Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1934 - P. O. Björkman: Klorat för sprängningsändamål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
9 JUNI 1934
Fig. 1. Klorat i form av gryn.
9,8 kcal/gmol. (vid konstant tryck) eller 80 kcal/kg,
vilket är tillräckligt för att höja saltets temperatur
med omkring 400°, dvs. hålla kloratet smältande så
länge sönderdelningen pågår, förutsatt ingen
nämnvärd värmeförlust inträffar under
sönderdelnings-tiden. Kloratets smältpunkt är nämligen ca 365°C
och dess spec. värme ca 0,2. Det är emellertid endast
till en ringa del i detta, kloratets
sönderdelnings-värme, som dess värde för sprängningsändamål
ligger. I kemiskt rent tillstånd är kaliumklorat icke
explosivt.
Av större betydelse är dess till 39,15 % uppgående
syrehalt. Om nu kloratet kemiskt sönderdelas vid
närvaro av brännbara ämnen, alstras ej blott stora
gasmängder utan även en mycket hög temperatur,
dels emedan det så frigjorda syret i dissocierat,
atomtillstånd, dvs. med största intensitet blir i
tillfälle att omedelbart alstra förbränningsvärme med
det brännbara ämnet.
Om nu klorat, helst i finfördelad form, blandas
med brännbara ämnen, blir blandningens känslighet
för mekaniska och termiska påkänningar mycket
olika allt efter arten av det eller de brännbara
ämnen, som ingå i blandningen. Likaså blir
spräng-effekten, som erhålles om blandningen bringas till
explosion, i hög grad beroende av arten och
mängden av de inblandade ämnena.
Berthollet, som upptäckte kloratet och dess
explosiva egenskaper, kom snart på den tanken att i det
vanliga svartkrutet ersätta kalisalpetern med det
nyupptäckta kloratet. Redan under ett av de första
försöken därmed inträffade emellertid en explosion,
som kostade två personer livet och endast genom
en lycklig tillfällighet (en frukostrast) undgingo
Berthollet själv och den berömde franske kemisten
Lavoisier, som även varit närvarande, att skadas.
Alla följande försök att framställa s. k. "kloratkrut",
som genom direkt antändning kunde bringas till
explosion, hava strandat på dessa blandningars alltför
stora känslighet. I och med Alfred Nobels
banbrytande uppfinning (1864) av den indirekta
tandningen med knallhatt, kom problemet i nytt läge.
Det var under försök att framställa
kloratbland-ningar, vilka voro okänsliga för friktion, stötar och
värme och vilka endast indirekt kunde bringas till
detonation genom knallhatt, som den i England
boende tyske kemisten Hermann Sprengel (1871) kom
på idén att först på sprängplatsen sammanblanda
det syreavgivande och det brännbara ämnet. Bl. a.
föreslog han att t. e. det förra borde pressas till
porösa stycken eller kakor och att det senare då
borde utgöras av en brännbar vätska, vilken sedan
fick uppsugas i de porösa kakorna. Härigenom
minskades explosionsrisken i högsta grad, då ju
beståndsdelarna kunde förvaras och transporteras
skilda åt. Egendomligt nog har man ansett detta
vara en avvikelse från den enda riktiga vägen, att
framställa ett okänsligt, färdigt kloratsprängämne!
Så tillkommo en mängd olika kloratsprängämnen,
varav "Chedditen" från den franska fabriken i
Chedde torde vara det mest bekanta (från 1897).
Det karakteristiska för dessa mindre känsliga,
färdiga kloratsprängämnen är, att man genom
omsorgsfull inblandning av mer eller mindre tjockflytande
oljor, fettarter, kolväten eller tjärprodukter omger de
enstaka kloratkornen med ett mjukt hölje, dvs. söker
hindra dem från direkt beröring med varandra och
därigenom minska friktionen inom massan. Oftast
tillsättas då även lättsmälta nitroföreningar, hartser,
stärkelse m. m.
Emellertid hava alla dylika färdiga
kloratbland-ningar, särskilt sådana vari mer eller mindre fasta,
brännbara ämnen ingå, visat sig känsliga för friktion
och stötar i ungefär samma grad som dynamit,
stundom i ännu högre grad, varjämte deras egenskaper i
regel ändra sig något under längre tids lagring. Ett
färdigt kloratsprängämne är därför ganska opålitligt
och farligt. Det kan vilket ögonblick som helst
bringas till explosion och kan således icke anses vara
ett förstklassigt sprängämne.
Under de senaste åren har emellertid Sprengels idé
åter tagits upp. (Vi hänvisa bl. a. till svenska
patentet nr 77781). Man har nämligen tidigare stirrat
sig blind på att söka framställa ett färdigt
kloratsprängämne, som skulle vara okänsligt för friktion,
stötar och värme och resonerat som så:
"Konsumenten vill ha en färdig sprängpatron." - Är detta nu
så säkert? Skulle inte möjligen konsumenten med
tacksamhet mottaga ett sprängämne, som framför
allt är ofarligare än andra, men därjämte billigare,
mångsidigare i användningen samt minst lika
effektivt som andra, även om sprängämnet därvid skulle
bestå av två delar? Olägenheten av två
beståndsdelar torde ej betyda mycket jämfört med de stora
fördelar, som vinnas. De båda delarna behöva
endast strax före användningen läggas i ett och
samma kärl, då de på några få minuter av sig själva,
i bestämda proportioner förvandlas till ett effektivt
och billigt sprängämne med i viss mån reglerbara
egenskaper. Helt säkert skulle varje sprängtekniker,
bergsman och sprängare med glädje vilja prova ett
dylikt medel till nedbringande av sina kostnader och
höjande av säkerheten mot olycksfall.
Man kan numera framställa klorat i form av gryn
eller briketter (se fig. l-3) med praktiskt taget
konstant porositet, varigenom dessa av sig själva
kunna uppsuga bestämda mängder av någon
brännbar vätska (lösning eller event. smälta). Genom
lämpligt val av vätska samt förändring av
absorp-tionstiden, kan man i viss mån reglera
spräng-effekten, så att man med dessa gryn eller briketter
kan erhålla sprängämnen, som antingen likna
svartkrutet i dess långsamma förbränning, dvs. låga bri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
