Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - Gösta Lidén: Sättningar vid byggnadsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
TEKNISK TIDSKRIFT
28 JULI 1934
Omfattande pålprovningar ha igångsatts vid Statens
järnvägars geotekniska avdelning under ledning av
dess föreståndare, förste byråingenjören John
Olsson. Dessa försök synas peka i ovan angiven
rikt–ning.
En pålgrunds bärighet i förhållande till bärigheten av
enstaka pålar.
Även om man medelst provbelastning av enstaka
provpålar lyckats bestämma dessas bärighet, kan
man ej med ledning av de vunna resultaten i detalj
förutsäga bärförmågan hos en projekterad pålgrund.
Detta sammanhänger dels med att pålarna vid
ned-slagningen i marken kunna antingen förstärka eller
försvaga denna, dels med att pålarnas bärförmåga är
i hög grad beroende av avståndet mellan dessa och
den under pålspetsarna befintliga undergrundens
beskaffenhet.
Vid jordarter med god vattengenomsläpplighet
kan genom pålarnas nedslagning åstadkommas en
förtätning av undergrunden, varigenom pålarnas
bärighet ökas. Men vid leror sker i regel ej någon
dylik förtätning vid pålarnas nedslagning. Här
flyter leran utan volymförändring åt det! håll, där det
minsta motståndet möter, i regel uppåt. Leran blir
härigenom omrörd och minskar i hållfasthet.
Följande exempel från Göteborg synes ge belägg för att så
är fallet. Vid pålning för en husbyggnad påbörjade
man Slagningen i ena ändan på huset och fortsatte
mot den andra. Efter husets iordningställande
inträffade betydliga sättningar, som voro störst där
pålningen avslutats och minst där den började.
Genom en alltmera fortgående och växande plastisk
flytning av undanträngd lera har undergrunden så
småningom mist sina ursprungliga
hållfasthetsegenskaper. Man skulle väl i detta fall ej helt ha
kunnat undvika sättningar, men jämnare sådana hade
kunnat påräknas, om man utfört pålningen på ett
symmetriskt sätt, eller om en uppdelning i mindre
områden12 företagits, och varje sådant område
fär-digpålats som en enhet, samtidigt som andra sådana
inom grunden färdigpålats.
Pettersson12 lämnar en intressant redogörelse för
pålningarna i samband med byggandet av Posthuset
i Göteborg varvid inverkan av lerans omrörning
noggrant studerades. Undergrunden bestod av lera till
stort djup. Den naturliga bottnen överlagrades av
fyllningar från 1,9 till 5,0 m mäktighet, varför marken
varit i hög grad olika belastad. Byggnaden
grundlades på s. k. friktionspålar till ett antal av 6000
på ett inbördes avstånd av 0,9 å 1,0 m. Vid
projekterandet av denna pålgrund utfördes en mängd
prov-pålningar enligt den kända vid Göteborgs
hamnstyrelse av E. Wendel utarbetade metoden. Man
fann härvid, såsom Olsson enligt ovan ävenledes
konstaterat, att en provpåle ej bör provas omedelbart
efter det den nedslagits, utan bör en tid av minst
ca 3 veckor förflyta för att ett någorlunda
tillförlitligt värde skall erhållas. Förnyades proven efter
ytterligare 2-»3 veckor erhölls vanligen en med ca
15 % ökad bärighet. Pålarnas bärighet fastställdes
därför med ledning av de prov, som utfördes ca 5 å 6
veckor efter Slagningen. Bärigheten beräknades så,
att ett visst värde, "kohesionsvärdet", uträknades pr
m2 av pålens beröringsyta med jorden. Som
medeltal av 7 provpålar erhölls ett "kohesionsvärde" av
0,328 kg/cm2 av pålens mantelyta eller med fyrfaldig
säkerhet 0,082 Kg/cm2. På grund av den minskning
i bärighet, söm en påle erfar, då andra pålar
nedslås i närheten, minskades ovan nämnda värde vid
projekteringen med ca 25 % till 0,060 kg/cm2, vilket
värde användes för bestämmande av tillåten
pål-belastning på grund av byggnadens egen vikt. Vissa
provningar, som utfördes under och efter
pålgrun-dens färdigställande, visade enligt Petterson, att en
minskning av "kohesionsvärdet" med ca 15 % skulle
ha kunnat vara tillräcklig i detta fall. Byggnaden
förlades, med tanke på väntade framtida sättningar,
20 cm över fastställt höjdläge. Pålning för
grundläggningen ägde rum hösten 1918-hösten 1919, och
byggnaden kom under tak hösten 1923. År 1926
uppgingo sättningarna till endast 3 å 6 cm med
långa jämna övergångar mellan de olika
höjd-lägena.
Genom ovan återgivna noggranna undersökningar
vid posthuset i Göteborg har man fått en viss
uppfattning om en enstaka påles bärighet, även då den
ingår som en del i en pålgrund. Men de vunna
resultaten gälla för pålar, som ingå l en obelastad
pålgrund. Är däremot även den mark, i vilken
pålarna stå belastad, eller har pålningen en viss täthet,
komma trycken från pålarna att överlagra
belastningen på markytan resp. påltrycken att överlagra
varandra, varför man vid det färdiga
byggnadsverket måste räkna med ännu mindre bärighet hos
pålarna vid sådana jordarter, som ej låta sig
sammanpackas, eller då pålen utförts på ett sådant sätt, att
marken ej sammanpressats.
Vid en påle nedslagen till fast grusbotten torde
tryckfördelningen under spetsen ha ett utseende i
enlighet med tryckfördelningen under den vänstra
pålen i fig. 17. Vid en s. k. friktionspåle
överföres den väsentliga delen av pålens belastning till
omgivande mark utefter mantelytan, se högra delen
av ovan nämnda figur. Någon större skillnad
mellan tryckfördelningsdiagrammen i marken strax
under pålspetsen för de båda fallen torde ej
förefin-nas. Om t. e. fyra belastade pålar stå på ett sådant
avstånd från varandra, att de vertikala
belastningarna å jordlagren under pålspetsarna ej överlagra
varandra, bör ingen hållfasthetsniinsknmg för
pål-gruppen i jämförelse med en enstaka belastad påle
Fig. 17. Tryckfördelningskurvor för påle, som
nedslagits till fast botten, och för s. k. friktionspäle.
(Underpinning15, sid. 249).
inträda. Men om pålarna antagas rycka varandra
närmare, så att överlagring sker, måste den redan
förut utnyttjade markbärigheten under varje enskild
påle överskridas, varför tillåten belastning pr påle
måste minskas, se fig. 18. Detta gäller vid sådana
jordarter, som ej låta sig sammanpressas, såsom
leror, men ej vid t. e. sandjordarter, där en ökad bärig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
