Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1934 - Erik Löfgren: Radiostörningar från elektriska järn- och spårvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1 DEC. 1934
ELEKTROTEKNIK
181
icke bättre beställt. Man gjorde då omfattande prov
med byglar av andra material, naturligtvis i första
hand surrogatmetallen par Préférence - zink.
Resultaten blevo föga uppmuntrande, ända till dess
man kom på tanken att använda kol. Först
användes vanliga borstkol, och försöket slog rätt väl ut.
Med anledning härav vände sig spårvägsbolaget till
en specialfirma för elektrokol, Conradty i Nurnberg,
som utexperimenterade en bygel av en för
ändamålet särskilt lämplig kolsort. Sedermera har
tillverkningen av kolbyglar även upptagits av andra
fabriker, såsom Siemens-Plania-Werke i Tyskland,
Le Carbone i Frankrike, Morgan Crucible i England
m. fi.
När rundradion kom och mötet mellan denna nya
uppfinning och spårvägarna flerstädes gav anledning
till obehagliga erfarenheter, upptäcktes i de städer,
som infört kolbyglar, att klagomålen från störda
radiolyssnare diLr voro betydligt färre än på andra
håll. Följden av denna iakttagelse blev, att man så
småningom i den ena staden efter den andra i
Tyskland såg sig föranlåten att utbyta de gamla
aluminiumbyglarna mot sådana av kol. Det uppgives,
att f. n. ett 60-tal tyska spårvägsnät köra med
kolbyglar. Bland dem märkas Frankfurt a. M.,
Hannover, Halle, Stuttgart m. fi. Vid en elektrisk
järnvägslinje mellan Tyskland och Schweiz
(Wiesenthal-banan) har man likaledes övergått till kolbyglar, och
detta med utomordentligt gott resultat. Schweiziska
förbunds järnvägarna överväga att taga samma steg,
ehuru vissa svårigheter där föreligga på grund av
den större körhastigheten, varom närmare nedan.
De av Conradty tillverkade kontaktstyckena ha
i tvärsnitt formen av en liksidig triangel med
avrundade hörn (fig. 4). I mitten finnes ett genomgående
hål för en fastsättningsstång. Alla tre sidorna av
kontaktstycket utnyttjas, vilket tillgår så att man kör
ett par veckor med en slityta för att sedan växla
över till den nästa osv. Den på ett par veckor
försiggående avnötningen är alltför liten för att
nämnvärt inverka på jämvikten, vilket däremot skulle
inträffa, om man helt och hållet nötte av kolet på en
sida, innan man övergick till nästa.
Siemens-Plania-Werkes kontaktstycken ha en
enda slityta och äro utefter ena bredsidan infällda i
en metallfattning (fig. 5). På liknande sätt äro
Morgans kol utförda.
Materialet i kolkontaktstyckena består av en
blandning av kol och diverse mineraliska
beståndsdelar för vinnande av erforderlig hårdhet. Denna
egenskap är av avgörande betydelse, då det gäller
höga hastigheter, alltså vid elektriska järnvägar, där
kontaktstyckena äro utsatta för starka
slagpåkän-ningar. Upp till ett 80-tal km i timmen möter det
inga större svårigheter att få kontaktstyckena att
hålla, men däröver börjar det bli kritiskt, i det att
splittring lätt inträffar. Man håller dock alltjämt på
med att förbättra materialets hållfasthetsegenskaper,
och av allt att döma komma ansträngningarna att
krönas med framgång. Vid schweiziska
förbundsjärnvägarna har man under provturer med
kolbyglar varit uppe i hastigheter om åtskilligt över
100 km i timmen.
Kontaktstycken av kol kunna visserligen mycket
väl användas i kombination med strömavtagare av
enkel släpbygeltyp (så är exempelvis fallet i
Frankfurt a. M.), men en viss försiktighet måste då
iakttagas vid eventuell svängning av strömtagaren på
ändstationerna. Om bygeln släpps, så att den häftigt
slår emot kontakttråden, kan det lätt hända, att
kolstycket bräckes. Saxbyglarna äro naturligtvis även
ur denna synpunkt att föredraga. För att alltid
ligga an med hela bredden utefter kontakttråden
måste kontaktstyckena - detta gäller även för de
breda metallbyglarna - vara vridbart upphängda,
och ett jämviktsläge åstadkommes antingen medelst
fjädrar eller också med användning av en motvikt.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
