- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen /
96

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 12. 23 mars 1935 - Kort historik över svetstekniken - Något om utbildning i gassvetsning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och detta med tillhjälp av en svetstråd. Som
strömkälla använde han ett ackumulatorbatteri med
parallellkopplad dynamo (likströmsgenerator). Tätt i
hans spår följde Zerener, som tände ljusbågen mellan
tvenne elektroder som bildade ett slags "svetslåga"
med vilken svetsningen utfördes. Metoden fick aldrig
någon större utbredning men en liknande anordning
har på allra senaste tid kommit till användning och
fått rätt stor utbredning nämligen vid
kolbågsvetsning. Så följde i början av 1890-talet den av
Slavianoff föreslagna metoden att alstra en ljusbåge
mellan arbetsstyckena och en metallelektrod, som
samtidigt tjänstgör som svetstråd, dvs. lämnar
erforderligt material till svetsfogen. Denna metod, som
medger svetsning i alla lägen både lodrätt och
nedifrån och upp (kallat underupp), är bland de
elektriska metoderna den, som tills dato blivit den
allramest använda.

Emellertid kämpade dessa metoder, trots att de
väckte stort uppseende och intresse i fackkretsar i
början med stora svårigheter. Man kunde på den
tiden ej konstruera likströmsgeneratorer, lämpade
för svetsning med dess ideliga kortslutningar och
häftiga strömstötar. Man kunde ej heller
åstadkomma lämpligt elektrodmaterial, som gav svetsen
erforderlig hållfasthet, varför åtminstone utanför
Sverige den elektriska svetsmetoden fick läggas på
hyllan under nära ett kvarts sekel.

Under tiden uppträdde emellertid en annan metod,
gassvetsningsmetoden, som hastigt vann terräng.
År 1892 upptäcktes nämligen acetylengasen, som
håller 92,3 viktsprocent kol och 7,7 procent väte, en
kolhalt som icke överträffas av någon annan hittills
känd gas. Man kan nästan kalla den för kol i
gasform. Vid förbränning med syrgas får man därför
en mycket hög temperatur, som gör acetylengasen
lämpad för svetsändamål. Den första brukbara
acetvlen-syrgasbrännaren konstruerades av Fouché. I
början av sekelskiftet förde man i handeln
ändamålsenliga apparater för framställning av gasen ur
kalciumkarbid, nämnde Foucliés svetsbrännare samt
syrgas i stålbehållare, varefter gassvetsningen, oriktigt
kallad den autogena svetsningen, hastigt vann
utbredning i ett flertal länder, delvis med stöd av
karbidframställningarna, som sökte nya
avsättningsområden när acetylenbelysningen började överflyglas
av den elektriska belysningen. Ett vackert tillskott
till denna svetsapparatur utgör den av dr Gustaf
Dalén utexperimenterade s. k. Agamassan, varigenom
acetylen riskfritt kunde levereras i järnbehållare med
högt tryck. Gassvetsningen var under seklets första
decennier den dominerande metoden, och
förbättringar av såväl brännarna som svetsfogarnas kvalitet
genomfördes med ledning av omfattande försök.

Men i vårt land fanns en man, som ej ville släppa
tanken på den elektriska ljusbågssvetsningen,
numera kallad bågsvetsningen. Det var Oskar
Kjellberg. Ända sedan sekelskiftet hade han ihärdigt
arbetat på fullkomnandet av den Slavianoffska
metoden och lyckades tack vare sin uppfinning av den
s. k. belagda elektroden och samtidig förbättring av
likströmsgeneratorer, lämpade för svetsning, att föra
den elektriska svetsningsmetoden ut över världen.
Kjellbergs arbeten avsågo till att börja med
reparationer av fartygsdelar och ångpannor m. m. men
utsträcktes snart även till nykonstruktioner.

Redan år 1907 började den elektriska
motståndssvetsningen vinna insteg vid verkstäderna. De delar,
som skola sammansvetsas, utsättas för en stark
elektrisk ström under samtidig hoptryckning, då en
sammanvällning sker utan att något material utifrån
behöver tillföras. Till en början gällde det
huvudsakligen maskinell punktvis hopsvetsning av
plåtvaror, men sedermera har metoden utvecklats till en
maskinell hopsvetsning av fogar upp till 700 cm2
area och därutöver.

De alltmera stegrade anspråken på hög
svetsningskvalitet för vissa speciella ändamål ha även lett till
kombinationer av gas- och elektrisk svetsning
(kallad båggassvetsning). Så lanserade t. e. Alexander
år 1926 en metod, enligt vilken den med Slavianoffs
metod alstrade ljusbågen omgives med ett
skyddande hölje av vätgas. Samma år konstruerade
den amerikanske nobelpristagaren Langmuir en
svetsapparat, bestående av tvenne elektroder i
wolfram-metall mellan vilka ljusbågen i vätgas bildar en
"låga", som tillför värmet till svetsstället medelst
den i bågen sönderdelade vätgasen.

Utvecklingen går nu framåt med rask fart och nya
svetsmaskiner och svetsautomater liksom
förbättringar av hittills använda apparater föras alltjämt i
marknaden såväl för gassvetsning som för elektrisk
svetsning. Man kan utan överdrift säga, att
svetstekniken under senaste decenniet undergått en
revolution av synnerligen genomgripande betydelse.

Frithiof Holmgren.

NÅGOT OM UTBILDNING I GASSVETSNING.

Den oerhörda hastighet med vilken gassvetsningen
under de sista åren såväl tekniskt som ekonomiskt
utvecklats och fullkomnats aktualiserar frågan om
utbildning av svetsare i samma grad. Gassvetsningen
av idag är något helt annat än blott för ett par år
sedan, men även de fullkomligaste apparater,
verktyg och metoder bliva till föga gagn om ej tillgång
till yrkesmän som kunna handhava apparaterna och
tillämpa de nya metoderna på avsett och
erforderligt sätt finnes.

Redan tidigt — före kriget — insåg man
utomlands, speciellt i Frankrike och Tyskland, vikten och
betydelsen härav och började så smått med
undervisning och kurser i svetsning. Det var dock först
efter krigets slut som arbetet härmed tog större fart.
Under kriget hade nämligen såväl de krigförande
staterna som de neutrala tillfölje nödens hårda lag
fått se och erfara vilka oanade möjligheter
svetsningen satt inne med, och man började förstå vilket
utomordentligt hjälpmedel för industri och hantverk
detta förfarande kunde bliva.

Man hade emellertid också kommit under fund med
ett par andra saker. Först och främst
nödvändigheten av att närmare studera svetsningens förlopp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:12:28 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1935a/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free