Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1934 - P. O. Björkman: Klorat för sprängningsändamål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄFTE 6
l TEKNISK TIDSKRIFT
JUNI 1934
KEMI
lV£Pt NoQLIN
INNEHÅLL: Klorat för sprängningsändamål, av ingenjör P. O. Björkman. -Teorien för alkalikloridelektrolysen
i diafragmaceller, av tekn. dr Gösta Ängel. - Litteratur. - Notiser. .- Föreningsmeddelanden.
KLORAT FÖR SPRÄNGNINGSÄNDAMÅL.
Av ingenjör P. O. BJÖRKMAN,
För sprängningsändamål har som bekant de s. k.
nitrosprängämnena länge intagit en avgörande
plats och komma väl ännu länge att så göra. Deras
upptäckt skedde under senare hälften av 1800-talet,
men redan ca 100 år tidigare upptäckte fransmannen
Berthollet kaliumkloratet, ett salt, som med
brännbara ämnen visade sig giva mycket explosiva
blandningar. Ehuru detta förhållande således varit känt
i omkring1 150 är, har klorat för sprängningsändamål
dock hittills icke fått den spridning det förtjänar.
Orsakerna härtill äro flera.
För det första har erfarenheten lärt att klorat,
som blandas med särskilt fasta, brännbara ämnen, är
alltför känsligt för friktion och stötar, så att
explosionsrisken blir för stor vid sprängämnets
framställning’, transport och användning. Otaliga
patenterade förslag och recept finnas dock på tillverkning
av sprängämnen vari klorat ingår. Vidare har
klo-råtet tidigare varit för dyrt jämfört med t. e. de
nitroglycerinhaltiga sprängämnena, särskilt
dynamiten, som för ca 50 år sedan började sitt segertåg
genom världen. Visserligen uppfanns
nitrosprängämnena ungefär samtidigt med kloratets
framställning i industriell skala, men de förra lyckades till
den grad draga intresset till sig, att intresset för
kloratet blev skjutet åt sidan. Slutligen måste
framhållas, att klorat för sprängningsändamål icke blivit
så ingående undersökt och studerat som erfordrats
för att därmed erhålla ett förstklassigt sprängämne.
När uppfinningen av de elektriska
dynamomaski-nerna så förbättrats, att de i större skala började
användas vid kraftalstring, utträngdes den ursprungliga,
rent kemiska framställningen av klorat så småningom
av den elektrokemiska metoden. Efter dess utveckling
till sin nuvarande höga ståndpunkt kan sägas, att
förhållandena blivit annorlunda. Klorat för
sprängningsändamål är nu betydligt billigare än de flesta
andra sprängämnen vid samma sprängeffekt, och
jämfört med t. ex. dynamit blir kostnaden i många
fall endast omkr. hälften. Därtill kommer att man
numera kan erhålla kloratsprängämnen, som vid
tillverkning och transport etc. äro ofarligare än andra
sprängämnen, varjämte sprängeffekten lätt kan
anpassas för olika behov.
Vilka resultat ligga då till grund för ovanstående
påståenden och hur hava resultaten framkommit?
Nu som vid många andra tillfällen är det gamla idéer,
som återuppstått och utvecklats. Men låtom oss
först erinra oss några av kloratets viktigaste
egenskaper och förloppet vid en explosion i allmänhet.
Med explosion förstår man en kraftutveckling
orsakad av fasta kroppars eller vätskors plötsliga
för-gasning eller gasers plötsliga volymökning. De
ämnen, som under kemisk omvandling alstra dessa
plötsligt frigjorda gaser, kalla vi sprängämnen. Det
karakteristiska för ett sprängämne är således, att
inom detsamma sker en kemisk omvandling under en
volymökning som är plötslig. Ju plötsligare, dvs. ju
snabbare denna omvandling och volymökning sker
hos ett och samma sprängämne, desto brisantare
säges sprängämnet vara. Brisansen är en funktion
ej blott av tiden utan även av energiinnehållet och
laddningstätheten. I alla sprängämnen finnes
således magasinerat en viss mängd kemisk energi, som
vid explosionen frigöres och omvandlas i första hand
till värmeenergi, och i andra hand till mekanisk
energi. Den utvecklade värmemängden,
explosionsvärmet, är ett mått på sprängämnets arbetsförmåga.
Gemensamt för alla sprängämnen är att de äro
mer eller mindre känsliga för olika slag av termiska
eller mekaniska inflytanden, de äro sensibla, och
detta i högre grad ju mindre energi som erfordras för
att igångsätta den kemiska förändring, som leder till
explosion. En för hög grad av sensibilitet försvårar
sprängämnets säkra handhavande. Det medel,
varmed ett sprängämne bringas till explosion, den s. k.
initialtandningen, är därför av stor betydelse för
sprängämnets praktiska användning.
Kaliumklorat är som bekant ett vitt, väl
kristalliserande, icke hygroskopiskt salt av kemiska
sammansättningen KC103. Dess molekylarvikt är 122,56 och
dess sp. vikt 2,34. Dess löslighet i vatten stiger
snabbt med temperaturen, så att en lösning vid
rumstemperatur (+15°) innehåller 60 g/1, vid + 50°C
170 g/1 och vid + 100°C 440 g/1. Dess framställning
i industriell skala sker huvudsakligen genom
elektrolys av klorkaliumlösningar, varvid förbrukas stora
energimängder, vilka så att säga magasineras i
kloratet. Klorat är nämligen en endotermisk förening,
som för sin bildning ur klorkalium upptar energi,
vilken emellertid åter frigöres när kloratet av någon
anledning sönderdelas enligt ekvationen:
KC103 = KC1 + Ii 02 + 9,8 kcal/gmol.
dvs. kloratet uppvärmer sig själv när det kemiskt
sönderdelas, och utvecklar därvid en värmemängd av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
