Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4. April 1934 - Fritz Frank: De sista framstegen ifråga om hydrering av stenkol, brunkol, tjärprodukter och andra ämnen för framställning av motorbränslen och smörjoljor - Gösta Angel: Teorien för alkalikloridelektrolysen i diafragmaceller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 APRIL 1934
KEMI
29
Processen ger ett merutbyte bensol av 30-40 %
och råtjära 10-20 %. Vid krackning av tjäran
erhålles ca 20 % bensin, ca 25 % olja och 50-65 %
hydrerbart beck.
Man har i fråga om hydreringsförfarandet ett
arbetsområde vilket kommit till en hastig utveckling
tack vare ett intensivt samarbete mellan represen-
tanter för olika grenar av tillämpad naturvetenskap.
Genom en tillräckligt kraftig utveckling av
hydre-ringsindustrien och tack vare kännedom om
berg-öl j ef örekomsternas förut oanade rikedom har
kampen om ägandet av bergoljefyndigheter avstannat.
En ny tejoiik har här verkat till fördel för
världsfreden.
TEORIEN FÖR ALKALIKLORIDELEKTROLYSEN I
DIAFRAGMACELLER.1
Av tekn. dr. GÖSTA ÄNGEL.
Inledning.
Elektrolys av alkaliklorid i diafragmaceller är en
gammal och välkänd process - den började, som
bekant, bedrivas i industriell skala redan 1890 - och
man skulle därför kunna vänta, att teorien för
densamma för länge sedan vore fullt uppklarad. Så är
emellertid ingalunda förhållandet.
Det finns visserligen många värdefulla
undersökningar på detta område publicerade. De formler, som
av en del författare framlagts, sakna dock i
allmänhet tillräcklig experimentell bekräftelse och tillåta i
varje fall ej en kvantitativ förutberäkning av
resultaten. Även när det endast gäller en kvalitativ
tolkning av företeelserna vid elektrolysen, är saken ej
alltid fullt klar, utan finner man i litteraturen mot
varandra starkt stridande åsikter i flera viktiga
frågor, såsom beträffande huvudorsakerna till
utbytesförlusterna. T. o. m. när det gäller rena
experimentella data såsom utbytessiffror, är
överensstämmelsen mellan olika forskares resultat ofta dålig.
Med kännedom om dessa förhållanden, som i det
följande komma att närmare belysas, påbörjade
undertecknad för 5 år sedan en systematisk
undersök-ningsserie för att försöka reda upp hithörande
problem.2 Här skall nu lämnas en kort framställning av
den teori för alkalikloridelektrolysen i
diafragmaceller, som utvecklats på basis av dessa
undersökningar. Denna framställning kommer att inskränkas
till att huvudsakligen omfatta förloppet vid
elektrolys i celler med horisontalt filterdiafragma såsom
varande det principiellt enklaste och mest åskådliga
fallet.
Det må då först med några ord erinras om
konstruktionen och driften av sådana celler.
Horisontaldiafragmacellernas konstruktion och
driftsätt.
Cellen är genom ett diafragma delad i två rum.
Det övre, anodrummet, är utfört av ett mot klor
motståndskraftigt material eller har väggarna beklädda
med sådant material. Det undre rummet,
katodrum-met, består av en svetsad plåtlåda. I cellens lock äro
grafitanoderna horisontalt upphängda. Katoden är
1 Föredrag vid Svenska teknologföreningens avd. för Kemi
och bergsvetenskap sammanträde den 13 oktober 1933.
2 En utförligare redogörelse för första delen av dessa
undersökningar lämnas i författarens doktorsavhandling: "Die
Alkalichloridelektrolyse in Diafragmazellen. Eine theoretische
und experimentelle Untersuchung. I Teil". K. L. Beckmans
tryckeri, Stockholm, 1933. Andra delen utkommer inom den
närmaste tiden.
av järntrådsnät och fäst vid katodrummet. På
ka-todnätet ligger en asbestduk, som uppbär
diafragmat, bestående av en blandning av tungspat och
asbestull. Å fig. l visas den vid ifrågavarande
undersökningar använda försökscellen med tillhörande
matningsanordning.
Cellen matas med en omsorgsfullt renad
saltlösning. Vid dess elektrolys bildas vid anoden klor,
varav en obetydlig del kvarstannar löst i anolyten,
under det att huvudparten avledes i gasform genom
ett rör i locket. Vid katoden bildas vätgas och en
utspädd lösning av alkalihydroxid, som därjämte
alltid innehåller osönderdelat salt. Vätgasen avledes
genom ett rör strax under katoden och luten genom
ett rör vid katodrummets botten. Genom denna
anordning når lutnivån ej upp till vätgasröret och
katoden. Strömgenomgången är emellertid säkerställd,
genom att katoden ligger an mot diafragmat, varifrån
ny elektrolyt ständigt nedsipprar över katoden,
ersättande den avdroppande luten. Elektrolyten
befinner sig således i en kontinuerlig strömning genom
cellen från anodrummet genom diafragmat till
katodrummet. Genomrinningshastigheten bestämmes i
första hand av diafragmats genomsläpplighet. Där-
NaC l-lösning
Fig. 1. Horisontaldiafragmacell och matningsanordning
för försöksändamål.
jämte inverka, ehuru i mindre grad, anolytens
hydro-statiska tryck och viskositet samt kataforesen.
Alkalikoncentrationen hos den producerande luten
bestämmes av genomrinningshastigheten och
strömstyrkan. För att härleda sambandet mellan dessa
storheter införas följande beteckningar:
/ i= strömstyrkan i ampere.
F = Faradays konstant - 96 500 Coulomb.
P ri: strömutbytet med avseende på alkali i %.
Lk - lutens genomrinningshastighet i l/sek.
c2 = lutens alkalikoncentration i mol/1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
