Teknisk Tidskrift / 1934. Elektroteknik / 132 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1934 - F. Dahlgren: Några äldre och nyare mätmetoder för bestämning av förluster hos strömriktare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

132

TEKNISK TIDSKRIFT

1 SEPT. 1934



Fig. 4 a och b. Spänningsmätning med torrlikriktare.

10) Mätning med torrlikriktare. Principiellt skulle
man kunna mäta ljusbågsspänningen med
torrlikriktare med användning av endera kopplingen fig.
4a eller 4b, varvid själva mätningen utföres med
ett vridspoleinstrument. Enligt 4a erhålles
emellertid ett fel på grund av att under de intervall, då
mer än en anod är positiv, summan av dessa anoders
spänningar påverka instrumentet, varför
mätresultatet blir för högt. Denna felkälla har undvikits
vid kopplingen 4b, enligt vilken mätes spänningen
mellan katoden och den anod, som momentant har
högsta spänningen, alltså en teoretiskt korrekt
mätning. I båda fallen ha emellertid torrlikriktarna att
uthärda praktiskt taget hela spärrspänningen, vilket
är tekniskt outförbart. Samtliga dessa olägenheter
synas ha undvikits vid kopplingen enligt fig. 5,
vilken föreslagits av civilingenjören U. Lamm, Asea,
Ludvika. Här utgöra motstånden R₁ och R₂ en
spänningsdelare, som i kombination med de för
bakspänning kortslutande torrlikriktarna B skydda de för
mätningen avsedda torrlikriktarna A mot alla höga
spänningar. Förhållandet mellan ohmtalen hos R₁
och R₃ är sådant, att det mätresultat, som ovan
angavs enligt 4b, med god noggrannhet ernås. De
mätfel, som nu uppträda, bero av ofullkomligheter
hos torrlikriktarnas ventilverkan, men en numerisk
undersökning har visat, att med användning av goda
kommersiella torrlikriktare och med rationell
dimensionering av motstånden dessa mätfel kunna
nedbringas till ringa storleksordning. Liksom vid alla
mätmetoder, som arbeta med medelvärden, kommer
emellertid en eventuell tändspänningsspets att orsaka
ett extra mätfel. Vid moderna, välgjorda likriktare
under normal drift och givetvis under förutsättning
att spänningen icke är nedreglerad medelst
gallerstyrning, förekommer emellertid icke någon märkbar
tändspänningsspets.

Till slut några synpunkter beträffande
förlustmätningar hos likriktartransformatorn.

Järnförlusterna uppmätas givetvis på normalt sätt
med aggregatet i tomgång. Kopparförlusterna
däremot vålla mycket stora svårigheter, speciellt om
man önskar en förlustmätning under driftmässiga
förhållanden. För provrumsmässig undersökning
finnes ett flertal kortslutningsmetoder utarbetade.
Enligt amerikansk praxis uppmätas kopparförlusterna
i kortslutning med märkström på primärsidan och
med vissa kortslutningar inlagda mellan
sekundäruttagen, olika alltefter transformatorns koppling. Vid
exempelvis strömsugarkoppling utföres på
sekundärsidan en trefasig kortslutning mellan den ena
sekundärstjärnans uttag, medan den andra lämnas



Fig. 5. Spänningsmätning med torrlikriktare och skyddsmotstånd.

Öppen. I samtliga dessa fall är mätningen baserad
på två approximationer, vilka förutsättas
kompensera varandra. Å ena sidan försummas nämligen
inverkan av de från strömmens rektangulära kurvform
härrörande tillsatsförlusterna, medan å andra sidan
ingen hänsyn tages till den minskning av
strömmens effektivvärde, som beror av överlappningen,
Sannolikt torde dessa kortslutnirigsmetoder vara de
enda, som för närvarande kunna läggas till grund
för en normenlig uppmätning av
transformatorförlusterna.

I detta sammanhang må ett annat uppslag
beröras:

Som bekant kan man vid normala transformatorer
under drift mäta kopparförlusterna medelst
wattmeter, vars spänningskrets inkopplas i
differentialkoppling mellan transformatorns primär- och
sekundärsida under utnyttjande av
spänningstransformatorer med exakt sådan omsättning, att i tomgång
differensspänningen blir noll. Det ligger nära till
hands att tillämpa denna metod även vid
likriktartransformatorer, eventuellt då i kombination med
speciella flerfastransformatorer för fasvridning. En
elektrodynamisk wattmeter adderar ju direkt de
olika frekvensernas aktiva effekter, varför denna
metod borde bli korrekt även vid mer eller mindre
rektangulära kurvformer hos strömmarna. En
närmare undersökning visar emellertid, att vid
samtliga kopplingar hos likriktartransformatorer ett
flertal av de harmoniska strömkomposanter, som
faktiskt förekomma inom lindningarna och där alstra
förluster, ej uppträda i de yttre strömkretsarna och
alltså ej påverka en därstädes inkopplad
wattmeter-strömspole. Det synes emellertid ej helt uteslutet, att
den nämnda principen, tillämpad med speciella, för
varje transformatorkoppling avpassade åtgärder, kan
tänkas giva ett för praktiska mätningar
tillfredsställande resultat. Om så visar sig vara fallet, torde
frågan om lämpliga, normenliga mätmetoder för
likriktare ha tagit ett betydelsefullt steg framåt.

        F. Dahlgren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>