Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 16 mars 1935 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funnit denna regim så avskräckande eller outhärdlig
att den föredragit Nationernas
förbunds-förvaltningens under senare år formellt korrekta men dock
otyska styrelse. Ej heller ha de icke alldeles
ogrundade farhågorna för en ekonomisk försämring i
befolkningens läge kunnat öva en avgörande inverkan
på röstningen. Ur dessa synpunkter sett kan
Saaromröstningens utgång med skäl betecknas som en
moralisk seger för Hitlerregimen och med ännu
större skäl som ett moraliskt nederlag för de
krafter som till varje pris velat göra denna omröstning
till ett uttalande mot Hitler.
Denna moraliska seger för den tyska regimen
betydde emellertid även — och detta är viktigare — en
seger för den europeiska freden. Omedelbart efter
resultatets kungörande uttalade Hitler offentligt, att
Tyskland nu — efter Saars återförening — icke längre
hyste några som helst territoriella krav mot
Frankrike, ett uttalande, som, i trots av sedvanliga
pressmisstänkliggöranden, säkerligen icke förblivit
alldeles utan verkan på andra sidan Rhen.
Sedan Nationernas förbunds råd — som efter
detta omröstningsresultat var självfallet — beslutat
Saars återförening med Tyska riket från den 1 mars,
kändes det i hela Europa en allmän lättnad i den
politiska atmosfären.
Saaruppgörelsen var dock ej den enda grunden
härtill. Den hade föregåtts av en del andra
överenskommelser av europeisk betydelse. På rådsmötet i
Genève i december hade man sålunda på ett
skickligt och framgångsrikt sätt med den brittiske
representanten Eden som rapportör lyckats bringa ur
världen den ungersk-jugoslaviska konflikt, som under
veckorna omedelbart efter mordet i oktober i
Marseille på konung Alexander tett sig ganska hotande.
Ännu viktigare var dock att den franske
utrikesministern Laval’s besök i Rom i början av januari
resulterade i en fransk-italiensk uppgörelse, som
tillsvidare åtminstone avfört från dagordningen den
långvariga spänningen dessa makter emellan och
ersatt den med samverkan.
De resultat av sina överläggningar som herrar
Laval och Mussolini läto kungöra den 6 januari
gällde huvudsakligen två punkter: Österrike och
Afrika. I fråga om den ständiga
bekymmersanledning som den österrikiska republiken utgör, enade
man sig — icke utan spets mot Tyskland — om en
högtidlig garanti för Österrikes integritet och
oberoende, i vilken garanti i främsta rummet lilla
ententens och i andra rummet Tysklands och Ungerns
regeringar anmodades deltaga. Vad gällde Afrika
gjorde man slut på flera gamla fransk-italienska
tvistepunkter. Italienarnas ställning i det franska
Tunis reglerades sålunda efter huvudsakligen
italienska önskemål. Till uppfyllande av sina gamla
löften i Londontraktaten av 1915 överlät Frankrike
vidare till Italien (utöver en del territorier som
avträddes redan genom en traktat av 1919) vissa
områden söder ut från Tripolis samt vid
Erytreagränsen vid Röda havet. Italien fick även övertaga en
större aktiepost i den franska järnvägen från den
franska hamnstaden Djibouti vid Röda havet till
Addis-Abbeba, Abessiniens huvudstad. Sannolikt fick
Mussolini vid samma tillfälle fransk försäkran om
fria händer i fråga om Abessinien.
Den 7 januari mottogs Laval dessutom i högtidlig
audiens av påven som statschef. Det är första
gången sedan 1870 som en dylik officiell fransk visit
ägt rum i Vatikanen. Det börjar bli rätt länge
sedan den Combe’ska antiklerikalismen var den
högsta principen i fransk politik.
När nu Frankrike gjort upp med Italien, och
Saarproblernet äntligen var ur världen, låg det i luften
att ett större försök till den europeiska fredens
säkerställande var att vänta. Detta måste i så fall
söka fäste på den enda hållfasta grunden, nämligen
en direkt uppgörelse London—Paris—Berlin. Den
engelska regeringspolitiken hade länge varit
principiellt inriktad mot detta mål, även om dess
praktiska ansträngningar varit osäkra och trevande.
Innan avgörandet fallit i Saar fanns det för övrigt
knappast någon möjlighet till denna stora plans
praktiska förverkligande. Efter omröstningen i Saar
och uppgörelsen i Rom var emellertid tidpunkten
inne. Den sista januari avreste Frankrikes
konseljpresident Flandin och utrikesministern Laval till
London, där de under de följande dagarna hade
förtroliga överläggningar med Sir John Simon,
Baldwin, MacDonald, Eden m. fl. Den tredje februari
kungjordes resultatet. Detta kan sammanfattas
sålunda: Versaillesfördragets bestämmelser om
Tysklands avrustning och kontrollen över dess rustningar
sättes ur kraft. England, Frankrike och Tyskland
avsluta en ömsesidig garantipakt, alltså ett slags
fullföljande av Locarnofördragen för något mer än
tio år sedan, men med det signifikativa tillägget att
skyddet nu även utsträckes till England och alltså
ej endast gäller gränserna på kontinenten. Vidare
avtalas ömsesidig, omedelbart verkande förbindelse
att insätta respektive stats hela luftstyrka till
försvar vid varje fall av ett oprovocerat luftangrepp
mot någon av kontrahenterna. I stället för
Versaillesfördragets bestämmelser skall träda en ny, fritt
avtalad överenskommelse om rustningsbegränsningar
på den fulla likställighetens grundval. I samband
härmed skall Tyskland ånyo inträda i Nationernas
förbund. Tyskland skall även — detta uttalas dock
endast i svävande form — anmodas att ge sin
anslutning till den ursprungligen av Barthou
uppdragna östpakten, varigenom de östeuropeiska
gränserna, inklusive Sovjetunionens, garanteras.
Ett anbud av denna art har icke hittills framställts
till Tyskland. Dess framläggande är ett vältaligt
vittnesbörd om den helt förändrade position som
den tyska regeringen numera intager och kan ur
denna synpunkt betecknas som en av den nazistiska
regeringens hittills största diplomatiska framgångar.
Det är knappast heller något tvivel om att
huvudlinjerna i detta förslag, med undantag av ostpakten,
motsvara Tysklands önskemål och strävanden.
Något omedelbart accepterande av förslaget i dess
helhet från tysk sida var emellertid icke att vänta.
De officiösa uttalandena i Berlin voro välvilliga
men icke entusiastiska. Och i det tyska svaret, som
avgavs i en not av den 15 februari, reserverade
man sig ganska bestämt i fråga om ostpakten, under
det att man omedelbart gav sitt bifall framför allt
till luftkonventionen, som ju också innebar ett
indirekt men ganska tydligt godtagande av Tysklands
nva luftrustningar. Samtidigt underströks
demonstrativt det goda förhållandet till Polen, bl. a.
genom ett besök Göring avlade i Polen. I den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
