Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - Ernst Rothelius: Den moderna uppfattningen av krossningsarbetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gram. Den kinetiska energien för varje slag vid
| m v2 | ||
| slagspaltningen uttryckes genom formeln | –––– | , där |
| 2 |
| 100 .981 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| motsvarande massa m = | –––– | = 100, varför | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| 981 | </table>
1 000 X 981 =oo 1 000 000 enheter. Enligt diagrammet kan en platta på 9 mm tjocklek spaltas redan efter fem slag alltså med en energi, som motsvarar 5 X 500 000 enheter och motsvarande en vilande belastning av 2,5 kg. För tryckspaltning fordrar en lika tjock platta omkring 4 kg enligt diagrammet. Beroende av apparaturen måste denna siffra fyrdubblas, om ett någotsånär absolut mått skall erhållas. Tryckspaltningen skulle i verkligheten fordra 16–18 kg eller sju gånger så stort energibelopp som slagspaltningen. Dragspaltningen skulle utvisa en mycket högre siffra. År 1933 publicerar Tertsch[1] en liknande undersökning utförd på blyglans, som också spaltar kubiskt. I följande tabell äro värdena på brottbelastningen i kg vid 1 mm tjock platta sammanställda och jämförda med dem, som erhållits vid försöken med stensalt. Tabell 4. Tertschs jämförelser på spaltarbetet för blyglans och stensalt.
Under det att brottpåkänningen vid tryck- och dragspaltning är ungefär lika stor för stensalt som för blyglans, så är brottpåkänningen hos stensalt vid slagspaltning ungefär fyra gånger så stor som hos blyglans. Det är ju en allmän mineralogisk iakttagelse, att blyglans spaltar betydligt lättare än koksalt. Enligt denna undersökning är det endast vid slagspaltning, som detta är fallet. Genom Tertschs undersökningar har man fått en viss bekräftelse på skillnaden mellan tryck- och slagkrossning, som länge varit känd, nämligen att den snabbare och häftigare slagkrossningen medför ett bättre nedkrossningsresultat än en enkel tryckkrossning om f. ö. samma energimängd förbrukas. Sterner[2] visar, att den rena stensaltkristallen vid + 20°C på ytan (100) har en draghållfasthet av 213 ± 10 gr/mm2, men att hållfastheten hos den rena kristallen stiger vid sjunkande temperatur till 561 ± 36 g/mm2 vid – 250°C. Vid inblandning av främmande ämnen t. e. SrCl2 i koksaltkristallen sjunker draghållfastheten med sjunkande temperatur. Således visar i detta fall den rena kristallen fullkomligt motsatta egenskaper mot den orena. Av denna undersökning framgår, att både temperatur och kristallens renhet inverka på brottbelastningen. Rexer[3] har bestämt brottbelastningen vid dragspaltning av flusspat utefter oktaederytan (111). Någon märkbar plastisk deformation under belastningsperioden kunde ej iakttagas. Därför kan man betrakta flusspaten som en ideell spröd kropp. Brottbelastningen i g/mm2 på ytan 111 hos provstavar från åtta olika fyndplatser framgå av följande tabell. Tabell 5. Brotthållfastheten hos flusspat.
De primära skillnaderna på brotthållfastheten bero på i kristallen "infrusna" värmespänningar, vilkas upphov förklaras av i kristallerna förekommande föroreningar, vilka vid sin kristallisation eller koagulering förstört flusspatgittret. Då naturliga flussspater nästan alltid äro förorenade, är det lättförklarligt, varför hållfasthetssiffrorna variera. De äro mycket högre än hos stensaltet. Dessa exempel på bestämningen av ytenergien hos olika kubiska mineral visa hur svårt det är att på experimentell väg erhålla entydiga och klara bestämningar av densamma. Främmande föroreningar, temperaturen, före brottet uppträdande plasticitetsföreteelser samt ytskador inverka alla förryckande på resultatet. Först när vederbörlig hänsyn kan tagas till dessa faktorer blir det möjligt att få fram säkra experimentella värden. Experimentella bestämningar av krossningsarbetet pr enhet nybildad yta hos olika mineral. Gross och Zimmerleys bestämning av krossningsarbetet pr cm2 nybildad yta hos kvartsen och några andra mineral. Metallurgerna Gross och Zimmerley hos Bureau of Mines i Förenta staterna började år 1924 arbeta på problemet att bestämma ytan på finkrossade produkter av kvarts vid Intermountain Experiment Station, Salt Lake City. De valde kvartsen såsom arbetsmaterial, därför att större mängder av det rena mineralet voro lätt anskaffbara. Inom den fysikaliska kemien hade, man funnit att den hastighet med vilken en homogen kropp löses av en viss vätska är direkt proportionell mot kontaktytan mellan dem. Av denna metod använde sig Gross [1] Zeitschrift für Kristallographie, Band 85, 1933, sid. 17. [2] Z. S. für Physik, Vol. 83, 1933, sid. 321. [3] Zeitschrift für Kristallographie, Band 78, 1931, sid. 251. << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Tue Dec 12 02:16:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/tektid/1934b/0052.html 
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||