- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen /
113

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft 12. 23 mars 1935 - Svetsning vid a.-b. Svenska järnvägsverkstäderna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SVETSNING VID A.-B. SVENSKA
JÄRNVÄGSVERKSTÄDERNA.


Svetsning vid aeroplanavdelningen.

Av de många olika svetsningsmetoderna har inom
flygindustrien endast den autogena svetsningen hittills
fått någon större betydelse och användes numera även
för mycket viktiga konstruktioner. Dessutom har dock
på sista tiden den elektriska punktsvetsningen
kommit till användning. I fråga om materialet är
svetsning av stål det viktigaste, men även
aluminiumsvetsning förekommer i ganska stor utsträckning.

Vid svetsning av stål är stålmaterialets kemiska
sammansättning av betydelse för svetsbarheten,
varför endast vissa stålkvantiteter äro användbara
för detta ändamål. Härvid är särskilt kolhalten av
vikt. Det vanligen använda stålmaterialet är ett
relativt mjukt kolstål med en kolhalt av ca 0,10—
0.20 % och en brottgräns av 45—55 kg/mm2. Efter
svetsningen sjunker brottgränsen men tillåtes aldrig
understiga 36 kg/mm2. Bland övriga fordringar på
materialet må nämnas, att detta ej får vara härdbart.
Materialets användbarhet för svetsning kontrolleras
även direkt genom svetsprov av olika slag, såsom
bockningsprov av svetsade plåtar samt
smältningsprov. Den största fördelen med detta material är
dess egenskap att låta sig med lätthet bearbetas och
svetsas, samt inte minst möjligheten till
omsvetsning, dvs. att upprepade gånger kunna svetsas på
ett och samma ställe, vilket är av stor betydelse
bl. a. vid reparationer.

Den låga svetshållfastheten hos detta kolstål, ca
36 kg/mm2, har emellertid gjort, att man på senare
tid alltmer övergått till legerade stål med högre
kolhalt, av vilka för svetsändamål krommolybdenstålet
är det viktigaste. Den kemiska sammansättningen
för detta stål är ungefär följande:

C............        0,25—0,35 %         Si ....         0.15—0,35 %

Cr ..........        0,89—1,10 %         P ..........                < 0,04 %

Mo ....         0,15—0,25 %         S ..........                < 0,04 %

Mn ....         0,40—0,60 %

och hållfastheten:

Draghållfasthet, osvetsat ..............        minst 70 kg/mm2

Sträckgräns „ ..............        „         56         „

Förlängning, mätlängd 11,3 \JF ..         „         6 %

Draghållfasthet, svetsat ................        „         60 kg/mm2

Svetshållfastheten för krommolybdenstål är alltså
ea 70 % större än för det vanliga kolstålet, vartill
kommer möjligheten att genom värmebehandling
efter svetsningen få upp hållfastheten till 110 à 120
kg/mm2. Den stora fördelen av större hållfasthet
måste emellertid köpas till priset av vissa nackdelar,
nämligen större krympning, begränsade möjligheter
till omsvetsning samt större benägenhet för
svetsningssprickor och "svetshårdhet", dvs. genom
svetsning uppkommen hårdhet och sprödhet. Till
undvikande av de två sistnämnda nackdelarna måste
den svetsade detaljen antingen värmebehandlas eller,
där detta på grund av det svetsade föremålets
storlek, exempelvis en flygkropp, ej låter sig göra,
måste tillverkningen och den färdiga detaljen
underkastas en ytterligt noggrann kontroll.

Fördelen ur hållfasthetssynpunkt av att använda
krommolybdenstål i stället för kolstål är i vissa fall
väsentligt mindre än hållfasthetssiffrorna ange, vilket
gör sig gällande ifråga om stavar med stor slankhet,
som ofta förekomma i svetsade stålrörskroppar.
Krommolybdenstål låter sig utan svårighet svetsas
ihop med vanligt stål, varigenom exempelvis i en
kropp högt belastade delar samt rör med låga
slankhetstal kunna utföras i krommolybdenstål och övriga
delar i kolstål. På grund av de nämnda större
svårigheterna vid svetsning användes vid
Järnvägsverkstäderna krommolybdenstål endast när
betydande viktbesparingar kunna uppnås.

Utöver svetsning av de båda nämnda stålsorterna
förekommer även autogen svetsning av rostfri
stålplåt, ehuru i mindre omfattning.

Av betydelse för resultatet av svetsningen är,
förutom stålmaterialets egenskaper, att svetstråden är
av lämplig kvalitet samt att rätt gasblandning och
lämpligt munstycke kommer till användning.

Svetstråden bör vara av kolfattigt stål
(C = 0,03—0,1 %) och möjligast fri från föroreningar.
Svetstrådens lämplighet för svetsning prövas genom
smältprov eller ännu bättre genom direkta svetsprov.
Den kolfattiga svetstråden kan även användas för
svetsning av krommolybdenstål, såvida det ej är
meningen att efter svetsningen öka hållfastheten
medelst värmebehandling, i vilket fall svetstråd av
legerat krommolybdenmaterial måste användas.

Vad gasblandningen beträffar är det av vikt att
denna är neutral, dvs. varken innehåller överskott
av acetylen eller syre.

Även om alla tekniska förutsättningar finnas för
ett gott svetsningsresultat, spelar dock svetsningens
utförande, alltså den personliga yrkesskickligheten en
avgörande roll. Varje svetsare måste därför efter
avslutad svetsutbildning genomgå vissa ganska
fordrande kompetensprov för bedömning av hans
lämplighet för vid flygplanstillverkningen förekommande
svetsningsarbeten. Dessa kompetensprov upprepas
vart tredje år samt dessutom så snart anledning
finnes att misstänka, att svetsarens skicklighet nedgått.
Vidare är det av betydelse, att svetsaren oavbrutet
håller på med svetsningsarbete, och han bör häri ej
göra längre uppehåll än högst 3 veckor.

Kontrollen av svetsarens tillförlitlighet består,
förutom i materialkontroll och kontroll av svetsarens
yrkesskicklighet, även i okulärbesiktning av den
svetsade detaljen. Härvid kan man avgöra, om
acetylen- eller syrgasöverskott förekommit, om lagom
mycket tillsatsmaterial använts, det allmänna
svetsutförandet samt i många fall även om
genomsvetsningen varit fullständig.

Svetsningen användes dels vid olika slag av
mindre detaljer, såsom beslag m. m., dels vid större
sammansatta rörkonstruktioner, i första hand
kroppsskelett, motorfundament samt styr- och
stabiliseringsorgan. Vid svetsning av de enklare detaljerna äro
som regel inga eller på sin höjd mycket enkla
svetsningsmallar erforderliga, under det att vid de större
konstruktionerna mera påkostade mallar äro nödvändiga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 12:29:39 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1935a/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free