- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
56

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - M. Perrin: Nya metallurgiska metoder - Insänt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ovanstående fakta belysa väl fenomenets natur.
Det är absolut nödvändigt att åstadkomma en
emulsion av slaggen i stålet genom häftig virvelrörelse.
Detta är den fundamentala faktorn i hela processen
och härförutan kan man ej komina till något resultat
på kort tid och av industriell betydelse;
desoxideringen bleve ytterst liten och utan intresse.

2) Slaggernas inverkan följer lagarna för lösningar.

Våra första försök ha genast tillåtit oss att göra
följande tre betydelsefulla konstateringar.

a) Med samma slaggmängd av samma sammansättning
är den slutliga O-halten så mycket mindre som
den ursprungliga O-halten i stålet är mindre.

b) Utgående från samma ursprungliga O-halt i
stålet är den slutliga O-halten så mycket mindre som
man använder en större kvantitet av en och samma
slagg.

c) Man erhåller ett bättre resultat med en given
slaggmängd, om man delar densamma i två hälfter
och låter var och en av dessa inverka efter varandra
på stålet, än om man använder hela slaggmängden
på en gång.

Dessa trenne fakta äro i fullständig samklang med
de allmänna lagarna angående ett ämnes fördelning
mellan tvenne olika lösningsmedel.

Vi ha dessutom fastställt, att, om man vid samma
flytbarhetsgrad använder mindre sura slagger,
således med mindre lösningsförmåga i avseende på
FeO, processens utbyte tydligen minskas. Alla dessa
omständigheter bekräfta, att vi verkligen ha att göra
med en upplösning i slaggen av stålets FeO, vilken
vi f. ö. återfinna i slaggen. Detta har tillåtit oss att
draga intressanta slutsatser i avseende på metodens
förbättring, vilket vi i det följande komma att utveckla.

3) Inflytande av slaggernas viskositet.

Även om vi sökt begränsa oss till en grupp av
lättflytande slagger, ha vi till följd av anfrätningen
av smältugnens väggar, vilken ej helt kunnat
uteslutas, haft att göra med variationer i
sammansättning och flytbarhet av våra slagger. Detta har
tilllåtit oss konstatera, att desoxideringen var bättre
allteftersom slaggens flytbarhet var större, vilket
givit oss intressanta fingervisningar för fullföljandet
av våra experiment.

4) Diffusionens långsamhet.

Efter att sålunda ha desoxiderat stålet hava vi
velat under loppet av våra första försök tillsätta kol,
mangan och kisel till detsamma för att erhålla den
önskade sammansättningen. I ändamål att
underlätta absorptionen av dessa ämnen, tillsatte vi
desamma i flytande form till stålet, som ännu befann
sig under slaggtäcket i skänken, och väntade några
minuter, innan vi tappade stålet.

Vi giva här ett exempel på de ernådda resultaten:
C Mn Si
Analys av 1:sta götet . . . 0,100 0,040 0,070
Analys av 14:de götet . . . 0,620 0,380
Analys av 20:de götet . . . 0,380
Analys av sista götet . . . 0,510 1,710 1,025

Tappningen varade ungefär 20 minuter.

Detta exempel visar på ett karakteristiskt sätt
långsamheten av diffusionen av de olika elementen
i ett stålbad, som vilar under sin slagg, trots det att
en viss strömning inom metallen framkallas genom
stopparens rörelse. Om man däremot häftigt stjälper
ut skänkens hela innehåll över pipen i en annan
skänk, så inträder genast en fullständig homogenisering
och analysen av de olika götena blir densamma.
Man kan härav sluta, att med dessa metoder en
om-rörning är oundgänglig efter varje ny tillsats.

INSÄNT



Metallbeläggningar som korrosionsskydd
på järn.


Till redaktionen för Teknisk tidskrifts avdelning för
Bergsvetenskap.

I Tekn. tidskr. för den 12 maj a. c. förekommer en
artikel av civilingenjör Sven Brennert med ovanstående
rubrik.

Författaren söker däri, ifråga om metaller täckta av
ett lager av skyddsmetall, klarlägga korrosionens
mekanism. Såsom avslutning på och komplettering av den
mera teoretiska delen av uppsatsen anför förf. en del
av resultaten av, på initiativ av American Society for
Testing Materials utförda långtidsprov med olika
beläggningar å järnplåt och andra järnföremål samt
refererar de slutsatser vederbörande undersökningskommitté
ansett sig kunna draga av dessa försöksresultat. Vad
förf. därvid återger beträffande rostbeständigheten hos
förzinkat järn, nämligen att denna är ungefär
proportionell mot zinklagrets tjocklek samt oberoende av, om
zinkbeläggningen anbragts genom elektrolys eller
varmgalvanisering, strider visserligen mot vad från en del
andra håll hävdas, men torde väl i och för sig få anses
vara riktigt, ifall de förhållanden, under vilka plåten
kommer till praktisk användning, överensstämma med
de förhållanden, under vilka de relaterade försöken utförts.

Då emellertid den i förhållandena ej fullt initierade
av vad som av civilingenjör Brennert refererats skulle
kunna få den uppfattningen, att de erhållna
försöksresultaten skulle vara giltiga även för alla praktiska
användningar av galvaniserad plåt, har det synts
ändamålsenligt att – för att frågan därigenom skulle få en
mera allsidig belysning – här återge resultatet av en
av statens provningsanstalt på enskilt initiativ
företagen jämförande undersökning mellan
varmgalvaniserad och elektrolytiskt galvaniserad plåt.
Undersökningen utfördes på så sätt, att tvenne strimlor, i ena
fallet av elektrolytiskt galvaniserad 0,71 mm plåt med
200 g zink per m2 plåt, i andra fallet av i handeln
inköpt varmgalvaniserad plåt av samma dimension med
en beläggning av 332 g zink per m2, förenades med en fals
av det slag, som brukar användas vid taktäckning.
Placerade så, att deras lutning mot horisontalplanet var
30°, utsattes de på sä sätt erhållna provplåtarna under
24 månader för atmosfäriliernas inverkan. Efter
försöksperiodens slut konstaterades, att den elektrolytiskt
galvaniserade plåten icke på någon punkt uppvisade
rostfläckar, under det att den varmgalvaniserade
uppvisade tämligen stark rost utefter hela den omvikta
kanten av falsen. Ofalsad plåt av vardera slaget, som
samtidigt undergått 24-månadersprovet, visade inga
rostfläckar.

Av de här relaterade försöksresultaten torde framgå,
att elektrolytiskt galvaniserad plåt, även om dess
zinkbeläggning är avsevärt tunnare – över huvud taget
torde det vara ytterst sällsynt att i handeln påträffa
varmgalvaniserad plåt med tunnare zinkbeläggning än
som motsvarar ca 300 g per m2 – för sådana ändamål,
där plåten före användandet måste falsas e. d., kan vara
att föredraga framför varmgalvaniserad plåt.

Trollhättan i juni 1934.
                                                                Sven Danieli.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free