Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 10. Okt. 1934
- Edvard Norström: Anteckningar från en studieresa till guldgruvorna i Siebenbürgen, Rumänien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEKNISK TIDSKRIFT
BERGSVETENSKAP
HÄFTE 10 OKT. 1934
REDAKTÖR: B.G. MARKMAN.
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
INNEHÅLL: Anteckningar från en studieresa till guldgruvorna i Siebenbürgen, Rumänien, av bergsingenjör Edvard
Norström. – Magasinstappar av järn, av bergsingenjör T. Ekstam.
ANTECKNINGAR FRÅN EN STUDIERESA TILL
GULDGRUVORNA I SIEBENBÜRGEN, RUMÄNIEN.
Av bergsingenjör Edvard Nordström.
Geografisk översikt.
Med undantag för det ryska riket var Siebenbürgen
Europas enda betydande guldproducent
före upptäckten av Boliden och den nu begynnande
guldtillverkningen vid smältverket å Rönnskär. Då
Siebenbürgen varit en rumänsk landsända endast
sedan Trianonfreden år 1920, är större delen av den
litteratur av geologisk och gruvteknisk art, som
behandlar guldgruvorna och guldbergverken i
Siebenbürgen, författad av landets forna herrar, ungrarna.
I alla dessa arbeten återfinner man sålunda de forna
ungerska namnen på städer, berg, floder, bergverk
etc. Rumänerna hava givit nya namn åt flertalet
geografiska storheter. I det följande ha de
ungerska namnen satts inom parentes.
Guldgruvorna äro koncentrerade till tvenne distrikt
det ena är det s. k. Munte Apuseni eller
Siebenbügische Erzgebirge, beläget mitt i hjärtat av
Siebenbürgen, norr om floden Maros. Det andra är Baia
Mare-området i norra Siebenbürgen på Karpaternas
sydsluttningar.
Enligt K. von Papp kan man innesluta de
guldförande områdena i Munte Apuseni inom en
oregelbunden fyrhörning, med de fyra hörnen: Baia de Aries
(Offenbanya) i N., Zlatna (Zalatna) i Ö. Sâcâramb
(Nagyag) i S och Caraci Cebe (Karecs. Czebe) i V.
Avståndet Baia de Aries till resp. Sâcâramb och
Caraci Cebe är 50 km.
Baia Mare-området är en långsträckt mineralisationszon
förlöpande längs Karpaternas randberg och
med kända fyndigheter i de t var dalar, som mynna ut
på pustan. Den malmförande zonens längd är ca 50
km, varav den mera kända delen med nuvarande
produktiva guldgruvor sträcker sig från Nistru-dalen i
väster till Dealul Crucii i öster, strax norr om den
gamla bergsmansstaden Baia Mare, en sträcka
fågelvägen av ca 15 km.
Vid min studieresa, sommaren 1932, besökte jag
flera gruvor och anrikningsverk inom bägge dessa
områden, och jag kommer här nedan att beskriva en
del av fyndigheterna i Munte Apuseni.
Inom detta distrikt besöktes följande guldbergverk:
Mica S. A. R. i Brad med dess gruvor: Musari,
Bredisor och Valea Morii samt anriknings- och
förädlings verk i Gura Barza; den gamla berömda
guldtellurid-gruvan Sâcâramb (Nagyag) samt statens och
privata gruvor vid Rosia Montana (Verespatak).
Historik.
Bergsbruket i Munte Apuseni har urgamla anor.
Redan Herodotos omnämner, att när Dareios
Hystaspes kämpade mot skyterna (513 f. Kr.) stötte han vid
floden Maros på en folkstam, agatyrserna, vilka voro
prydda med sköna guldsmycken. Deras efterföljare,
dacerna, hade säkerligen reda på landets guldrikedom,
och då romarna år 106 e. Kr. erövrade landet, som
de kallade Dacien, var anledningen troligen den, att
ryktena om stora rikedomar nått fram till Rom.
Under de 150 år, som romarna höllo landet
ockuperat, hunno de stödda på sin krigsmakt och med
talrika slavar som arbetskraft sätta igång med ett
storartat bergsbruk.
I äldsta tider, under agatyrsernas och dacernas
herravälde, inskränkte man sig till vaskning av
flodgrus, men man har säkra bevis för, att redan romarna
i stor utsträckning drevo en regelrätt gruvbrytning.
Därom vittna bl. a. de stora dagbrotten vid Rosia
Montana och Caraci Cebe. Det är tämligen antagligt,
att romarna till att börja med övertogo dacernas
vaskanläggningar, för att, alltefter som dessa började
tryta, längs dalgångarna söka sig upp till
moderklyfterna för flodgrusguldet. De metoder, som
romarna använde sig utav vid gruvbrytningen voro dels
tillmakning med eld och vatten, dels huggning med
hammare och mejsel. Man har i Micas gruvor funnit
romerska inskrifter på en järnmortel, hittad i en av
gruvorna; uthuggna viloplatser för slavarna inne i
gruvan med sina eldplatser, bänkar, järnkedjor
(varmed slavarna voro fängslade) samt här och där
skelettdelar av människa.
Däremot är det ej alltid säkert, att fynd av öshjul,
träskopor etc. för vattenundanhållningen i gruvorna,
lerlampor för olja m. fl. dylika föremål, äro att
betrakta som spår av romarnas verksamhet.
Romarna organiserade gruvdriften inom de spridda
områdena av Munte Apuseni och införde en enhetlig
administration. I Apulum, det nuvarande Alba
Julia, hade bergsförvaltningen sitt högsta säte med
inspektörer i Alburnus Major, nu Abrud, samt i
Ampelum, det nuvarande Zlatna. Senare inrättades ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:16:13 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1934b/0075.html
