Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6. Juni 1934 - P. O. Björkman: Klorat för sprängningsändamål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 JUNI 1934
KEMI
43
sans eller dynamiten med dess snabba förbränning
eller rättare sönderfall, dvs. höga brisans. Vi citera
här några rader ur ovannämnda svenska patentskrift:
"Först efter denna på några få minuter utförda
impregnering är briketten ett färdigt sprängämne, som
kan bringas till explosion endast med en kraftig
knallhatt. Briketterna äro i övrigt fullkomligt ofarliga,
dvs. okänsliga för mekaniska och termiska
påkänningar. Om de i oimpregnerat tillstånd exempelvis
hållas i en låga, endast smälta de som en lackstång,
och impregnerade brinna de utan att explodera.
Risken vid sprängämnets användning är således
begränsad praktiskt taget till ögonblicket för skottets
färdigställande eller skottlossningsögonblieket. Större
säkerhet kan man knappast begära av ett
sprängämne."
Författaren till dessa rader har företagit en del
försök för att söka utröna i huru hög grad klorat i
form av porösa korn eller briketter impregnerade med
brännbara vätskor är antändbart, samt vad som sker
om antändning utan knallhatt uppstår i t. e. ett
borrhål. De utförda försöken kunna här ej i detalj
beskrivas, men en sammanfattning av de hittills erhållna
resultaten skall dock i korthet meddelas.
Orsakerna till en ofrivillig antändning av
spräng-satsen under laddning, särskilt innan knallhatt
inforts, kunna uppdelas i följande tre grupper.
1) Införande av otillåtna ämnen genom slarv,
tanklöshet, okunnighet etc.
2) Värme uppkommen vid friktion, slag, brinnande
stubin eller otillräcklig avkylning av borrhålet efter
borrning eller vid brännande av s. k. "grytor".
3) Elektriska urladdningar på grund av t. e.
kortslutning, friktionselektricitet, åskslag etc.
Rent klorat blandat med flytande kolväten är
mycket svårt att bringa till sönderdelning genom
antändning. Det blir i regel endast kolvätet t. e.
petroleum, som förbrinner kvarlämnande kloratet
oförändrat eller endast fläckvis smält på ytan. Detta
torde sannolikt bero på att kolvätet för att kunna
brinna först måste förgasas. Det därvid erforderliga
förgasningsvärmet tages från blandningen och är
tillräckligt att hålla den under lågan liggande massan
Fig. 2. Klorat i form av briketter.
vid en temp. som ligger under det rena kloratets
sön-derdelningstemp. (370 å 390°). Annat är
förhållandet om kloratets sönderdelningstemp. sänkes genom
närvaro av på dess sönderfall katalytiskt verkande
ämnen eller om massans temp. tillräckligt höjes t, e.
genom kompression. Kolvätet förbrännes då av det
sönderfallande kloratets frigjorda, koncentrerade
syre, varigenom förbränningen blir mycket
intensivare än när förbränningen sker enbart med luftens
syre.
Fig. 3. Laddning med kloratsprängämne.
Rent klorat i form av porösa briketter
impregnerade med kolväten explodera i regel ofullständigt i
fria luften t. o. m. för knallhatt nr 6 eller nr 8.
Endast den närmast omkring knallhatten befintliga
massan deltar i explosionen, tydande på en låg
deto-nationshastighet. Annat är förhållandet med klorat
i form av pulver eller porösa, grynformiga korn. Där
kan explosionen för knallhatt även i fria luften ske
med största våldsamhet, t. o. m. på en längd av 20 m,
utvisande en brisans, som närmar sig
nitrospräng-ämnenas. Vid antändning genom värme förhåller sig
dock klorat i pulver- eller grynform på samma sätt
som briketter.
För utrönande av risken för antändning genom
friktion under laddning i borrhål, bör följande försök
omnämnas. Laddning med hjälp av träkäppar
efterhärmades på mekanisk väg, men voro såväl käppar
som borrhål fullkomligt torra, varför risk för
antändning borde vara större än vad som i praktiken
är fallet. Anordningen var i huvudsak följande
(fig. 4).
I en nästan halvsfärisk granitsten av ca 60 cm
diameter borrades ett genomgående hål av 21 å 25
mm vidd. Torra träkäppar av olika grovlek fördes
med kraftiga ryck upp och ned genom hålet medelst
en tunn stålvire, som över en trissa (ej synlig på
bilden) periodvis fick sin rörelse av en hävarm och
en medbringare från en gammal svarv. Käpparna
upprycktes därvid 40 gånger i minuten 40 å 65 cm
och då käpparna i övre änden voro försedda med en
blyvikt på ca 5 kg, som vid fritt fall kraftigt
nedpressade käpparna genom hålet, blevo rörelserna och
krafterna i hög grad liknande dem, som i praktiken
förekomma vid laddning för hand. Kloratmassan
intrycktes i borrhålet med en tillspetsad käpp,
varigenom stenväggarna inuti hålet effektivt betäcktes
med kloratmassa. Varje försök pågick ca 30 min.,
dvs. minst l 000 slag utfördes varje gång.
I intet fall kunde någon som helst antändning eller
explosion observeras, ehuru proven utfördes dels med
olika grova käppar, dels med såväl torrt klorat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
