Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1934 - Erik Löfgren: Radiostörningar från elektriska järn- och spårvägar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1DEC. 1934
ELEKTROTEKNIK
183
sätt plausibelt, då ju ljusbågsbildningen i huvudsak
bestämmes av den negativa, dvs.
elektronemitterande elektroden, som i detta fall blir kolet. Vid
spårvägar behöver man i allmänhet icke bekymra
sig om denna sak, eftersom villkoret
överensstämmer med vad bestämmelser föreskriva med hänsyn till
de vagabonderande strömmarna. Emellertid måste ju
den omständigheten, att kolbyglarna även vid
elektriska järnvägar, alltså vid växelström med mycket
låg frekvens, ge obetydliga störningar, tolkas som
ett bevis för att polariteten åtminstone icke är av
avgörande betydelse för kolbyglarnas
störningsfrihet.
6. Speciella avstörningsåtgärder vid strömavtagaren.
Då det gäller strömavtagare av bygeltyp, råder
intet tvivel om att användningen av kontaktstycken
av kol är den rationellaste utvägen ur
störningssvårigheterna. Som vid strömavtagare med
släpsked eller kontakttrissa något dylikt enkelt
radikalmedel ännu icke blivit funnet eller åtminstone icke
fått någon praktisk tillämpning men däremot
åtskilliga avstörningsmetoder av mera speciell natur
i sådana fall kommit till användning och även ofta
visat sig medföra en rätt god effekt, skall här
lämnas en kort överblick av desamma.
Redan på ett ganska tidigt stadium
experimenterades på flera håll med att på löpkontakten försöka
tillämpa den inom avstörningstekniken vanliga
metoden att shunta kontaktstället med en kondensator.
En bakom huvudkontakten löpande hjälpkontakt
förbands sålunda med strömavtagaren medelst en
kondensator, eventuellt i kombination med en
drosselspole i serie med strömavtagaren. Vid
experiment i Paris med enbart en kondensator om ända
upp till 10 [mikro]F mellan hjälpkontakten och
strömavtagaren, i detta fall med kontakttrissa, visade sig
ingen märkbar avstörningseffekt inträda. Däremot
har professor A. LARSEN i Köpenhamn kommit till
goda resultat, om ock blott vid
laboratorieexperiment, genom att i strömavtagaren närmast
kontakttrissan, utanför anslutningspunkten för
kondensatorn, som var på 1/4 à 1/2 [mikro]F, inkoppla en
högfrekvensdrossel om ca 80 [mikro]H. Ytterligare förbättring
erhöll han genom att omgiva drosselspolen med en
skärmande plåtkåpa, som över en liknande
kondensator förbands med hjälpkontakten. Från
spårvägsteknisk sida har mot en dylik anordning invänts, att
en för motorströmmen beräknad drosselspole skulle
medföra en alltför stor viktsökning på
strömavtagaren. Professor Larsen gjorde därför senare försök
med en strömavtagare, bestående av ett i båda
ändarna isolerat metallrör, inuti vilket den med
kon-takttrissan förbundna tilledningen för vagnen var
förlagd och vilket upptill över en kondensator stod
i förbindelse med hjälpkontakten och nedtill
likaledes över en kondensator var anslutet till vagnens
tilledning. I praktiken har denna anordning icke
provats. En allmän anmärkning beträffande
avstörningsmetoder, som grunda sig på användningen av
en med löpkontakten kombinerad hjälpkontakt, är
att man genom införandet av denna blott överflyttar
svårigheten att ernå en kontinuerlig anliggning mot
kontakttråden från huvudkontakten till denna
hjälpkontakt. Principiellt sett ställer det sig väl
gynnsammare i fråga om den senare, då den hålles
strömlös och sålunda kan utföras med relativt liten massa,
men hittills har hjälpkontaktens konstruktion icke
givits någon sådan utformning, att man blivit
övertygad om metodens praktiska användbarhet.
Med enbart drosselspolar - utan hjälpkontakt -
har man i England kommit till mycket goda
resultat. Det gällde en linje i närheten av London,
mellan Twickenham och Kingston on Thames, där man
tidigare haft elektriska spårvagnar i trafik men
sedermera ersatt dessa med 6-hjuliga trolleybussar, vilka
visade sig förorsaka mycket svårare radiostörningar
än spårvagnarna. På anmodan av vederbörande
trafikbolag, London United Tramways Co., företog
General Post Officers radiosektion en serie
experiment, varvid störningarna dels avlyssnades med
högtalare, dels mättes med rörvoltmeter, dels
slutligen upptogos med oscillograf. Man fann, att
störningarna kunde praktiskt taget avlägsnas, om man
i serie med vardera trolleyarmen införde en
drosselspole om ca 630 [mikro]H. Eftersom dessa spolar på
grund av den stora strömstyrkan blevo mycket
tunga, nära 30 kg vardera, var det önskvärt att
anbringa dem så lågt som möjligt. Man försökte
därför placera dem i förarhytten, men härvid erhölls
ingen för örat märkbar minskning i störningarna.
Då däremot spolarna placerades på vagnstaket,
kunde störningarna knappast längre uppfattas annat
än under pauser i Londonprogrammet. Reduktionen
av störningarna uppmättes till i genomsnitt ett 20-tal
db. Med anledning av dessa lyckade försök lät
bolaget på egen bekostnad förse samtliga bussar på
nämnda linje, 60 st., med drosselspolar.
I Italien ha liknande försök gjorts vid
spårvagnar. Sålunda har radioklubben i Padua med
som det uppgives gott resultat använt en
drosselspole om 200 [mikro]H i serie med trolleyarmen och
innanför denna en kondensator om 30 000 cm till jord.
Några kvantitativa bestämningar av
avstörningseffekten gjordes icke.
Beträffande användningen av drosselspolar i serie
med strömavtagarna må framhållas, att denna metod
icke enbart riktar sig på löpkontaktstörningarna
utan även, och kanske i främsta rummet, på
motorstörningar o. dyl.
7. Avstörning på kontakttråden.
Eftersom de flesta spårvägsstörningar lia sitt
ursprung hos den rullande materielen, är det
naturligt, att man till denna vanligen förlagt hjälpmedlen
för störningarnas avhjälpande. Ett par metoder
finnas emellertid, enligt vilka avstörningen företages
på, kontakttråden.
Den ena består däri, att kontakttråden bestrykes
med ett smörjmedel, innehållande kolloidal grafit, i
syfte att underlätta ljusbågsbildningen.
Behandlingen måste naturligtvis upprepas med vissa
mellantider. En väsentlig reduktion av störningarna
uppgives kunna ernås på detta sätt, ehuru ej i
samma grad som med speciella bygeltyper. På
spårvägshåll anses metoden rätt besvärlig och dyrbar.
En annan metod, som på senaste åren väckt stort
intresse, är att mellan kontakttråden och skenorna
med vissa mellanrum inkoppla kondensatorer,
avseende att förhindra uppkomsten av skadliga vand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
