Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 3. Mars 1934
- Litteratur
- Föreningsmeddelanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3 MARS 1934
ELEKTROTEKNIK
47
Fig. 1.
mer till pass för teoretikern,
liksom H2-skiktets stora höjd
och därav kommande
ansenliga reflexionsvidd tilltalar
praktikern.
Avjoniseringsförloppet efter solens nedgång
känner man numera
någorlunda till liksom
joniseringstäthetens beroende av höjden
inom skiktet, och man har
sålunda en ganska hygglig
uppfattning om det normala
brytningsindex’ förlopp. Även
vad beträffar dämpningen
genom kollision finnes någon
numerisk kännedom. Man
antecknar den ringa
kollisionsdämpningen i H2-skiktet,
vilken särskilt vid måttligt
korta vågor kan inverka
fördelaktigt, n. b. om dessa
vågor kunna taga sig igenom
det undre skiktets myllrande
regioner (f. d.
Heaviside-skiktet i bestämd form).
Författarna särskilja en
övre och en undre
gränsvåglängd, varmed förstås de
kortaste vågor (våglängder),
som hitta tillbaka till moder
jord vid utsändning mot
zenit, resp. längs horisonten.
Känner man dessa
våglängder, kan man med tilltro till
vissa empiriska data efter en del deduktioner finna
jonisationsmaximums höjd över jordytan av
λ1/λ2 = 56/(hm)1/2
För exempelvis λ1 = 34 m och λ2 = 12 m får man
hm = 395 km, vilket kan jämföras med fig. samt med
äldre uppfattningar av reflexionshöjden. Intervallet
λ1 - λ2 åskådliggör för långdlstanskommunikation
särskilt lämpliga vågor: nattetid 60-20 m, i dagsljus
30-10 m, allt i runda tal, värden som länge varit kända
från praktiken.
Mycken möda nedlägges på förklaring av
långdistansutbredning genom sicksack-reflexion; detta slags
utbredning gillades ej av Pedersen, som i stället införde
"glidning" på konstant höjd över jordytan med
samtidig läckning nedåt, ett föreställningssätt, som väl
ansetts mycket tilltalande. Författarna äro emellertid
avgjort av annan åsikt, i det att de betrakta
sicksackreflexion som allena saliggörande, men detta
överföringssätt är törhända ej heller sista ordet, när det
gäller en uttömmande förklaring på
långdistansutbredningen; de av Pedersen mycket diskuterade
reflexionsförlusterna vid varje nedslag förbigås med tystnad, så
långt undertecknad kunnat finna. I förbigående
påpekas, huru horisontalpolariserade vågor reflekteras
lättare mot jordytan än vertikalpolariserade vid
horisontstrålning. Detta förhållande har kommit referenten
att tänka på, att man här möjligen kan ha förklaring
till den av Alexanderson omtalade vridningen av
polarisationsplanet till mera horisontellt läge, när avståndet
från sändaren ökar.
Emedan brytningsindex vid jonisering blir mindre
än 1, blir fashastigheten (v) större än ljusets (man kan
naturligtvis föreställa sig en hastighet huru stor som
helst genom att förutsätta en geometrisk anordning
såsom periferihastigheten hos en roterande fyrs
strålknippe tillräckligt långt borta från fyren), under det
att hastigheten hos en signal, t. e. en modulationstopp
hos bärvågen, eller grupphastigheten (u) vid dispersion
enligt modern fysikuppfattning måste vara mindre än
ljusets. Under vissa förutsättningar (dispersion utan
kollisionsdämpning) gäller u . v = c2, så att när v > c blir
u < c som sig bör. Härav följer, att vid observation av
återvändande signaler, då man räknar vägen som
produkten av tid och ljushastighet och av vägen söker
skikthöjden över jordytan, felaktiga värden erhållas, emedan
man räknat med ljushastighet. Författarna ha
emellertid räknat ut en kurva, av vilken man kan finna verklig
höjd av skenbar höjd. I själva verket har man
registrerat signaltåg, som ge skenbara höjder av upp till
700 km, så att det är inte fråga om små korrektioner
(övre skiktet icke genomträngt).
Frågan rörande jordmagnetiska fältets inverkan
(polarisationsförändring och dubbelbrytning) behandlas
allmännare än som ursprungligen skett hos Nichols och
Schelleng (jfr Elektroteknik 1927, sid. 89-93), i det att
bl. a. snett infall mot fältriktningen antagits.
Brytningsindex under magnetojoniskt inflytande studeras
ingående i ett specialfall (λ = 84 m). Vidare visas huru
riktningen hos elliptiskt eller cirkulärt polariserade
vågors fältvektorvridning (med eller mot urvisaren) är
oberoende av fortplantningsriktningen och bestämd av
jordmagnetiska fältets riktning, så att på norra och
södra halvkloten motsatta vridningsriktningar råda. För
några år sedan har ju för övrigt detta tämligen gamla
förmodande bekräftats av försök bl. a. på Nya Zeeland,
varigenom den magnetooptiska teorien vunnit i realitet.
Slutligen diskuteras dubbelbrytning av ekosignaler
enligt Rukop. E. T. Glas.
FÖRENINGSMEDDELANDEN
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, höll fredagen den 2 februari
1934 ordinarie sammanträde å föreningens lokal.
Föreningens vice ordförande, civilingenjör H. Thorelli,
förklarade sammanträdet öppnat, varvid han särskilt
vände sig till medlemmarna av Stockholms radioklubb
och Radiotekniska sällskapet, som inbjudits att övervara
sammankomsten.
Sedan protokollsjustering ägt rum och fil. mag. Ossian
Gertz invalts i föreningen överlämnades ordet till
civilingenjör HILDING BJÖRKLUND för ett föredrag över
ämnet: "Manuell ock automatisk volymkontroll via
rundradiomottagare". Efter några inledningsord, vari
föredragshållaren konstaterade, att moderna
rundradiomottagare nått en hög grad av fulländning såväl vad
beträffar ljudkvalitet som ljudkvantitet och selektivitet
påpekade han, att mottagarnas förstärkningsförmåga
måste göras reglerbar i syfte att kompensera för olika
inkommande signalstyrkor. Reglerbarheten måste
härvid utsträckas över ett mycket stort område t. e. 152
decibell eller 40 millioner gånger.
Volymregleringen kan antingen utföras såsom
bärvågsreglering eller ljudnivåreglering, men även
kombinationen av dem båda kan tänkas. I bägge fallen kan
man utföra regleringen manuell eller automatisk. Vid
manuell reglering kan man antingen påverka den
inkommande bärfrekvensens amplitud före mottagarens
första rör eller ock förändra rörens förstärkningsgrad,
varvid speciella rör med variabel branthet äro särskilt
lämpliga. I förra fallet uppstår fara för
selektivitetsförsämring och snedstämning, i senare fallet uppträder
ibland korsmodulering, heterodynverkan och
modulationsdistorsion.
En automatisk volymreglering är nödvändig för att
kompensera för "fading". Vid bilradiomottagare måste
hänsyn tagas även till lokala ljudstyrkevariationer.
Man kan anse, att den automatiska regleringen
fungerar tillfredsställande, om den kvarstående
ljudstyrkevariationen är 8 db. för en amplitudvariation hos
bärfrekvensen av 80 db. och om regleringen är oberoende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:16:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1934e/0049.html