Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - Sammanlagringsproblemet inom krafttekniken - Fritz Jacobsson: Praktiska synpunkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
TEKNISK TIDSKRIFT
7 JULI 1934
Vi kunna utvidga nämnda resonemang med
följande:
Om en individuell belastning varierar fullständigt
godtyckligt utan ensidigt inverkande yttre
omständigheter och den dessutom är så liten i förhållande till
totalbelastningen, att den icke kan påverka
tidpunkten för totalbelastningens maximum, skulle
samnian-lagringsfaktorn rent teoretiskt följa den räta linjen
d i fig. 2. Man skulle också, om totalbelastningen
0.4
o.a
O 2OOO 4OOO 6OOO GOOO ///??.
Fig. 2.
bestode av ett mycket stort antal dylika
delbelastningar, få en relativt konstant totalbelastning, som
föga avviker från summan av delbelastningarnas
medelvärden. (Rörande formen på den resulterande
varaktighetskurvan hänvisas till ingenjör Hellebergs
kalkyl.)
I verkligheten har emellertid det stora flertalet
delbelastningar tendens att uppnå höga värden under en
bestämd del av dygnet respektive året, nämligen
under fjärde kvartalets dagtid. I genomsnitt kommer
sålunda sammanlagringsfaktorn att ligga högre,
exempelvis enligt kurva a, fig. 2.
Vid närmare övertänkande av problemet finner
man alltså, att en individuell belastnings andel i
systemets maximibelastning kan säkrare bedömas med
ledning av dess belastningsförhållanden under fjärde
kvartalets dagtid, vilken för korthetens skull
benämnes maximitid, än av dess utnyttningstid för hela
året.
Ett övre gränsvärde för sammanlagringsvinsten
erhålles, om man kan bestämma den enskilda
belastningens medelvärde under nämnda maximitid. En
approximativ uppfattning härom kan erhållas på flera
sätt, exempelvis medelst dubbeltariffmätare, eller
genom ett par avläsningar per dygn under en veckas
tid på en vanlig kWh-mätare. Maxigrafkurvor äro
naturligtvis utmärkta såsom material. Där
varaktighetsmätare finnes, avläser man denna varje månad.
En särskild kurva uppritas för det fjärde kvartalet.
På nämnda kurva göres ett vertikalt snitt för ca 500
timmars varaktighet, och medelvärdet för den så
avskurna delen beräknas.
Om man på något av de angivna sätten eller
annorledes skaffat sig ett värde på den enskilda
abonnentens medelbelastning under maximitid, har man ett
medel att bestämma det övre gränsvärdet för
sammanlagringsvinsten och därmed det undre
gränsvärdet för sammanlagringsfaktorn. Det så erhållna
gränsvärdet på sammanlagringsvinsteri kan icke full-
ständigt uppnås, ty detta skulle innebära fullt
konstant belastning på kraftverket under hela
maximitiden. Man måste sålunda reducera den på dylikt sätt
beräknade vinsten med hänsyn till variationerna i
den resulterande belastningen. Nämnda reduktion
kan tänkas ske på sätt som nedan exemplifieras.
En enskild abonnent har en maximibelastning av
l 000 kW oeh en medelbelastning under
högbelast-ningstid av 700 kW. Hela systemet har under
hög-belastningstid en maximibelastning av 65 000 kW och
en medelbelastning av 55 000 kW. Hur stor blir
sammanlagringsvinsten för nämnda abonnent?
Metod 1.
Om systemets belastning varit fullt konstant -
=: 55 000 kW, skulle abonnentens andel däri tydligen
ha blivit 700 kW. Nu var systemets maximibelast-
65
ning - -100 - 118 % av medelbelastningen. Alltså
kan abonnentens andel
65
däri uppskattas till -
55
. 700 -z 827 kW, vilket innebär, att
sammanlagringsfaktorn blir = 0,827 och sammanlagringsvinsten =
=z 173 kW. Om nämnda kalkyl genomföres för
alla abonnenter, blir summan av abonnenternas
andelar i maximibelastningen lika med den totala
maximibelastningen och metoden är sålunda i det
avseendet tillfredsställande. Den är emellertid icke fullt
korrekt, vilket framgår av nedanstående. Antag, att
en annan abonnent i samma system har fullt konstant
belastning T l 000 kW. Sammanlagringsfaktorn
måste sålunda bliva = l, men den exemplifierade
kalkylen ger till resultat, att sammanslagningsfaktorn
65
skulle bli – . l = 1,18.
55
Nämnda felaktighet torde i många fall sakna
betydelse, men kan undvikas, om reduktionen utföres på
följande sätt.
Metod 2.
Antag, att man utöver de angivna data även
känner summan av alla abonnenternas maximieffekter
och att denna är 80 000 kW. Hela
sammanlagringsvinsten i systemet är alltså 80 000 - 65 000 - 15 000
kW. Eftersom systemets medelbelastning under
hög-belastningstid uppgått till 55 000 kW, utgör summan
av gränsvärdena för den möjliga
sammanlagringsvinsten 80 000 - 55 000 = 25 000 kW. Om vi reducera
varje individuellt gränsvärde på sammanlagrings vin-
15
sten i proportionen - , erhålla vi som resultat, att
2ö
summan av de individuella sammanlagringsvinsterna
blir lika med den totala sammanlagringsvinsten. I
förevarande exempel bör abonnenten sålunda tillföras
15
en sammanlagringsvinst av – . (l 000 - 700) -
^ö
- 0,6 - 300 ~ 180 kW.
Vid denna metod undviker man tydligen det fel
som ovan påpekats i fråga om metod 1. Det är
emellertid ofta icke möjligt att beräkna summan av de
individuella maximieffekterna och i dylikt fall får
man nöja sig med metod 1.
Även om man på nämnda sätt endast kommer fram
till ganska grova uppskattningar av
sammanlagringsvinsten, torde den angivna tankegången dock ge en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
