Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7. Juli 1934 - Gösta Lidén: Sättningar vid byggnadsverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 JULI 1934
VÄG- OCH VATTENBYGGNADSKONST
77
som hänger i lerstommen, se fig. 22. Vid 10 m djup
blir alltså det nya trycket 14,6 ton/m2, vilket betyder
en tryckökning av 10 ton/m2.
Vid beräkningen av trycken i lerstommen har
Brenner tydligen förutsatt att trycket på grund av
vattnets vikt ökas rätlinjigt från lerans överyta, där
det är noll, till den nya grundvattenytans nivå.
Beskow har emellertid vid försök med
sandjordsarter kunnat visa, att sammanpressningen av
sanden under inverkan av kapillärt stigvatten motsvarat
konstant tryck i sandstommen uppifrån ytan och
ända ned till den fria vattenytan. Härav skulle man
möjligen våga draga den slutsatsen att så även är
förhållandet i lera. Är detta fallet -skulle verkan av
grundvattensänkning i lerterräng vara av ännu
större betydelse för lerans konsolidering än Brenner
antagit.
Vid Statens järnvägars geotekniska avdelning har
man sedan länge haft uppmärksamheten riktad på
de sjunkningar i lerterräng, som kunna inträffa vid
grundvattenytans sänkning. Sålunda observerades
omkring år 1930 att ett stationshus samt några
andra byggnadsverk utsattes för betydande
sättningar, som uppgingo ända till 10 cm per år. Man
fann, att dessa måste bero på att grundvattenytan
hade avsänkts kraftigt genom pumpning för
ban-driftens behov ur en större brunn i närheten. Sedan
pumpningen förbjudits, avtog sättningen kraftigt
och uppgick sedermera endast till en storlek av ett
par cm per år.
Vid grundläggning på lera är man därför ej
alltid på säkra sidan, om den bortschaktade jordens
vikt är lika med byggnadens vikt. Har leran ej
uppnått en mot egna vikten svarande konsolidering
eller om grundvattenytan sänkes, varigenom trycket
ökas, fortsätter givetvis terrängens sjunkning. Att
så många grundläggningar i lerterräng visa
otillfredsställande bärighet, torde också bero på att man
genom utfyllnad för gårdar och gator ytterligare
ökat belastningen på leran, varigenom dennas
sjunkning ökats.
Utan att äga en ingående kännedom om lerans
egenskaper, fastställd genom provningar med
ödometern eller andra apparater, torde det vara svårt
att förutsäga sjunkningarna i lera. Sättningar torde
väl i regel vid grundläggning i lös lera vara
omöjliga att undvika. Men man bör för att mildra deras
skadliga inverkningar anordna byggnaden på ett
sådant sätt, att de inträffa så långsamt och bliva så
jämna som möjligt.
För att uppnå långsam sättning torde som ovan
sagts s. k. "friktionspålning" ha en viss mission att
fylla. Härvid torde emellertid uppmärksammas, att
en påles bärighet såsom del av en pålgrund endast
representerar en viss del av bärigheten hos en
enstaka nedslagen påle.
För att jämna sättningar skola inträda bör
undergrunden vara så likartad som möjligt. Noggranna
geologiska undersökningar erfordras för att med
visshet kunna konstatera detta. Är undergrunden
under en Tbyggnad av olikartad beskaffenhet kunna
svåra skadegörelser åsamkas denna, såsom med all
tydlighet kommer att visas i några av de nedan
beskrivna exemplen av observerade sjunkningar.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att
något gå in på frågan om markbärigheten. Såsom
av det ovanstående torde ha framgått, innebär en
tillräcklig markbärighet vid lera ej någon säkerhet
för sättningar, på grund av lerans konsolidering vid
ökad belastning. Men den utgör första villkoret för
att t. e. en husbyggnad över huvud taget skall kunna
uppföras på undergrunden i fråga.
Vid utläggandet av järnvägsbankar o. d. är man
ju ofta bunden till en viss linjesträckning, varför
man kan bli tvungen att bygga även på den mest
lösa undergrund. Det inträffar också ofta vid
utläggningen av bankar det ena markgenombrottet
efter det andra. Först när banken nedsjunkit till
tillräckligt djup och tryckbankar e. d. anordnats
uppnås säkerhet för markgenombrott. Men
sjunkningarna på grund av lerans konsolidering fortsätta.
Vid vanliga husbyggnader torde det sällan komma
i fråga att lägga dessa på så dålig undergrund, att
fara för markgenombrott kan förefinnas. För
kontroll av bärigheten samt beräkning av
spån-ter o. d. måste dock en hållfasthetsberäkning
genomföras. Härför använder Olsson följande metod.
Med tillhjälp av de provningsförfaranden, som
utarbetats av geotekniska kommissionen,1 bestämmes
först lerans s. k. relativa hållfasthetstal (H1 och H,,
värdena). Mellan dessa och lerans skärhållfasthet’
(r-värdena) har Olsson kunnat konstatera ett visst
samband. Då lerans tillåtna skärhållfasthet är känd
kan spänningarna i leran beräknas enligt
elastici-tetslärans regler.
S. k. "pliggpålning", grusspettning m. m.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att
nämna, att vid många äldre husbyggnader i
Stockholm finnes en mängd mycket korta pålar
nedslagna i lerans ytskikt s. k. "pliggpålning". Avsikten
har givetvis varit att genom dessa pålar förtäta
marken och därigenom åstadkomma ökad säkerhet
mot sättningar. Denna förstärkningsmetod här
emellertid ofta haft motsatt verkan mot den avsedda. På
grund av de flesta lerors plastiska egenskaper låta
de sig icke volymförändras utan pressas vid
pål-ningen antingen uppåt eller åt sidorna, varigenom
sammanhanget i leran stores, och hållfastheten enligt
vad som förut visats högst avsevärt nedsattes.
Visserligen åstadkommer pålningen, att kraftangreppet
på leran flyttas en aning längre ned i marken,
varigenom faran för markbrott minskas, men härav
följer ej att sättningarna, som bero parlerans
sammanpressning, minskas.
Ej heller torde det vara fördelaktigt att, såsom
ofta har varit fallet, utföra en grusspettning kring
pålskallarna. Följden har blivit den, att träpålarna
lia ruttnat på grund av att luften fått tillträde genom
gruslagret vid grundvattenytans sänkning eller
markens höjning över densamma. Dylik sänkning av
grundvattenytan kan t. e. förorsakas av att nya
avloppsledningar framdragas på större djup än förut
befintliga. Vidare börja täta gårds- och
gatubelägg-ningar utföras i stor utsträckning, varigenom
yt-vattnet hindras att nedtränga i marken. Den sekulära
landhöjningen har givetvis också åstadkommit, att
grundförstärkningar utförda med träpålar eller
trä-ruster kommit ovan grundvattenytan och därigenom
blivit utsatta för förruttnelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
