Teknisk Tidskrift / 1934. Elektroteknik / 178 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1934 - Erik Löfgren: Radiostörningar från elektriska järn- och spårvägar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

178

TEKNISK TIDSKRIFT

1 DEC. 1934

Normalantennen är L-formig, med 11 m längd och
6 m höjd. Den uppspännes parallellt med
kontakttråden på ett avstånd av 7 m, eller om störningarna
äro mycket kraftiga, såsom vid elektriska järnvägar,
på 30 m avstånd. Från närmast belägna
rundradiostation utsändes en bärvåg, som med ledning av en
på matplatsen uppställd fältstyrkemätare inregleras
till en fältstyrka av 1 m V/m. För inställning och
kalibrering moduleras denna bärvåg till 30 % med
1 000 p/s (standardsignal, "normalemission"). Den
använda normalmottagaren, som anslutes mellan



Fig. 1. Oscillografisk jämförelse av störningarna med en standardsignal.

mätantennen och jord, avstämmes noga på stationen.
Till apparatens utgångskrets är en högtalare
konstant inkopplad och parallellt därmed en kvadratiskt
arbetande likriktare med efterföljande
slingoscillo-graf för frekvenser upp till 10 000 p/s. Vidare äro
för kontroll inkopplade en rörimpulsmeter och en
grammofoninspelningsanordning. På oscillogrammet
upptages först standardsignalen, därefter slås
moduleringen på stationen ifrån, och med den
omodulerade bärvågen upptages störningsoscillogrammet
(se fig. 1). Styrkan av störningarna kan sålunda
uttryckas i relation till standardsignalen.

3. Spårvägarnas störningsmöjligheter.

När man talar om spårvägsstörningar, tänker
man väl i allmänhet närmast på de störningar, som
uppstå till följd av osäker kontakt mellan
strömavtagaren och kontakttråden. Det råder knappast
något tvivel om, att det är detta slags störningar
som vanligen dominera. Det är de som yttra sig i
form av det karakteristiska knastrande ljudet. Det
är också de som ur elimineringssynpunkt utgöra det
svåraste problemet, om icke numera längre ur
teknisk synpunkt så åtminstone ur ekonomisk. I den
följande redogörelsen är därför huvudvikten lagd
vid dessa störningars uppkomst och de olika medlen
för deras avhjälpande.

Till spårvägsstörningarna har man emellertid också
att räkna en hel del andra störningstyper. Redan
den obelastade ledningen kan i många fall förorsaka
svåra störningar. De vanliga spårvägarna drivas
mestadels med ca 600 V likspänning, som oftast
framställes medelst kvicksilverlikriktare. Att dylika
kunna förorsaka radiostörningar är allmänt känt.
På det längre våglängdsområdet kunna dessa
störningar nå en avsevärd styrka. Man igenkänner dem
mycket lätt på det kontinuerliga, sjungande ljudet.
Botemedlet är att förse likriktaren med
dämpkon-densatorer eller filteranordningar.

Vid elektriska järnvägar, för vilka en
driftspänning om ca 15 000 V och 16 2/3 p/s är normalt,
uppträder ett annat slag av vilostörningar, ett
33-periodigt brus, sannolikt härrörande från
glimurladdningar på isolatorerna. Under mätningar på de
schweiziska förbundsjärnvägarna erhölls på 30 m
avstånd från banan en störningsnivå av ungefär 1/5
av normalemissionen (dvs. 14 db lägre), detta vid
torr väderlek; vid regn sjönk störningsnivån högst
avsevärt, ibland t. o. m. under mätbarhet.

Liksom andra slag av strömställare ger också
kontrollera på spårvagnarna upphov till störningar i
form av korta knäppar. Vanligen äro de så svaga,
om ens märkbara, att de ej vålla något större obehag.
I varje fall kunna de lätt elimineras med tillhjälp
av kondensatorer över brytställena.

Drivmotorer och kompressormotor, ävensom andra
eventuella hjälpmotorer för ventilation eller dylikt,
förorsaka det for kommutatormaskiner
karakteristiska, kontinuerliga knastrandet. Som vanligen är
fallet ge även här de mindre maskinerna vida
svårare störningar än de stora drivmotorerna.
Maskinernas utförande och allmänna skick samt
borstarnas inställning äro faktorer av stor betydelse för
störningstendenserna. Genom att på det inom
avstörningstekniken vanliga sättet inkoppla
parallellkondensatorer på motorerna kan man bringa
störningarna att fullständigt försvinna.

Då mottagningsapparaten är placerad inne i
själva spårvagnen, är det huvudsakligen
kontroller- och motorstörningarna som göra sig gällande, under
det löpkontaktstörningarna bliva relativt svaga,
kanske ej ens märkbara. Förhållandet blir omvänt
för en i närheten av banan fast uppställd apparat.
De elektriska järnvägarna ha visat sig påfallande fria
från motorstörningar, vilket torde kunna förklaras
därigenom, att lokomotivtransformatorn utgör ett
effektivt skydd för dessa störningars utträngande
till kontaktledningen.

Som en sista grupp av spårvägsstörningar må
nämnas sådana från elektriska växlar och
signalanordningar. Vid automatisk omläggning av
växlarna med tillhjälp av reläer och elektromagneter
kunna strömslutningarna och -brytningarna framkalla
störande smällar. Parallellkondensatorer över
kontaktställena, eventuellt i kombination med
högfrekvensdrosslar, är här det naturliga botemedlet, vilket
även gäller för Vissa signalanordningar av liknande
slag. En synnerligen svår störningskälla är den i
praktiken rätt ofta förekommande signalanordningen
med en till lamporna ansluten, parallellt med
kontakttråden uppspänd bitråd, vilken sättes under
spänning medelst bygeln, då vagnen kommer in på
bansträckan i fråga. De härigenom framkallade
störningarna kunna ligga ett par, tre
storleksordningar högre än de vanliga bygelstörningarna. En
ofta provad utväg häremot består i att höja
strömstyrkan i kontaktställena genom inkoppling av ett
belastningsmotstånd mellan bitråden och jord,
varigenom vid mekaniskt kontaktbrott en ljusbåge
uppstår, som förhindrar elektriskt avbrott i kretsen.
Metoden har dock vissa olägenheter. Mera effektivt
och mera tilltalande är att som flerstädes skett i
Tyskland och Schweiz inkoppla kondensatorer om
0,5 à 1 [mikro]F mellan bitråden och kontakttråden eller
eventuellt mellan den förra och skenorna. Ännu ett
beprövat sätt är att undvika att taga
signalströmmen över de båda bygelkontakterna genom att
antingen begagna sig av mekaniska omkopplare eller
också av reläanordningar för att in- och urkoppla
signalkretsen vid bansträckans början resp. slut.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>