Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av R. Wijkander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
HÄFT. 19 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 11 MAJ
ÅRG. 65 HUVUDREDAKTÖR: CARL KLEMAN 1935
INNEHÅLL: Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av överingenjör R. Wijkander. —
Konstruktionsstål för maskinindustrien, av chefsingenjör Sven von Hofsten. — Verktygsstål och hårdmetall, av bergsingenjör Hans Kjerrman. — Nutida krav på nonferrometaller, av ingenjör H. Kristiansson. — Sammanträden.
NÅGRA INDUSTRIELLA MATERIALFRÅGOR UR
KONSTRUKTIONSSYNPUNKT VAR HUVUDTEMAT VID SVENSKA
TEKNOLOGFÖRENINGENS ÅRSMÖTE D. Å. DE INTRESSANTA OCH
VÅRDEFULLA FÖREDRAG OCH DISKUSSIONSINLÄGG SOM DÅ
HÖLLOS ÅTERGIVAS I DETTA HÄFTE.
JÄRNET OCH DESS LEGERINGAR
I BYGGNADSMATERIAL.
Av överingenjör R. Wijkander.
I följande redogörelse för järnet som
byggnadsmaterial, kommer jag att inskränka mig till det
valsade material, som användes till bro-, hus- och
skeppsbyggen, med utelämnande av sådana saker
som gjutgods, svetselektroder e. d.
Då det gäller att välja ett material för
byggnadsändamål, så måste man ju lägga flera olika
synpunkter på detta materialval alltefter
användningsområdet. Närmast fäster man sig vid materialets
hållfasthetsegenskaper, men man kan även i många fall
behöva taga hänsyn till motståndsförmågan mot
korrosion, svetsbarheten etc.
Hållfasthetsegenskaper.
Vad då först hållfasthetsegenskaperna beträffa, så
inskränker man sig vid denna sorts material till
enklast möjliga provning. Man får nämligen aldrig
glömma, att all provning kostar pengar och att,
åtminstone enligt köparnas synpunkt, den viktigaste
frågan i allmänhet är, att materialet skall vara
billigt. Man bestämmer därför i regel endast
hållfasthet och förlängning och utför eventuellt böjprov
men bestämmer däremot i allmänhet icke kontraktion,
sträckgräns, hårdhet, utmattningsegenskaper eller
slaghållfasthet.
Hårdheten bestämmes icke, ty den står vid dessa
material praktiskt taget i direkt proportion till
draghållfastheten. Hållfastheten utgör nämligen i regel
0,36 X Brinellhårdheten.
Kontraktionen bestämmes icke men anses närmast
vara ett mått på materialets formförändringsförmåga.
Slaghållfastheten saknar för här ifrågakommande
materialtyp större betydelse, då slagpåkänning
ytterst sällan förekommer, och dessutom gäller om
denna provningsmetod, att de värden man därvid
erhåller sällan äro direkt överförbara till
praktiken.
Om man återgår till dragprovet, så skall jag icke
alltför mycket komplicera problemet genom att
närmare analysera vad dragprovet ger, men några saker
måste påpekas. Genom dragprovet bestämmes den
maximala belastning, som provstången kan uthärda,
varvid man beräknar denna belastning på
provstångens ursprungliga area. I förbigående kan det ha
sitt intresse att påpeka, att i bristningsögonblicket
järnets hållfasthet givetvis är mycket större än vad
som kallas draghållfasthet, ty genom materialets
sammandragning, alltså kontraktion, har ju arean
avsevärt minskats. Den verkliga hållfastheten kallas
i detta fall absoluta draghållfastheten. För
konstruktionsändamål intresserar ju emellertid endast
hållfastheten beräknad på den ursprungliga arean.
Förlängningen angiver den procentuella
förlängning, som en viss del av provstången undergått genom
dragningen. I allmänhet äro konstruktionerna
baserade på den förutsättningen, att materialet aldrig
skall ansträngas utöver det elastiska området, dvs.
till högre belastningar än att materialet efter
avlastningen praktiskt taget återgår till sin ursprungliga
form, och man kan då fråga sig, varför förlängningen
överhuvud taget skall bestämmas. Det finnes dock
några fall, där materialets förlängning kan tagas i
anspråk, nämligen i de fall, då man räknar med, att
sträckgränsen skall överskridas, vilket förmodligen
sker med en del strävor i vissa
fackverkskonstruktioner, i nitförbindningar och måhända även i
svetsmaterial vid en svetsfog, men icke ens i dessa har
man att vänta sig, att materialets fulla förlängning på
något vis kommer att tagas i anspråk, och skälet till
att man därför under alla förhållanden fordrar en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
