- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
36

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5. Maj 1934 - Sven Brennert: Metallbeläggningar som korrosionsskydd på järn - Några nyare praktiska rön inom järnmalmsanrikningen. Diskussion

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vattenlösning ej börjar rosta förrän all zinken
korroderat. Det förekommer likväl i t. e. galvaniserade
vattenvärmare, som användas för tvätt, att järnet
på sina ställen börjar rosta under stark
pittingbildning,[1] ehuru zinkbeläggningen ej är nämnvärt
anfrätt. Undersöker man nu spänningsförhållandena i
ett sådant fall, skall man finna, att zinken förändrat
sin spänning (passiverats) så starkt, att dess
spänning kommit att falla på den ädla sidan från järnet
räknat. Många liknande exempel skulle här kunna
nämnas.

Man bör dock strängt skilja mellan en passiverad
yta, där ytskiktet är elektriskt ledande och en yta
belagd med inkruster, där ytskiktet är oledande. Det
senare fallet kan tydligen jämföras med en målad yta,
under det att det förra fallet närmast är att jämföra
med en yta belagd med en ädel metall (t. e. platina).

Inverkan av atmosfärilier.

I det föregående hai endast behandlats det fall,
att ytan varit fullt nedsänkt i korrosionslösningen.
Ett annat viktigt korrosionsfall är emellertid det som
inträffar, då ytan utsättes för atmosfärens inverkan.
Passiveringsförhållandena komma här att ställa sig
helt olika. En yta passiveras nämligen betydligt
lättare i luft än i vatten. Om en järnplåt utsättes för
väder och vind under t. e. 1 år, och den under detta
år förslagsvis tillsammans under 30 dagar varit vätt
av regn och den återstående delen varit torr, kommer
korrosionsangreppet ej att bliva detsamma, som om
man först låter ytan under 11 månader hänga i ett
torrt rum och därefter under 1 mån. nedsänker det i
regnvatten.

Då man önskar studera olika materials beständighet
mot atmosfärilierna, har man därför knappast
någon annan utväg än att göra rent praktiska försök.
Sådana hava även utförts i mycket stor skala av
bland andra American Society for Testing Materials.
Försök hava där gjorts dels med galvaniserad järnplåt,
varvid påförts olika tjocka zinklager, dels med järnplåt
belagd med olika överdragsmetaller, dels med
parkeriserad järnplåt. De viktigaste försöksresultaten
kunna sammanfattas i följande punkter:

1) Det korrosionsskydd, som erhålles av en
zinkbeläggning, är beroende av dess tjocklek enl. fig. 6.
Man kan säga, att den tid den galvaniserade
järnplåten förmår motstå atmosfärens inverkan
approximativt är proportionell mot
zinkbeläggningens tjocklek.

2) Det underliggande järnmaterialets beskaffenhet
saknar betydelse.

3) Om zink pålägges i ena fallet enl. varmgalvaniseringsförfarandet
och i andra fallet genom
elektrolytisk utfällning, erhålles samma skydd om
zinkbeläggningarna äro lika tjocka.

4) Vid jämförelse mellan en zink- och en
kadmiumbeläggning av samma tjocklek har zinken
befunnits äga starkare korrosionsskyddande egenskaper
än kadmiumen.

5) Parkerisering (utan målning) är övriga här
nämnda korrosionsskydd avgjort underlägsen.

Sammanfattning.

Vill man undersöka, hur ett metallöverdrag i ett
visst fall påverkar den underliggande metallens
korrosion, kunna försöken med fordel utföras på så sätt,
att man sammankopplar en liten yta av
underlagsmetallen med en stor yta av överdragsmetallen och
mäter strömstyrkan i kopplingen, då denna nedsattes
i korrosionslösningen. Metoden äger stor känslighet
och ger en god bild av korrosionsläget. Man måste
dock tillse, att förhållandena så nära som möjligt
ansluta sig till det praktiska fall som skall bedömas,
speciellt "att de utsträckas över tillräckligt lång tid.
Att göra s. k. snabbförsök på så sätt, att de korro
derande krafterna överdrivas, är synnerligen
vanskligt, emedan metallernas ytskikt då ofta ändra
karaktär.
Givetvis förekommer det tillfällen, då man av
tidsskäl tvingas tillgripa dylika snabbförsök. Men
använder man sig härav, måste man alltid vara
beredd på att i försöken inkopplas mycket stora
försöksfel.

NÅGRA NYARE PRAKTISKA RÖN INOM
JÄRNMALMSANRIKNINGEN.

[2]

Diskussion.


Professor G. Bring (autoreferat): Jag skulle vilja
understryka vad ing. Salwén yttrade om
transportbandens farlighet och jag tror, att det ibland ej är
tillräckligt med förbud att smörja banden under gången. Ett
effektivt skydd är nog det bästa. I Malmberget var det
svårt på vintern och särskilt efter söndagsdygnen, då
verken stått stilla, att få banden att gå. Det hade
nämligen ofta bildats rimfrost på desamma, varför de gärna
slirade på skivorna. Trots sidoskydd och förbud att
smörja under gången inträffade åtskilliga olyckstillbud.
Svårigheten löstes på så sätt, att som skydd på sidorna
sattes kraftiga plåtar och mellan dessa fästes strax
under bandet och även tätt intill bandskivan kraftiga
vinkeljärn. Mellan vinkeljärnen lämnades mellanrum, så
att malmpartiklar, som eventuellt följde med bandet,
kunde falla ned. Försöker man smörja under gång vid
en sådan anordning, hindra de fasta järnen "stickan",
med vilken smörjan införes, att ryckas med av skivan
eller remmen. Sedan denna anordning införts, upphörde
olycksfallen.

Ing. Salwén nämnde kritiska varvtalet hos en
kulkvarn. I allmänhet torde man anse, att detta är
tämligen konstant vid en viss kvarn. Vid malförsök, som
utförts på Tekniska högskolan med cylpebs som
malmedel, ha vi funnit, att kritiska varvtalet varierar inom
vida gränser med försöksförhållandena. Med en 1-meters
kvarn ha vi erhållit kritiska varvtal mellan 57 och ca
80 varv.

Beträffande Fosdalens kvarnar kan jag nämna, att vid
besök där i somras var kulfyllningen 6 ton och varvtalet,
som ing. Salwén mycket riktigt uppgivit, 36 varv. Gör


[1] Pitting = enstaka djupgående korrosionsangrepp.
[2] Föredraget finnes infört i Tekn. tidskr. Bergsvetenskap,
häfte 4 i år.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free