demonstrerade
korrosionselementet.

Såsom tidigare nämnts är den strömstyrka, som
genomlöper korrosionselementet, ett direkt mått på
järnets rostningshastighet. Denna strömstyrka kan
definieras som
E
l = –––––, där
R</table>
E = elementets elektromotoriska kraft och
R = elementets inre motstånd.

Som emellertid såväl E som R i det praktiska fallet
knappast kunna beräknas, kan med tillhjälp av denna
beräkningsmetod i allmänhet icke erhållas någon
uppfattning om korrosionshastigheten. Det finnes
emellertid en annan metod, med vilken man kan skaffa
sig en ganska god uppfattning om korrosionsläget,
nämligen med tillhjälp av spänningsmätningar.

Antag att strömmen mellan ytorna A och B
är bruten, och att man med kalomelelektroden
K kan mäta de båda ytornas spänning V
mot lösningen. Vi komma exempelvis att finna
järnets spänning = – 0,44 volt och nickelns spänning

illustration placeholder

Fig. 2 Kromsyreelement




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free