- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1934. Elektroteknik /
49

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1934 - U. Lamm: Om kvicksilverströmriktarens fysik och teknik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

HÄFTE 4

APRIL 1934

TEKNISK TIDSKRIFT

ELEKTROTEKNIK

ARedaktör: Julius Körner
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN.

INNEHÅLL: Om kvicksilverströmriktarens fysik och teknik, av U. Lamm. - Rundradiostörningar från 6-fas
kvicksilverlikriktare för belysningsnät samt störningsskyddens utförande, av E. T. Glas. - Kvicksilverlikriktarens
användning inom radiotekniken. - Föreningsmeddelanden. - Notiser.

OM KVICKSILVERSTRÖMRIKTARENS FYSIK OCH TEKNIK.


[1]


Av U. LAMM.

Inledning.

Kvicksilverströmriktarens utvecklingshistoria är i
ett avseende ganska olik de flesta andra
elektriska maskiners.

De för de elektriska maskinernas beräkning
grundläggande fysikaliska lagarna voro åtminstone
bland vetenskapsmännen kända och matematiskt
relativt enkelt formulerade redan innan maskinernas
tekniska utveckling på allvar började. För
kvicksilverströmriktaren däremot har förhållandet varit
det motsatta och är det fortfarande, i det att de
praktiska kraven på en ekonomisk och driftsäker
omformare framtvingat en i hög grad på
experimentella resultat baserad konstruktion, utan att
kännedomen om de fysikaliska förlopp, som utspelas
inuti apparaten, varit av sådan art, att den tillåtit en
matematisk förutberäkning av de olika delarnas
dimensioner. I själva verket var den teoretiska
grunden så svag, att man icke ens kunde leda sig
fram till konstruktionen av stora järnmantlade
likriktare genom modellförsök i mindre skala, utan för
att vara fullt säker måste man bygga strömriktarna
i full skala och prova dem med full effekt. Jag vill
härmed naturligtvis icke ha sagt, att icke studiet av
de fysikaliska fenomenen såsom sådana varit av
en utomordentlig hjälp vid detta utvecklingsarbete
i det att det möjliggjort för konstruktören att arbeta
mera rakt på målet i stället för att famla i blindo
med sitt experimentarbete.

Avsikten med detta föredrag är att redogöra för
den bild man gör sig av de fysikaliska fenomen,
som avspelas i strömriktaren vid dennas drift, i
den mån de äro av intresse för apparatens tekniska
utformning och driftegenskaper. Även om denna bild
ännu är att betrakta såsom blott en arbetshypotes,
förmår den dock giva en förklaring till de flesta av
de fenomen, som vi kunna observera under driften
av ifrågavarande apparater.

Som bekant har på senaste tiden
användningsområdet för kvicksilverströmriktaren utvidgats. Från
att man tidigare tänkte sig denna apparat enbart
som likriktare, kan man numera genom inbyggnad
av galler för styrning av urladdningsförloppen
använda apparater av detta slag även för förvandling
av likström till växelström - växelriktning - för
frekvensomformning - omriktning - för asynkron
sammankoppling av kraftnät samt för diverse
kopplings- och regleringsändamål. Jag kommer att gå in
på de olika huvudkretsarnas koppling för dessa olika
ändamål endast i den mån detta inverkar på de
fysikaliska fenomenen i strömriktaren och hänvisar
för övrigt rörande detta kapitel till den rikliga
litteratur på området, som på senaste åren utkommit.
Följande benämningar komma att användas:

Med "elektronventil" betecknas
urladdningsapparater, vilka arbeta med så högt vakuum, att några
positiva joner praktiskt taget icke uppstå i
urladdningsrummet. Exempel på dylika äro vanliga
detektor-, förstärkar- och oscillatorrör för
radioändamål.

Med "jonventil" betecknas motsvarande apparater,
vilka innehålla en gas eller ånga av tillräcklig
täthet för att i den fria urladdningssträckan skola
uppstå så många positiva joner genom kollision mellan
elektronerna och de neutrala gasatomerna, att de
upphäva den av elektronerna alstrade
rymdladdningen. Exempel härpå äro dels
glödkatodströmriktare av gasfylld eller kvicksilverångfylld typ, dels
kvicksilverströmriktare. Vidare användas orden
strömriktare, likriktare, växelriktare och omriktare,
vilka numera torde vara så kända, att de icke här
behöva definieras.

Det kanske till en början kan vara motiverat att
giva en hastig översikt över strömriktarens
grundläggande konstruktion och funktion. Fig. 1 visar
en sektion av en större järnmantlad strömriktare. En
vakuumtät cylinder 8 är evakuerad till ett vakuum
av ungefär 0,001 mm kvicksilverpelare. I cylinderns
botten finnes en isolerad fördjupning, fylld med en
kvantitet kvicksilver, vilken utgör katod, och genom
locket äro anoderna 10, till ett antal av vanligen 6,
12 eller 18, införda. 47 är en tändanordning,
bestående av en stång, vilken kan inkopplas i en
strömkrets till katoden. Likriktaren tändes genom
att denna stång ett ögonblick doppas ned i kvick-

[1] Föredrag vid Svenska elektroingenjörsföreningrens
sammanträde den 17 nov. 1933.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:29:36 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1934e/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free