Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9. Sept. 1934
- F. Dahlgren: Några äldre och nyare mätmetoder för bestämning av förluster hos strömriktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
130
TEKNISK TIDSKRIFT
1 SEPT. 1934
NÅGRA ÄLDRE OCH NYARE MÄTMETODER FÖR BESTÄMNING AV FÖRLUSTER
HOS STRÖMRIKTARE.
För såväl tillverkare som köpare av strömriktare
är det av intresse att kunna utföra något så när
noggranna separatmätningar av aggregatets förluster
och spänningsfall. Ett kontraktsenligt
leveransprov, baserat på verkningsgradsbestämning medelst
direkt uppmätning av tillförd och avgiven effekt
eller energi ger, på grund av den låga
förlustprocenten, ett föga tillförlitligt resultat. Tillverkaren önskar
givetvis i experimentverkstad och
fabrikationsprovrum så skarpt som möjligt lokalisera de olika
förlusterna och spänningsfallen, i ändamål att kunna
alltmer fullkomna konstruktionerna i tekniskt och
ekonomiskt hänseende. Speciellt torde de delvis
outredda fysikaliska förloppen i ljusbågen draga
intresset till ett studium av ventilsträckans spänning
och förluster. Möjligt är ju, att lutningen hos
spänningskurvan i någon mån kan giva anvisningar ifråga
om ventilens tillåtna strömbelastning med hänsyn
till baktändningar, termisk förstöring etc. För båda
parter är det vidare ett önskemål, att förlust- och
spänningsfallsmätningarna kunna utföras på
uppställningsplatsen under fullt driftmässiga
matnings-och belastningsförhållanden.
I det följande angivas inledningsvis principerna för
några gängse brukliga mätmetoder, varefter påpekas
ett par eventuellt framkomliga nya vägar för
undanröjande av vissa förefintliga svårigheter, hänförande
sig till såväl ventil som transformator. Härvid
baseras överläggningarna helt och hållet på ren
lik-riktardrift, i det att strömriktarens användning såsom
växel- eller omriktare med hjälp av gallerstyrning
torde nödvändiggöra avsevärt mera komplicerade
metoder för uppmätning av de elektriska storheterna.
I vissa fall torde dock ett närmare studium av de på
en likriktare tillämpliga mätningarna kunna öppna
vägen för mera generellt användbara metoder. De
på skilda håll begagnade eller föreslagna mätningar,
som sålunda refereras, måste i vissa fall betraktas
Fig. 1. Effektmätning med okompenserad wattmeter.
som långt ifrån färdigutbildade, varför såväl kritik
och kompletteringar som ytterligare
experimentarbete äro i hög grad önskvärda.
1) Direkt uppmätning av tillförd och avgiven
effekt. Denna metod, som vanligen tillämpas vid
leveransprov, medgiver en verkningsgradsbestämning
under fullt driftmässiga former på
uppställningsplatsen, men innebär tydligen endast möjlighet till
uppmätning av totalförlusterna och detta med en
relativt dålig noggrannhet. Separat uppmätning av
de skilda förlusterna; är därför ett önskemål, såsom
ovan framhållits.
2) Kalorimetrisk uppmätning av ventilens förluster
avser separat bestämning av förlusterna i ljusbågen
genom uppmätning av det med kylmediet bortförda
värmet. Noggrannheten är relativt dålig.
3) Bestämning av ljusbågsspänningen medelst
likströmsbelastning. Likström inmatas från en av
ano-derna till katoden, och den erforderliga spänningen
uppmätes. Metoden synes i regel giva för låga
värden och kan ej tillämpas under driftmässiga
förhållanden. Det är också diskutabelt, vilket värde på
den inmatade likströmmen som skall användas för
att motsvara en intermittent likriktad ström av visst
värde och viss relativ varaktighet.
4) Mätning med likström enligt 3) med normal
belastning på övriga anoder. Denna metod innebär en
väsentlig förbättring men giver ävenledes något för
låga värden och kan ej heller tillämpas under drift.
5) Wattmetrisk uppmätning av effekten mellan
anodström och spänning mellan anod och nollpunkt.
Wattmetrar kunna härvid inkopplas i ett
godtyckligt antal anoder, varigenom man blir oberoende av
eventuell olikhet mellan anoderna. Som resultat
erhålles den av transformatorn till ventilen avlämnade
effekten. Metoden äger vissa svagheter,
sammanhängande med attmeterns respektive
strömtransformatorns egenskaper vid överlagrad
likströmsbelastning. Om sålunda strömstyrkan är så låg, att
wattmetrarna kunna direkt inkopplas i strömkretsen,
bli dessa tack vare likströmskomposanten känsliga
för yttre likströmsfält, bl. a. för det jordmagnetiska
fältet. Vid användande av strömtransformatorer
innebär dessas likriktade magnetisering en ytterst
allvarlig felkälla.
6) Wattmetrisk mätning enligt 5) med spänningen
uttagen mellan anod och katod. Härvid erhålles
tydligen förlusteffekten i själva ventilen, vilken i
föregående fall måste uträknas såsom differensen
mellan den wattmetriskt uppmätta effekten och den
på ventilens likströmssida avgivna. Metoden
arbetar sålunda till synes med mindre mätstorheter än
den föregående. I själva verket är dock
strömstyrkan densamma och spänningen dubbelt så hög, i det
att spänningskretsarna få vidkännas hela
spärrspänningen. Den effektiva effektfaktorn är alltså mycket
låg. Med användande av synkron kommutator eller
rörventil (se nedan) torde man emellertid kunna ernå
fullgod utnyttning av wattmetrarna, men kopplingen
blir då ganska komplicerad. Metoden innebär för
övrigt samma olägenheter i noggrannhetshänseende
som den förutnämnda. Metoderna enligt 5) och 6)
framgå principiellt av fig. 1, på vilken visas en
omkastare för omläggning av spänningskretsen. För
överskådlighetens skull är mätutrustning inritad i
endast en anodkrets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:16:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1934e/0132.html
