- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
63

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 8. Aug. 1934 - Perrin-processen. Diskussion

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

PERRIN-PROCESSEN.


I anslutning till den redogörelse för Perrin-processen,
som influtit i Bergsvetenskap häfte 6 och 7 i år
återges i det följande den diskussion som följde efter
bergsingenjör H. Willners föredrag den 5 april i
samma ämne.

Diskussion.


Bergsingenjör H. Folke Sandelin (autoreferat):
Det har varit av stort intresse att höra ing.
Willners framställning. Han torde vara den ende svensk,
som haft tillfälle att på nära håll studera denna
process, vilken utomlands tilldragit sig stor uppmärksamhet.
Som av honom påpekades, redogjorde M, Perrin
för processen för något över ett år sedan i Rev. de Mét.
För egen del skulle jag vilja anse detta som den
märkligaste metallurgiska uppsats i sitt slag, som sett
dagen allt sedan Le Chatelier publicerade sin klassiska
avhandling om jämviktslagarnas tillämpning på
ståltillverkningen i samma tidskrift år 1912.

Naturligt är, att en ny process som denna, vilken
är föremål för patentbehandling och exploatering,
omgives av en viss hemlighetsfullhet. De tyska och
engelska patenten äro emellertid nu publicerade och
granskningen av de svenska ansökningarna pågår.
Dessa förhållanden torde vara anledningen till att
uppfinnarens uppgifter äro tämligen skematiska och att
föredraganden vid tal om det praktiska utförandet i
viss mån måst nöja sig med antydningar eller
förmodanden.

Processens teoretiska sida synes vara väl klarlagd.
En bärande grundtanke berör inneslutningarna. M.
Perrin påpekar, att bildandet av dessa är en praktiskt
taget irreversibel process. Har man en gång fått dem
i stålet kan man ej bli av med dem. Han säger ett sant
ord: "Enda sättet att undvika inneslutningar är att
förhindra deras bildande." Sätter man desoxidationsmedel
i större mängder till ett syrehaltigt båd, är olyckan
redan skedd. Perrin vänder sig mot denna s. k.
desoxidation, som endast är ett fixerande av syret i annan
form, och anger i stället en metod att verkligen
avlägsna syret, vilket han påpekar, är den enda sanna
desoxidationen. Härigenom har han gjort metallurgien
en ovärderlig tjänst.

Det kanske har ett visst intresse att beröra frågan
om reaktionshastigheten. Perrin anser, att den är så
gott som ögonblicklig, och att det är materialtransporten
mellan slagg och stål, som tar tid. Han anför
mycket goda skäl härför, men varnar samtidigt för ett
överflyttande av dessa slutsatser på andra reaktioner
än dem han studerat, dvs. närmast desoxidationen. Det
är anmärkningsvärt, att andra forskare t. e. H. Schenk
i en för ett halvår sedan publicerad uppsats gjort
sig till tolk för en rakt motsatt uppfattning vid
behandlingen av kolfärskningen. Han kommer till det
resultat, att omsättningen mellan kol och syret i och
för sig tar tid, under det att överförandet av syret till
stålbadet går jämförelsevis raskt (bl. a. till följd av
konvektion). En liknande undersökning, som jag
utförde för ett antal år sedan om oxidationen av mangan
i kolrikt, dvs. mycket syrefattigt bad, gav resultat, som
pekade i samma riktning. Båda dessa reaktioner ligga
helt utanför M. Perrins undersökningsområde och kunna
icke utan vidare jämställas med desoxidation. Frågan
fordrar väl ytterligare granskning och den kan i viss
mån f. n. anses vara aktuell.

Vad angår den ekonomiska sidan av processen,
erfordras, som föredraganden antytt, närmare detaljer.
Han anför vissa poster av intresse. Andra dylika
kunna sökas i att färdigställandet i ugnen bortfaller,
vilket betyder en tidsbesparing, ävenså att mindre
tillsatsmedel åtgår och att ett ökat utbyte av billets i
förhållande till götvikten ernås. En påtaglig fördel
torde ligga däri att man kan arbeta så gott som utan
Al-tillsats. Föredraganden nämner visserligen, att
sådan torde förekomma, men gäller detta, om jag är
rätt underrättad, blott vissa charger med låg kolhalt
och därjämte – i mycket små doser – vid hårt stål.
Att lugna och att desoxidera stålet äro nämligen i viss
mån av varandra oberoende operationer.
Mangantillsatsen göres alltid i ugnen före slaggbehandlingen.
Perrin framhåller, att han framställer perfekt
desoxiderat järn med endast spår av Mn och Si. Av vanlig
enkel basisk martin kan man i en handvändning få fram
en kvalitet, som motsvarar eller överträffar bästa sura
stål. Jag har på känn, att material med benägenhet
för "flakes", skulle fördelaktigt påverkas genom
Perrin-behandling.

Angående defosforeringen kan jag nämna, att den
vid denna operation använda järnrika basiska slaggen
framställes i en waterjacket.

Föredraganden framlägger i slutet av sitt föredrag
en parallell med den s. k. normalfrekvensugnen av t. e.
Rohns typ. En sådan ligger nära till hands, men det
är säkert icke ur vägen att påpeka de väsentliga
olikheter, som förefinnas. Man vinner därigenom att
begreppen klarna.

Av normalfrekvensugnen hoppas man, att den skall
visa sig vara en god färskningsapparat, således arbeta
med basisk infodring. Perrin-processen åsyftar ej
färskning utan sysslar med slutjustering av kvaliteten,
framför allt desoxidering, vilken för att bliva effektiv
måste hava sur slagg, utomordentligt lättfluten och
aktiv. Man måste förmoda, att den något delikata
infodringen i en induktionsugn icke skulle tåla behandling
med M. Perrins slagger. Han föreskriver även en
utomordentligt intensiv omblandning.

En jämförelse av anläggningskostnaderna är i och
för sig orimlig. Perrin-processen erfordrar blott
minimala kapitalutlägg.

Man får väl antaga, att båda processerna, som var
för sig äro intressanta, skola finna sina givna
användningsområden. Perrin-processen har redan lämnat
experimentstadiet. Den imponerar ovillkorligen genom
sin enkelhet och de uppnådda resultaten.

Bergsingenjör M. Tigerschiöld undrade om Perrins
försök givit definitivt svar på den gamla frågan
beträffande kiselns inkokning i stål. Enligt en del
uppgifter kan kisel endast inkokas genom samtidig
oxidation av kol. Enligt en annan teori kan även järn
reducera in kisel.

Beträffande virvelströmsugnen önskade tal.
framhålla, att det är tänkbart att använda en sur
virvelströmsugn i duplex med en vanlig ljusbågsugn och i
den förra ugnen använda en slagg av ungefär samma
halt som den Perrin arbetar med. Perrins metod har
ett utomordentligt stort intresse bland annat
därigenom, att man genom försök av de slag han utfört
kan erhålla mycket goda upplysningar om
desoxida-tionsprocessens förlopp.

Föredragshållaren: På den av bergsing. Tigerschiöld
framställda frågan kunde talaren meddela, att
förhållandena vid kisels inreduktion i stålet undersökts
av Perrin. Det har visat sig, att det är möjligt att
reducera in 0,29 % Si i ett stål med så låga halter som
0,08 % C och 0,09 % Mn, och att närvaro av C eller
Mn sålunda icke utgör en nödvändig förutsättning för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0065.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free