- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Bergsvetenskap /
82

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 11. Nov. 1934 - Bertil Stålhane, Valter Anderson: Medel mot sammanbränning i lager av svavelkis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kg per ton kis. Med hänsyn till att behandlingen av
lagringshögarna borde kunna inskränkas till
indränkning av ytskikten (ex. till 1 meters djup)
genom besprutning med en utspädd lösning av lämplig
koncentration, borde åtgången av sulfitlut räknat
på totalmängd kis bliva väsentligt mindre och
följaktligen kostnaden relativt liten.

Laboratorieförsök.

För att utröna skyddsverkan av olika behandlingsmetoder
måste försöken för undvikande av
tidsförlust och stora kostnader anordnas så, att
sammanbränningsprocessen kunde studeras med små
kvantiteter och under kort tid. Detta möjliggöres genom
försökens utförande med väl definierade
försöksbetingelser, varvid fuktighetsgrad och temperatur
förhöjas i lämplig grad, så att förloppet förkortas i
tiden
jämfört med normala förhållanden.
Reaktiviteten ökades dessutom genom att kisproven
nedkrossades till kornstorlek < 0,5 mm (från ca 3 mm).

Laboratorieförsöken utfördes med satser om 250 g
kis inrymda i kubiska "fickor" av poröst material,
varvid 4 st. satser samtidigt utsattes för enahanda
förhållanden i ett värmeskåp.

I. Ett första försök visade att den icke preparerade
kisen i torr atmosfär ännu efter 6 dygn vid 90°
rumstemperatur icke bränt samman.

II. I fuktig atmosfär (nära mättningsgränsen) vid
75° inträdde stark sammanbränning under utveckling
av svaveldioxid redan efter kort tid (några timmar).

III. I fuktig atmosfär vid 60° voro provsatserna
hårda efter 2 dygn.

IV. I fuktig atmosfär vid 40° voro provsatserna
något hårdnade efter 4 dygn och fullständigt
sammanbrända efter 8 dygn.

Detta försök (IV), där den icke preparerade kisen
bränt fullständigt samman efter 8 dygn, togs
tillsvidare som en slags norm för de följande.

V. Med bibehållande av samma försöksförhållanden
som i föregående försök (fuktig atmosfär vid
40°), utfördes jämförande prov med kis preparerad
med
a) 4 kg vattenglas (ca 50 %) per ton kis,
b) 4 kg indunstad sulfitlut (ca 40 %) per ton kis,
varvid skyddsämnena tillsattes i utspädda lösningar
(ca 4/100), så att kisen genomfuktades och
skyddsämnet blev jämnt fördelat.

Efter 4 dygn var den kis, som preparerats med
vattenglas (2 olika satser) något bunden, medan
sulfitlut-kisen ännu var lös.

Efter 8 dygn var vattenglas-kisen hårdnad, ehuru
icke så hårt sammanbränd som icke preparerad kis
i föregående försök, medan sulfitlut-kisen endast var
obetydligt bunden.

Försöket visade alltså att vattenglaset endast har
obetydlig skyddsverkan, medan sulfitluten har
mycket tydlig effekt.

VI. För att utröna hur stor sulfitluttillsats som
erfordras för att få fram skyddsverkan, anställdes
en försöksserie, där 4, 2, 1 resp. 0 kg sulfitlut per
ton kis tillfördes kisproven i utspädda lösningar,
varvid vattenmängden var densamma i samtliga fall.
även beträffande provet utan sulfitluttillsats (100
kg vätska per ton kis).

Efter 8 dagar i fuktig atmosfär vid 40° var "4
kg-provet" alltjämt löst liksom även "2 kg-provet".

"1 kg-provet" var något bundet, medan "0 kg-provet"
var alldeles hårdnat i överensstämmelse med
tidigare försök (IV).

För att konstatera om möjligen skyddsverkan
upphörde, i den händelse provsatserna torkades
fullständigt, fortsattes försöket med de 4 provsatserna
vid 40° och torr atmosfär. Efter ytterligare 8 dagar
var "4 kg-provet" liksom "2 kg-provet" endast svagt
bundet och smulades lätt till löst pulver mellan
fingrarna, "1 kg-provet" var tämligen hårt, medan
"0 kg-provet" var fullständigt sammanbränt och
rostbrunt.

Försöken visade sålunda att en tillsats av 2 à 4 kg
sulfitlut (ca 40 %.) per ton kis har en tydlig
skyddsverkan, som är betydligt effektivare än verkan av
motsvarande tillsats av vattenglas.

Praktiska prov.

Sedan det sålunda vid ovan relaterade, accelererade
försök konstaterats att sulfitlut i lämplig mängd
har en påtaglig skyddsverkan, prövades metoden i
stor skala under normala förhållanden vid en
lagerplats för svavelkis.

Vad man i främsta rummet ville förvissa sig om,
var sulfitlutens förmåga att motstå utlakning av
regn, ett förhållande, som icke närmare undersökts
i laboratoriet. Man hade emellertid anledning
antaga att sulfitluten skulle visa sig tämligen
regnbeständig, enär den redan efter förhållandevis kort
tid "förhartsas" och hårdnar.

I oktober månad 1933 behandlades 1 000 ton kis
med ca 3 kg sulfitlut per ton och lagrades under
öppen himmel.

I juli månad 1934 visade detta kisparti inget som
helst tecken till oxidation, långt mindre till sammanbränning,
medan däremot icke preparerad kis brände
samman efter 6 à 8 månader.

Den sulfitlutbehandlade kisen såg efter denna
lagringstid ut såsom nyproducerad, medan 3 veckor
gammal kis, som lagrats å samma plats, redan visade
tämligen stark anlöpning i färgen.

Av särskilt intresse var att man haft mycket regn
under hela lagringstiden, särskilt under de 4 första
månaderna. Resultatet anger sålunda att
sulfitluten ger ett synnerligen effektivt skydd mot
sammanbränning.

Sammanfattning.

En utredning jämte accelererade försök i
laboratoriet visade att sulfitlut erbjuder stora fördelar
såsom medel mot Sammanbränning i lager av svavelkis.

Praktiska prov verifierade de tidigare resultaten,
varjämte konstaterades att skyddsverkan även är
regnbeständig.

Med en tillsats av 2 à 4 kg indunstad sulfitlut (40 à
50 %) per ton kis, tillförd såsom utspädd lösning
(ca 1/25) erhålles en effektiv skyddsverkan. Då
sulfitluten är relativt billig (25 à 50 kr. per ton), bliva
kostnaderna små, i synnerhet som behandlingen av stora
lagerhögar kan inskränkas till indränkning av
ytskikten (1/2 à 1 m) genom besprutning.

I det fall att transportkostnaden är liten, kan
givetvis med fördel motsvarande mängd icke
indunstad rålut (12 à 15 %) användas i lämplig
utspädning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 11 20:13:21 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934b/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free