- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
47

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1934 - M. Perrin: Nya metallurgiska metoder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att skydda stålbadet mot oxidering genom ett
skyddande täcke av icke-oxiderande slagg, isynnerhet
med tillhjälp av slagger härrörande från sur martin
och bessemer, rika på järn- och manganoxiduler.

Aston-processen, som är av färskt datum,
framställer syntetiskt puddeljärn genom att hälla stål i en
ytterst oxiderad, kiselsyrehaltig slagg; slaggen är
flytande men mycket kallare än stålet, som, då det
kommer i kontakt med densamma, stelnar nästan
ögonblickligen under inneslutande av slaggpartiklar.

En avsiktlig smältning av slagg i ändamål att
accelerera reaktionerna med stålet har enligt vår
kännedom föreslagits mera sällan.

Vi böra dock nämna en speciell metod som föreslagits,
särskilt av amerikanaren Wolff, redan 1909;
den består i att hälla ett extramjukt stål, oxiderat,
avkolat och defosforerat i thomaskonverter eller
martinugn, i en skänk, innehållande i smält tillstånd
de ämnen, som vanligen användas vid stålframställning
i basisk-elektrisk ugn, dvs. en basisk slagg och
reducerande ferrolegeringar, för att på detta sätt
och samtidigt ernå stålets avsvalning och
desoxidering. Det räcker att erinra sig vad som sagts i
de allmänna betraktelserna för att förstå, att en
sådan process måste ge upphov till särdeles talrika
inneslutningar i stålet och att densamma ej kan leda
till så goda resultat som den klassiska processen i
elektrisk ugn. Wolff har utan tvivel insett detta,
ty han föreslog senare att, efter det avsvavling och
desoxidering teoretiskt avslutats i skänken, ånyo
insätta stålet i en elektrisk ugn för dekantering; hans
snabba process, alltför enkel och föraktande
svårigheterna i stålets metallurgi, har ej kunnat hindra
utvecklingen av den långsamma metoden med
karburerad slagg.

Vi ha f. ö. all anledning att tro, att Wolff ej gjort
något försök innan han publicerat sin uppfinning.
De experiment, som vi själva företagit med sådana
basiska slagger, ha givit helt andra resultat än de
som han angivit. Avsvavlingen var mycket svag,
långt under den som erhålles med samma slagg i
ljusbågsugn och som således Wolff hoppades erhålla;
f. ö. var den ytterst oregelbunden. Detta bevisar
i förbigående svårigheten att extrapolera från den
vanliga metallurgien till en sådan "snabb metallurgi"
och på detta sätt a priori gissa sig till resultaten
utan att göra försök. Detta bekräftas också genom
en annan omständighet, som vi konstaterat, nämligen
stålets defosforering, vilken Wolff ej förutsett:
järnfosfid löst i oxiderat stål, i oxiderande atmosfär
och i närvaro av en basisk slagg, som ej innehåller
någon P2O5, övergår delvis i slaggen i form av
kalciumfosfat. Slutligen gåvo oss syrebestämningar före
och efter blandningen med slagg nästan identiska
resultat; skillnaden faller inom felgränsen.

Å annat håll ville Humbert, år 1913, minska
inneslutningarna i stål genom att tappa detsamma i en
skänk, innehållande en slagg i huvudsak bildad av
kalciumkarbid. Han såg f. ö. ingen svårighet i att
framställa en sådan slagg. Vi förmoda, att Humbert
gjorde sig stora illusioner, då han trodde sig kunna
komma åt de mikroskopiska inneslutningarna i ett
stål med tillhjälp av en enkel slaggmanipulation i
en skänk.

Vi vilja ej uttråka läsaren med andra, kanske ännu
egendomligare förslag, som gjorts i samma riktning.

Försök vid stålverket i Ugine.

Efter denna dubbla inledning vilja vi resumera
de av oss utförda försöken, utan att därvid följa en
kronologisk ordning, men snarare en syntetisk sådan.

Vi tillåta oss emellertid att förutskicka trenne
anmärkningar:

1) För enkelhets skull och av ekonomiska skäl ha
vi gjort dessa försök endast med tillhjälp av skänkar,
men deras princip är oberoende av detta tillvägagångssätt:

2) Vi vilja icke att desamma skola betraktas som
simpla, isolerade försök; de hänföra sig till mycket
talrika charger om 15 ton vardera. Särskilt må
framhållas, att mer än 2 000 ton stål av olika
sammansättning ha desoxiderats genom intensiv
omblandning med slagg och sedermera använts för den
löpande fabrikationen vid sidan av stål, som
framställts på vanligt sätt i ljusbågsugnar

3) Den föregående anmärkningen tyckes oss
tillräckligen vittna om de erhållna resultatens
regelbundenhet.

Denna regelbundenhet är absolut nödvändig i all
metallurgi. Fosforhalten är föremål för så stränga
specifikationer, att varje defosforeringsprocess, som
ej med säkerhet tillfredsställer dessa bestämmelser,
är fullständigt utesluten.

Detsamma gäller om en oregelbunden desoxidering,
källa till allvarliga variationer i kvalitet. Om
de vanliga processerna, t. o. m. de mest snabba,
såsom thomasprocessen, tillåta provtagning och
korrektioner, så är detta ej alls fallet vid de metoder,
om vilka det här är frågan. Dessa måste alltså vara
fullständigt automatiska och de på förhand givna
förutsättningarna måste garantera det önskade
resultatet. Utan att lösa detta problem hade hela vårt
arbete inskränkt sig till några märkliga och
intressanta experiment utan någon annan praktisk
betydelse än att möjligen visa vägen till ett framtida
förverkligande.

Defosforering.

Vi hava förts till dessa försök genom det defosforeringsproblem,
som uppstått vid användningen av
duplex-förfarandet thomaskonverter-elektrisk ugn.
Vid detta förfaringssätt omfattar arbetet i den
elektriska ugnen en första fas, under vilken man minskar
den i thomasstålet återstående fosforhalten med
tillhjälp av en slagg av kalk och malm från mellan 0,04
och 0,06 till under 0,02, vilken halt är föreskriven för
fint stål. Vi ansågo, att detta förfarande innebar
allvarliga olägenheter, särskilt med hänsyn till
framställningspriset. Vi ha sålunda försökt att undgå
detsamma,

Man kunde ej tänka på att föra blåsningen så
långt, att fosforhalten sjönk under 0,02: i närvaro av
en på P2O5 mycket rik konverterslagg måste man
härför oxidera en så betydlig kvantitet järn att
processen bleve ekonomiskt omöjlig, och f. ö. bleve
stålet så överoxiderat, att stora svårigheter komme
att uppstå för den följande delen av processen.
Efter några försök och överläggningar ha vi tänkt,
att, för att erhålla ett snabbt och ekonomiskt
resultat, det första villkoret vore att bringa stålet
i beröring med den slagg, som ej vore i
jämvikt med detsamma i avseende på fosforn, sålunda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free