- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
54

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - M. Perrin: Nya metallurgiska metoder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

NYA METALLURGISKA METODER.

Av M. Perrin.


                                                (Forts. fr. sid. 48.)

Desoxidering.

De utmärkta och precisa resultat, som erhållits
med hänsyn till defosforeringen genom intensiv
omblandning med flytande slagg, framkastade frågan,
huruvida en desoxidering av stål ävenledes kunde
erhållas genom ett analogt förfaringssätt.

Problemet kan preciseras på följande sätt: Om
man förfogar över ett extra-mjukt stål med mycket
liten P-halt, men högt oxiderat, hållande 0,06 till 0,1
syre i form av löst FeO, kan man därav med en
analog metod göra ett kvalitetsstål?

Om vi hålla oss till de betraktelser, som gjorts i
inledningen, så måste vi härför eliminera den största
delen av FeO, som stålet innehåller, innan
detsamma kommer i beröring med reduktionsmedel,
såsom Si, Al eller Ti. Man måste sålunda försöka att
upplösa FeO i en slagg; man kan naturligtvis tänka
sig, att en sådan upplösning kunde påskyndas
genom intensiv omblandning, utan att a priori veta,
om så små kvantiteter kunna borttagas med samma
snabbhet och i lika hög grad som vid defosforeringen.
Som å andra sidan det ej kan vara tal om
att under operationen reducera slaggens järnoxider,
såsom praktiken är vid basiska ugnar, så kan ett
intressant resultat ej uppnås annat än genom
användandet av sura slagger, eftersom det gäller att
borttaga, absolut sett små, men relativt taget betydande
kvantiteter FeO. Genom intensiv omblandning med
sura syntetiska slagger, fattiga på FeO, kan man
hoppas att upplösa den största delen av den i badet
befintliga FeO och erhålla en god desoxidering, även
om efter omblandningen slaggens FeO-halt anrikats
i ej obetydlig grad. Detta utesluter naturligtvis all
möjlighet till samtidig avsvavling.

På detta stadium av våra betraktelser hade vi
intrycket, att problemet ej vore a priori olösbart, men
att framgången vore ganska oviss. Genomträngda
trots allt av de inom metallurgien vanliga idéerna,
att reaktionerna i sura ugnar, martin-, elektriska
eller degelugnar, äro mycket långsammare än på
basisk botten, tycktes oss det vara oförenligt att å
ena sidan använda sur slagg och å andra sidan
vilja framkalla ytterst snabba reaktioner; allt detta
utan att vilja hänföra det sura stålets egenskaper
till processens långsamhet allena. Den sura
högfrekvensugnen är väl ett exempel på en process av
relativt kort varaktighet, men vilken inverkan kan man
tillskriva den trögflutna och föga uppvärmda
slaggen vid denna enkla smältning av rent material?
Denna fråga tyckes oss ej vara uppklarad.

I varje fall var en sak säker: vi hade inga
utsikter att lyckas, om vi använde så trögflutna
slagger som i allmänhet vid de sura metoderna, och
vilka ha en degartad konsistens. Härav drogo vi
den slutsatsen, att man måste tillgripa slagger av
speciell sammansättning och upphetta desamma till
hög temperatur genom deras hela massa.

Här vilja vi inskjuta en parentes: alltifrån början
av våra försök var det oss klart att, om sådana
slagger vore nödvändiga, de å andra sidan hade den
stora olägenheten att starkt angripa ugnsfodret av
kisel eller chamotte i smältugnen. Sisco talar f. ö.
härom i sin bok "The manufacture of electric steel".
Det är endast med tillhjälp av verkliga konststycken
från våra medarbetares sida, som vi i början
lyckades smälta våra slagger på ett tillfredsställande sätt,
innan vi utarbetat ett verkligt industriellt förfaringssätt
för denna smältning. På en gång förstodo vi,
att vi riskerade indragas i ett kretslopp utan ända:
för att lyckas måste vi betjäna oss av mycket
lättflytande slagger, men dessas användning var till
följd av deras frätande inverkan endast möjlig, om
processen var av ytterst kort varaktighet.
Metallurgien har aldrig haft fritt val av sina slaggers
sammansättning, utan har måst inskränka sig till att
använda sådana slagger, som fodret i de brukliga
ugnarna tillåter, och härav kommer det sig, att de
använda slaggerna ha en nästan konstant sammansättning.
Ville man sålunda slå in på nya vägar, så
innebar detta obligatoriskt ytterst snabba reaktioner,
eljest råkade man ånyo i beroende av ugnsfodret
och därmed bleve man återkastad på de vanliga
metoderna.

Efter denna parentes vilja vi återvända till våra
försök: vi ha börjat med att smälta i en elektrisk
ugn med två elektroder och icke-ledande botten
kiselsyrehaltiga slagger på ett stålbad, vars uppgift
var att leda strömmen. Vi ha först försökt med
slagger av kiselsyra, aluminiumoxid och kalk med
tillsats av omkr. 10 % soda för att göra dem
lättflytande. Trots denna halt av soda och de höga
temperaturer vi uppnådde voro dessa slagger ännu
avgjort klibbiga; vi tillsatte då en liten mängd,
omkr. 5 %, manganmalm, vilket åstadkom en
förbättring av flytbarheten, så att vi ansågo det möjligt
att börja försöken. Denna slagg var av följande typ:
SiO2 A12 O3 CaO MnO Na2O
60 15 10 4 10 %
Vi ändrade snart densamma genom ytterligare
sodatillsats för att ännu öka flytbarheten och vi
strävade mot sammansättningen:
SiO2 Na2O
70 30 %

Men vi konstaterade genast, att denna slagg var
dålig ledare både för värme och elektricitet och att
för att bringa densamma till hög temperatur genom
hela dess massa ett tillskott av kalk var av stor
nytta, och så kommo vi till vår andra slaggtyp:
SiO2 Na2O CaO
70 25 5 %

Första försök.

Stödjande oss på experimenten med
defosforeringen, försökte vi genast att åstadkomma
emulsionen slagg-metall och därför tappade vi från början i
mycket grov stråle och från stor höjd genom snabb
stjälpning av ugnen för att framkalla den önskade
virvelrörelsen. Tack vare dessa åtgärder, lättfluten
slagg och intensiv omblandning, ernådde vi från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free