- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
35

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1934 - Sven Brennert: Metallbeläggningar som korrosionsskydd på järn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ädel yta än om den kopplas mot en förhållandevis
oädel sådan. Men man bör, om det gäller att bedöma
ett praktiskt fall, avhålla sig från att teoretisera över
denna fråga och istället utföra direkta försök.

Ett exempel på en dylik undersökning visar fig. 5.
Försöket har utförts så, att ett antal kopparplåtar
100 X 100 mm belagts med olika överdragsmetaller
(Cd, Cr, Sn, Pb och Ni) och nedsänkts i
vattenledningsvatten. Mot var och en av plåtarna har
kopplats en järnyta = 4 mm (|) . Som jämförelse har
medtagits en icke belagd kopparyta. Försöksanordningen
har utförts på sådant sätt, att strömstyrkan genom
de sålunda bildade 6 elementen kunnat mätas.
Resultatet framgår av figuren, där de positiva värdena
pä strömstyrkan angiva att järnet och de negativa att
överdragsmetallen går i lösning.

Det bör eftertryckligt framhållas, att försöksfelen
vid dylika undersökningar i regel äro stora, och att
små förändringar i korrosionslösningen kunna
framkalla stora förändringar i korrosionshastigheten.
Fig. 5 får därför icke betraktas som en norm för olika
metallers lämplighet som överdragsmetaller på järn
i vattenledningsvatten, utan som ett exempel på
metodiken. Man finner dock här anledningen till, att
man hellre belägger järnplåt, som beräknas bliva
utsatt för korroderande krafter, med Cd eller Zn än
med någon i förhållande till Fe ädel metall t. e. Ni
eller Sn. (Zn skulle, liksom Cd, i fig. 5 giva
negativa värden på strömstyrkan.)

Hellre än att belägga järnytan med en ädlare
metall bör man ur ren korrosionssynpunkt sett, pålägga
densamma en lämplig skyddsmålning. Järnets
egenkorrosion (den hastighet varmed järnytorna skulle
korrodera, om de icke voro kopplade mot någon
metalliskt ledande elektrod), har nämligen empiriskt
befunnits vara av storleksordningen 1:1 000 av den
korrosion, som i detta fall framkallats av
nickelbeläggningen. Man kan därför räkna med att erhålla
genomrostning av t. e. vattencisterner ojämförligt
mycket hastigare, om man överdrager järnytan med
en ädel metall än om man målar densamma.

illustration placeholder

Fig. 5. Elementverkan Fe–diverse metallbeläggningar.

Elektrolyt: vattenledningsvatten. Temp.: ca 20°.

Dimension på Fe: 4 mm (|). Dimension på

metallbeläggningarna 2 X 100 X 100 mm2.



illustration placeholder

Fig. 6. (Enl. A. S. T. M. Proc. vol. 33, del 1, sid. 151.)



Betr. försöksmetodiken visar diagrammen, att
försöket måste utsträckas över tämligen lång tid.
Undersökes strömmen mellan järnytorna och de
nyberedda metallbeläggena, finner man ofta helt andra
strömstyrkor, än vad över längre tid utsträckta
försök visa. Sålunda skulle man av ett försök utfört
under endast några timmar kunna komma att draga
den slutsatsen, att t. e. bly vore en särdeles lämplig
överdragsmetall på järn, eftersom under försökets
första skede bly gick i lösning och väte utfälldes på
järnet. (Blykurvans första del har givit negativa
strömstyrkor.)

Sistnämnda observation sammanhänger därmed, att
metallytorna variera sina spänningar i förhållande
till de neutrala korrosionslösningarna med tiden –
såsom framgår av fig. 3. (Jfr t. e. järnets spänning
i förhållande till bly och aluminium efter 4 och efter
50 tim.)

Som jämförelse ha medtagits de olika metallernas
normalpotentialer, vilka knappast kunna sägas stå i
relation till metallernas spänning i den här valda
korrosionslösningen.

Anledningen till dessa häftiga kastningar i
metallernas egenspänningar är att söka i det förhållandet,
att de flesta tekniskt användbara metallerna äro mer
eller mindre fullständigt överdragna med en
elektriskt ledande hinna (alltså i större eller mindre grad
passiverade). Nämnda hinna strävar att intaga en
potential fullständigt oberoende av den underliggande
rena metallens. I de fall att passiveringen ej är
fullständig, kommer den i neutrala lösningar erhållna
spänningen därför att bli en blandspänning mellan
den rena metallens spänning och ytskiktets spänning.
Det ligger utanför ramen av detta föredrag att ingå
på frågan om vad som bestämmer ytskiktets
spänning. Det bör dock nämnas, att bidragande faktorer
här äro lösningens pH-värde och lösningens
syrekoncentration. Som exempel på vilka verkligt
våldsamma kastningar i potential, som kan erhållas genom
dessa filmer, må nämnas, att kromens normalpotential
anses ligga mellan järn och zink (vid omkr.
– 0,6), under det att den spänning, som kromen
intager i en neutral lösning, vanligen ligger i närheten
av de ädla metallernas.

Det är sålunda knappast ägnat att förvåna, att man
i praktiken mycket ofta stöter på synnerligen
svårförklarliga variationer i metallernas spänning. Känt
är t. e., att zinken, som ju är en starkt oädel metall,
vanligen skyddar järnet mot korrosion, och att
därför en galvaniserad järnplåt nedsänkt i en neutral


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free