Teknisk Tidskrift / 1934. Mekanik / 14 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 Febr. 1934 - C. H. Johansson: Metallernas deformations- och brottmekanism

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

axelriktningarna. Gittret kan emellertid, som varje
gitter, beskrivas på olika sätt beroende på vilket
axelsystem som väljes. Vid ifrågavarande
atomgitter är det för vissa ändamål lämpligt att lägga en
axel parallell med och tre axlar, med inbördes 120
graders vinkel, vinkelrät mot rymddiagonalen i det

Fig. 1. Elementarcellen i det kubiskt ytcentrerade gittret.

Fig. 2. Projektion av plan med tätaste kulpackning.

rätvinkliga systemets kub. I så fall blir elementarcellen
hexagonal med tre basatomer. Med detta
axelsystem kan man åskådligt erhålla den
rymdgeometriska anordningen av atomerna, om man
"tätpackar" lika stora kulor i planet enligt figur 2 (de
fyllda cirklarna). På dessa kulor kan man lägga ett
nytt lager i stabilt läge, om kulorna placeras i
fördjupningarna mellan tre underliggande kulor,
därovanpå ett tredje lager osv. Det finnes emellertid
två möjligheter. Har man lagt det andra lagrets
kulor exempelvis med centra i de stora ringarna i
figur 2, kan det tredje lagret läggas antingen rätt
över det ursprungliga eller med centra över de små
ringarna i figuren. I förra fallet, då vartannat lager
ligger i samma läge (frånsett höjdskillnaden),
motsvarar anordningen ett hexagonalt gitter med tätaste
kulpackning, varvid den hexagonala symmetrien är
den högsta som kan ernås för detta gitter. I senare
fallet, då vart tredje lager ligger i samma läge, är
gittret identiskt med det kubiskt ytcentrerade. Att
anordningen i senare fallet ger en kub, blir kanske
lättast åskådligt, om man på detta sätt staplar upp
en pyramid. En enkel rymdgeometrisk
undersökning visar att pyramidkanterna mötas under räta
vinklar. I dylika rymdgitter är det alltid möjligt
att på olika sätt lägga in parallella ekvidistanta plan,
så att samtliga atomcentra ligga i dessa plan, de
s. k. atomplanen. Exemplet på dylika plan har man
i de ovannämnda planen med tätaste packning av
kulor. I fig. 3 a och b äro dylika plan inritade i

Fig. 3. a. (111)-planen, b. (010)-planen

förhållande till det rätvinkliga axelsystemet vid det
kubiskt ytcentrerade gittret. Vanligen definieras en
dylik planskara genom Millers indices, dvs. av
heltal som i ordning ange förhållandet mellan de
inverterade värdena av de axelstycken, som de till en

Fig. 4. Elementarcellen i det hexagonala gittret med tätaste kulpackning.

viss skara hörande planen avskära. Millers indices för
planskaran i fig. 3 a är tydligen (111) och i fig. 3 b (010). I det
hexagonala fallet har man tre likvärda axlar x₁ x₂ och x₃ i
planen med tätaste kulpackning och en fjärde axel
vinkelrätt däremot, varför man vanligen anger fyra indices. Ett
plan parallellt med en av parallellepipedens sidoytor,
exempelvis abcd å fig. 4, som visar det
hexagonala gittrets elementarcell, betecknas sålunda (0110),
under det att basplanet tydligen
får beteckningen (0001). Strecket över ettan i första
fallet betecknar – 1. I de båda behandlade gittren
äro (111)- resp. (0001)-planen de med atomer tätast
besatta (inses lätt om man betraktar
kulpackningsmodellen) och sålunda de planskaror i resp. gitter
med maximalt avstånd mellan två konsekutiva plan.
Vid studiet av den plastiska deformationen ha dylika
strukturellt betingade atomplan fått stor betydelse.
I alla undersökta fall av metallenkristaller med
kubiskt eller hexagonalt gitter med tätaste
kulpackning har det visat sig, att deformationen till en
början består i att närliggande partier av kristallen
parallellförskjutas i förhållande till varandra längs
planen med största inbördes avstånd.

Redan före det senaste årtiondets arbeten med
utnyttjande av enkristall- och röntgenteknik hade man
vid mikroskopiska undersökningar av vanliga
polykristallina material, som utsatts för deformation,
iakttagit att kristalliterna voro genomdragna av
linjer, som hade olika riktning i angränsande
kristalliter men som voro någorlunda parallella inom
en viss kristallit (1 a och b). På grund av dessa
undersökningar uppställdes den hypotesen, att

Fig. 5. Glidlinjer uppkomna genom deformation av ett mångkristalliniskt kopparstycke. (Ewing och Rosenhain.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>