- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
34

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1934 - Sven Brennert: Metallbeläggningar som korrosionsskydd på järn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

illustration placeholder

Fig. 3.



= + 0,23 volt. Det är då tydligt, att, om de båda
ytorna sammankopplas, den resulterande spänningen
ligger mellan – 0,44 och + 0,23 volt. Är nickelytan
stor i förhållande till järnytan kommer spänningen att
hålla sig i närheten av nickelytans egenspänning. Är
järnytan däremot stor i förhållande till nickelytan
kommer spänningen att ligga i närheten av järnets
egenspänning. – Det är en gammal uppfattning, att
om två metaller av olika spänning sammankopplas,
uppvisar det erhållna systemet en spänning = den
oädla metallens. Denna sats äger visserligen
giltighet om båda ytorna äro av samma storleksordning;
men om, såsom i det valda exemplet, den ädlare
metallytan (järnytan) är mycket liten i förhållande; till
den oädlare metallytan (nickelytan), kommer den
resulterande spänningen huvudsakligen att bestämmas
av den ädlare ytan.

Järnytan strävar, såsom nämnts, att intaga en
spänning = – 0,44 volt (enl. fig. 3 b). Påtvingas nu
ytan en ädlare spänning (sålunda en spänning i
diagrammet belägen till vänster om – 0,44), går järnet
i lösning. Förskjutes däremot spänningen mot det
oädlare området (till höger i diagrammet), utfälles
väte på järnet. Är den pålagda spänningen tillräckligt
"oädel", kommer detta väte att avskiljas i
gasform. I annat fall kan det endast bortföras från ytan
på så sätt, att det oxideras av lösningens syre.
Detsamma gäller även – i varje fall i stora drag – för
nickeln.

Då vi sammankoppla ytorna A och B erhålles,
såsom tidigare framhållits, ett system med en spänning
(i förhållande till lösningen) liggande mellan järnets
och nickelns. Järnet har följaktligen påtvingats en
ädlare spänning, vilket medför att järnet går i
lösning med en hastighet (mätt i gr Fe/cm², sek.), som
är en funktion av denna spänning.

Man kan redan av det ovan sagda draga vissa
slutsatser om, huru stor korrosionshastigheten per
ytenhet blir under olika förhållanden.

Om två lika stora förnicklade järnplåtar (fig. 4)
nedsänkas i samma korrosionslösning, den ena, A,
med ett stort antal och den andra, B, med ett litet
antal blottade järnytor, alla av samma storlek, kommer
tydligen plåten A:s spänning att ligga mindre
förskjuten från järnets egenspänning än plåten B:s.
Detta betyder, att de blottade järnytorna i plåten A
korrodera med mindre intensitet per ytenhet än i
plåten B. Följaktligen kommer A att korrodera med
mindre hastighet i djupled än B, varför plåten B
snabbast går till genomrostning – ehuru på ett fåtal
ställen. Betraktas de båda plåtarna sedda från
nickelytans synpunkt, är spänningen i A:s nickelyta
förskjuten längre åt det oädlare området än i B:s. Då
den hastighet varmed vätet depolariseras på nickelytan,
enligt vad undersökningar visa, ökar ju mera
nickelytans spänning förskjutes åt det oädlare
området, depolariseras tydligen mer väte på A än B.
Och då, som ovan framhållits, den korroderade
järnmängden är ekvivalent med den utfällda och
oxiderade vätemängden, kan man sluta sig till, att den
totala korrosionshastigheten är större på plåt A än på
plåt B. Vi kunna sålunda härur draga den direkta
slutsatsen, att, ehuru järnets totata korrosionshastighet
är större på plåt A än på plåt B, korrosionshastigheten
i djupted är större på plåt B än på plåt A.


Det ligger nära till hands att antaga, att för två
lika stora ytor av två olika metaller, vilka hava
ungefär samma spänning i förhållande till en viss
korrosionslösning, samma korrosionshastighet skall
erhållas, om man kopplar en viss järnyta mot den ena som
om man kopplar den mot den andra. Detta är
emellertid icke alltid fallet. Av fig. 3 b framgår, att Cu
och Ni hava ungefär samma spänning mot
vattenledningsvatten. Kopplas två identiskt lika
järnelektroder mot två lika stora ytor av i ena fallet
koppar och i andra fallet nickel, erhålles en betydligt
större strömstyrka och följaktligen även en betydligt
större korrosionshastighet i kopparsystemet än i
nickelsystemet. Om under korrosionsförloppet de båda
systemens spänningar studeras, finner man följaktligen
hos kopparsystemet en spänning som ligger
förhållandevis långt avlägsnad från, och hos
nickelsystemet en spänning som ligger förhållandevis nära
järnets egenspänning. Detta innebär att, trots det
att kopparytan depolariserar mera väte än nickelytan,
dess spänningsändring har blivit relativt liten
i förhållande till nickelytans. Man finner sålunda att
olika ytor besitta olika benägenhet att depolarisera
vätet. Det är härvid tydligt, att en yta med stor
benägenhet att oxidera väte bör framkalla en relativt
kraftig korrosion hos järnet.

Anledningen till att olika ytor äga olika
depolariseringsförmåga kan ofta vara ganska svår att finna.
En orsak kan vara, att den verkliga ytan är opåräknat
stor i förhållande till den geometriska. Man har
exempelvis för vanligt bägarglas funnit, att den
verkliga ytan är 10 till 100 ggr så stor som den
geometriska.[1] Andra synnerligen oberäkneliga faktorer äro
vidare de ytkemiska reaktionerna vid katoden. Man
har anledning antaga, att olika material katalytiskt
påverka oxidationen av det utfällda vätet med olika
hastigheter.

Tendensen är givetvis, att starkare korrosion
erhålles, om en järnyta kopplas mot en förhållandevis


[1] Prof. dr H. Mark, "Die Korrosion als physikalischchemisches
Problem", Bericht über die 1. Korrosionstagung.
<img>
Fig. 4.
</img>
A B
Spänningsförskjutning i förhållande till Fe:s egenspänning liten stor
Spänningsförskjutning i förhållande till Ni:s egenspänning stor liten
Korrosionshastighet i djupled . . . liten stor
Total korrosionshastighet . . . stor liten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free