Teknisk Tidskrift / 1934. Elektroteknik / 184 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12. Dec. 1934 - Erik Löfgren: Radiostörningar från elektriska järn- och spårvägar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

184

TEKNISK TIDSKRIFT

1 DEC. 1934

ringsvågor på kontaktledningen. Kapaciteten hos
dessa skyddskondensatorer bör vara minst 1 [mikro]F?
och de placeras lämpligen på högst 70 m avstånd
från varandra, t. e. på var eller varannan stolpe
(stolpavståndet vanligen omkring 35 m). En
glesare placering med i motsvarande grad större
kondensatorer medför icke samma avstörningsverkan.
Kondensatorerna böra, då det gäller spårvägar med
ca 600 V driftspänning, vara utförda för en
genomslagsspänning av minst 3 000 V. Vidare måste de



Fig. 8. Skyddskondensator jämte säkring, avsedda för montage i bärlina.

vara försedda med säkringar, om möjligt av sådan
konstruktion, att man bekvämt kan konstatera, om
genomslag inträffat. Specialkondensatorer för detta
ändamål tillverkas numera av tyska
kondensatorfabriker (se fig. 8).

Näst kolbyglarna synas dessa
skyddskondensatorer utgöra den mest tilltalande lösningen på
spårvägarnas störningsproblem. En fördel hos
kondensatormetoden, om än vanligen ej av större betydelse,
är att den utan åtskillnad reducerar störningar av
olika slag. Den största olägenheten åter ligger i de
relativt höga kostnaderna, vilka enligt tyska
erfarenheter kunna uppskattas till ca 50 RM per
kondensator, dvs. minst 700 RM per km. Härav faller
ungefär 60 % på anläggningskostnader,
huvudsakligen för nedläggning av skenförbindningarna i gatan.
Sitt naturliga användningsområde har därför
kondensatormetoden i sådana fall, då det rör sig om
separat avstörning av kortare sträckor, t. e. där en
i övrigt fritt liggande spårvägslinje passerar ett
tättbebyggt samhälle eller också då det är fråga om
ur störningssynpunkt särskilt besvärliga linjer. Det
visar sig nämligen i allmänhet på större
spårvägsnät, att vissa enstaka gatusträckor äro påfallande
starkt utsatta för störningar, under det andra delar
av nätet kunna vara mer eller mindre störningsfria.

Experiment med skyddskondensatorer ha under de
senaste åren gjorts flerstädes i Tyskland. Särskilt
må nämnas Braunschweig, där försök ännu pågå.
Vid Stockholms spårvägar ämnar man på prov
till-lämpa metoden på en starkt störande bansträcka
(Hantverkaregatan).

Några mätningar över i vilken grad störningarna
reduceras genom inkopplingen av
skyddskondensatorerna finnas veterligen icke tillgängliga. Att
döma av underhandsmeddelanden torde denna
avstörningsmetod icke vara fullt lika effektiv som
användningen av kolbyglar. Även denna
omständighet talar för att den bäst lämpar sig för nedskärning
av lokala störningsmaxima.

8. Avstörningens finansiering.

Av det föregående torde ha framgått, att
spårvägsstörningarnas avhjälpande i rent tekniskt
hänseende ej längre stöter på några större svårigheter,
även om en hel del detaljfrågor ännu kunna bli
föremål för en mera ingående undersökning. Men
från denna viktiga grundförutsättning och fram till
ett praktiskt genomförande av avstörningen
återstår ännu ett icke mindre viktigt problem att finna
en tillfredsställande lösning på, nämligen det
ekonomiska. Detsamma är visserligen aktuellt i fråga om
alla slag av starkströmselektriska apparater och
maskiner, men vid spårvägarna ligger det något
annorlunda till än eljest vanligen är fallet, nämligen så till
vida, att det rör sig om en mycket stor utgiftspost
på en gång.

Vern skall alltså bära kostnaderna? I Tyskland,
som är föregångsland på området, har den praxis
utbildat sig, att kostnaderna fördelas i vissa
proportioner mellan vederbörande spårvägsbolag och
Reichspost. Den senare partens andel uppgår
vanligen till 30 à 40 %. På samma väg har man slagit
in i Schweiz, där telegrafförvaltningen bidrager med
1/3 av kostnaderna.

Det förefaller som om en dylik kompromiss vore
rätt väl funnen. Visserligen måste det ju anses
rättvist, att av de licensmedel, som inflyta från
radiolyssnarna, en del på detta sätt begagnas för
att förbättra lyssningsmöjligheterna, men å andra
sidan synes det också vara principiellt riktigt, att
sådana elektriska anläggningar, som äro vållande till
ett så allvarligt förfång på rundradioverksamheten
som störningarna ovedersägligen medföra, också
påläggas åtminstone en betydande del av kostnaderna
för det ondas avhjälpande.

Litteratur.

1. W. Burstyn, Über lichtbogenfreie Unterbrechung
elektrischer Ströme, E. T. Z., 41, 1920, h. 26, s. 503.

2. F. Eppen, Über Störungen des Rundspruchempfangs
durch den Strassenbahnbetrieb und ihre Beseitigung. E. T. Z.,
45, 1924, h. 31, s. 817.

3. H. Jordan,Über die Abnutzung von Fahrdraht und
Schleifstuck. Elektrische Bahnen, 2, 1926, h. 8, s. 306.

4. F. Eppen, Neuere Ergebnisse in der Beseitigung der
Störungen des Rundspruchempfangs durch den
Strassenbahnbetrieb. E. T. Z., 48, 1927, h. 4, s. 97.

5. W. Bernitt, Quantitatives über Strassenbahnstörungen
des Rundfunkempfanges. Zeitschrift f. techn. Physik, 8, 1927,
h. 10, s. 410.

6. A. Clausing und P. Müller, über Rundfunkstörungen
durch Strassenbahnen und deren Beseitigung. E. T. Z., 49,
1928, h. 5, s. 178.

7. A. Larsen, Om Radioforstyrrelser og Midler derimod.
Radio Pressens Forlag, Köpenhamn, 1928.

8. H. Paulsmeier, Fraen des Stromüberganges zum
Wagen und zwar Rundfunkstörungsfragen, Fahrdraht- und
Bügelabnutzung, übergangswiderstrand zwischen Rad und
Schiene. Forschungsheft Nr 4, Forschungsinstitut für
Strassenbahnwesen, Hannover. 1932.

9. E. Engdahl, Om rundradiostörningar från spårvägar.
Svenska spårvägsföreningen, årsmötet i Norrköping den l-2
sept. 1933,s. 47.

10. E. T. Glas, Om rundradiostörningar från spårvägar.
Svenska spårvägsföreningen, årsmötet i Norrköping den
1-2 sept. 1933, s. 53.

11. F. Conrad, Die Rundfunkentstörung von
Strassenbahnen durch Kondensatoren. Funk, 1934, h. 30, s. 509.

12. H. Haertel und O. Schneider, Rundfunkstörungen
durch elektrische Strassen- und Kleinbahnen und Wege
zu irer Beseitigung. Siemens Zeitschrift, 14, 1934, h. 9,
s. 324.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>