Teknisk Tidskrift / 1934. Skeppsbyggnadskonst / 63 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9. Sept. 1934 - Bertil Domeij: Moderna metoder för bärgning på stora djup - Anton Gustaf Carlsund. Ett hundraårsminne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 4. SORIMA:s observationstub.

men ännu återstod den icke mindre viktiga
bärgningen av själva lasten. Denna befann sig i ett
betongvalv bakom maskinrummen i fartygets mitt, och
då "Egypt" stod upprätt, måste man alltså spränga
sig igenom fyra ovanför liggande däck för att nå
valvet, då man på detta djup ej hade någon som
helst möjlighet att från sidan taga sig in till valvet.
Dessa arbeten påbörjades omedelbart genom i vajrar
hängande sprängladdningar, vilka dirigeras till
lämpliga platser på vraket av dykaren, som sedan
hissas upp, varefter laddningarna på elektrisk väg
bringas att explodera. Efter en stund går dykaren
åter ned, och med från moderfartyget på dykarens
order manövrerade gripskopor av olika
konstruktioner rives loss, plockas bort eller hämtas upp vad
som kan vara av värde. Vid dessa arbeten visade
det sig att dykarens möjligheter till egen förflyttning
var praktiskt taget värdelös på dessa stora djup,
varför allt arbete med sprängladdningar och
gripskopor måste dirigeras från moderfartyget med
dykaren som observatör och på hans order genom
telefonen. Av denna anledning konstruerade SORIMA
en speciell observationstub (fig. 4), helt enkelt
bestående av en hermetiskt sluten cylinder med fönster
i olika riktningar men utan armar och ben.
Flytvästen ersattes med ett inifrån tuben löstagbart
ankare, men i övrigt var utrustningen i princip lika
Galls apparat.

Dessa dykningar togo avsevärd tid i anspråk, då
man måste anpassa sig efter tidvattenströmmarna
och endast gå ned vid s. k. "pleine mer", dvs. då
tidvattnet vänder och sålunda har sin minsta
hastighet. Senare fann man emellertid på metoder, så att
man kunde eliminera tidvattnets inverkan. Detta

Fig. 5. Gripskopa med skyddsskopa.

ordnades genom ledvajrar, som uppburo avsevärda
vikter och därför höllo sig tämligen lodrätt oberoende
av strömmen, och efter dessa nedfirades såväl
dykaren som gripklor och sprängladdningar. En
djuphavsdykares största svårigheter är annars den
ovanligt dåliga sikten på djup över 100 m, endast
uppgående till omkring 4–6 m. Den ger optimum vid
viss solhöjd men kan endast obetydligt förbättras
genom strålkastare. Dykaren är därför i hög grad
närsynt och kan ej iakttaga ett föremål på avstånd
och dirigera sin förflyttning dit utan måste ständigt
vara i rörelse, tills han mera av en slump kommer i
omedelbar närhet av det föremål, han söker. Genom
denna hans närsynthet är också risken för att
bärkabeln skall fastna i någon del av vraket ganska
stor, och en sådan situation hör ingalunda till
sällsyntheterna.

Sprängningsarbetena pågingo hela hösten 1930
och hela sommaren 1931 och först på hösten
sistnämnda år hade man kommit igenom de fyra däcken
ned till själva valvet. Till en början hade man hyst
vissa planer på att lyfta hela betongvalvet med
innehåll, men dessa planer måste uppges och man
satte i stället i gång med sprängningen av
detsamma. Detta måste givetvis ske med yttersta
försiktighet med små och väl beräknade och placerade
sprängladdningar, för att man ej skulle riskera att
med ett förfelat sprängskott äventyra resultatet.
Allt lyckades emellertid bra, trots en del maleurer
och äventyr, och i juni 1932 upphämtades den
första skopan av det efterlängtade guldet (fig. 5),
som då i jämnt ett decennium legat på atlantens
botten. Guldfisket fortsatte sedan somrarna 1932
och 1933, och "Egypt" hade på hösten sistnämnda år
länsats och lämnades då åt sitt öde.

Det italienska bolaget har sedan satt i gång med
ett nytt arbete, där det gäller ett vrak på icke
mindre än 225 m djup utanför Cap Bon i Medelhavet.
Denna uppgift anses emellertid vara betydligt
enklare än "Egypt"s bärgning, vilken skedde under
speciellt svåra förhållanden. Bärgningen av "Egypt"s
dyrbara last måste därför anses som den mest
betydelsefulla epoken inom bärgningstekniken på stora
djup, vilken lämnat praktiska bevis för de moderna
metodernas användbarhet även under de mest
ogynnsamma förhållanden.

ANTON GUSTAF CARLSUND.

ETT HUNDRAÅRSMINNE.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>