Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1935 - Arbetslöshetsutredningen, av H. B—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjligheterna för en aktiv ekonomisk politik betydligt
gynnsammare än eljest, varför
arbetsmarknadsorganisatoriska åtgärder i detta sammanhang äro av
mera underordnad betydelse. Penningpolitiken
anses däremot såsom det viktigaste hjälpmedlet vid
försök att utjämna konjunkturväxlingarna. Det
framhålles att även om de penningpolitiska
åtgärdernas effektivitet visserligen är begränsad så äro
dock de resultat, som med deras hjälp kunna nås,
mera tillfredsställande än de, som kunna erhållas på
andra vägar. De penningpolitiska åtgärderna äga
framför allt en hög grad av smidighet och dessutom
binda de icke utvecklingen annat än för relativt kort
tid. Med hänsyn härtill synes det kommittén att
ansvaret för landets konjunkturpolitik främst bör vila
på de myndigheter, som omhänderha ledningen av
penningpolitiken. Dessa myndigheter böra på basis
av ingående observationer av utvecklingen försöka
påverka denna så att bl. a. riskerna för
konjunkturella sammanbrott begränsas. Övriga
ekonomiskt-politiska. åtgärder i konjunkturutjämnande syfte,
såsom finans-, handels- och lönepolitiska
ingripanden, skulle utformas såsom komplement till
penningpolitiken och i samråd med de för densamma
ansvariga myndigheterna.
I anslutning till ovanstående framhålles jämväl
att i ett läge då man genom räntesänkningar och
därmed likställda åtgärder försöker att hålla uppe
produktion och sysselsättning, kunna möjligheterna att
nå ett gynnsamt resultat allvarligt inskränkas, om
kreditutrymmet för en konjunkturåterhämtning
minskas genom utströmning av kapital. Det kan
därför vara angeläget, att riksbanken beredes
möjligheter att utöva ett bestämmande inflytande över
kapitalrörelserna. I en extraordinär situation kan det
t. o. m. tänkas påkallat att förstärka bankens
ställning genom en fullmaktslag, som berättigar k. m:t att
förbjuda utländska emissioner på den svenska
marknaden eller värdepappershandel med utlandet.
Beträffande offentliga arbeten såsom medel mot
konjunkturarbetslöshet erinrar kommittén om de
vanskligheter, som äro förbundna med en dylik
anslagspolitik, beroende på dels svårigheten att
bedöma konjunkturläget och dels att lång tid måste
förflyta från tidpunkten för budgetberedningen och
statsmakternas beslut om ändrad omfattning av de
offentliga arbetena samt till verkställandet av dessa
beslut. På grund härav kommer förskjutningen av
de offentliga investeringarnas omfattning icke till
stånd förrän det konjunkturläge, som motiverat
förskjutningen. blivit fullständigt förändrat. Även om
åtgärder vidtagas, som äro ägnade att i högre grad
än hittills tillgodose kraven på smidighet och
fortfärdighet, skulle under alla förhållanden
anpassningen efter konjunkturförskjutningarna bliva
mycket bristfällig. Det anses därför att man vid en
fortsatt anslagspolitik av detta slag måste räkna
med stora svårigheter att inpassa de offentliga
arbetena och beställningarna på ett ur
konjunkturpolitisk synpunkt fördelaktigt sätt. Härtill kommer
att stora delar av de offentliga arbetena och
beställningarna till sin natur alltid måste bliva
konjunkturbetonade och icke kunna verkställas oberoende av
konjunikturläget inom det enskilda näringslivet.
Offentliga arbeten kunna också inverka
desorganiserande på arbetsmarknaden under en
högkonjunktur till följd därav att arbetsvillkoren vid dylika
arbeten, därest de icke utformats ur
understödssynpunkt, ofta äro förmånligare än vid andra
arbeten. Detta leder lätt till att arbetskraften håller
sig kvar vid de offentliga arbetena även om den
skulle kunna beredas anställning inom det enskilda
näringslivet.
I stället för stödåtgärder i form av subventioner
för åstadkommande av ett ökat utnyttjande av den
samhälleliga produktionskapaciteten, förordar
kommittén en omreglering av nu gällande tullar. "För
att subventionering skall vara rättvis och ur
allmänna synpunkter ändamålsenlig, fordras tydligen,
att man icke endast tar hänsyn till de företag, varom
fråga närmast är, utan även prövar huru en
subventionering av dessa skulle påverka de konkurrerande
företagens ställning och deras möjligheter att i
fortsättningen sörja för sina arbetare." En sådan
vittgående prövning kan emellertid i praktiken endast
undantagsvis verkställas, enär den skulle kräva
tillgång till uppgifter och upplysningar, som i varje fall
icke anses kunna tillhandahållas allmänheten.
"Svårigheterna att organisera prisregleringar, genomförda
i produktionsstödjande syfte, äro likaledes
påtagliga. Dylika prisregleringar leda blott alltför lätt
till fördröjd anpassning eller till en direkt
snedvridning av produktionsinriktningen."
Kommittén anser sig icke heller kunna förorda
ingripanden från det allmännas sida för
åstadkommande av en tillfällig förkortning av arbetstiden i
syfte att jämnare fördela arbetslöshetstrycket under
tider av svår arbetslöshet. Där en förkortning av
arbetstiden är tekniskt möjlig bör den ske på
frivillig väg. En tvångsvis genomförd begränsning av
arbetstiden kan vara ägnad att förstärka och
påskynda övergången till mera mekaniserade
produktionsformer. I detta sammanhang beröras även de
förslag, som framkommit i avsikt att minska
arbetslösheten genom sänkning av pensionsåldern, höjning
av skolåldern, begränsning av kvinnors rätt till
anställning etc. Dessa förslag ha samma innebörd som
förslagen till arbetstidsförkortning, och deras
realiserande skulle icke komma att öka sysselsättningen
utan endast giva denna en annan fördelning. Dylika
omfördelningar av arbetslöshetsbördan kunna äga
ett stort värde ur social synpunkt, men vare sig de
äro tänkta som ett tillfälligt ingrepp eller äro
avsedda att bliva bestående anses de dock ha
karaktären av engångsåtgärder, varför de endast kunna
tillgripas i mycket begränsad omfattning. De kunna
på denna grund ej minska angelägenheten av att
genom andra åtgärder förebygga uppkomsten av ny
permanent arbetslöshet.
Slutligen säger sig kommittén ha kommit till den
uppfattningen att man, som ett led i den föreslagna
arbetslöshetspolitiken, bör inrätta ett statligt organ
med uppgift att till de statliga och kommunala
myndigheternas tjänst följa den ekonomiska och sociala
utvecklingen samt verkställa den mera ingående
bearbetningen av sådant material, som kan visa sig
erforderligt vid ekonomiskt-politiska avgöranden.
På grund av den centrala roll som tillkommer
penningpolitiken inom en arbetslöshetspolitik efter de
av kommittén angivna riktlinjerna, föreslås att det
nya utredningsorganet inordnas i riksbanken.
H. B—d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
