- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen /
176

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 19. 11 maj 1935 - Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av överingenjör R. Wijkander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förlängningsbestämmelse är, att förlängningen utgör ett
medel för förbrukarna, respektive konstruktörerna, att
kunna försäkra sig om, att materialet är av god
kvalitet, ty det finns ju järn av såväl god som dålig
kvalitet, och en alltför dålig förlängning utvisar en
otillräcklig kvalitet. Denna dåliga kvalitet må sedan
bero på fel i smältningsprocessen, fel i valsningen etc.
Å andra sidan är ju bestämningen av förlängningen
och föreskrifterna därför alltså huvudsakligen en
säkerhetsåtgärd, och man bör därför icke fästa
alltför stort avseende därvid och tro, att varje material,
där t. e. förlängningen endast utgör 19,5 % mot
föreskrivna 20 %, är ruttet.

Vid beräkning av en järnkonstruktion utgick man
tidigare alltid från materialets hållfasthet och
belastade materialet intill en viss del av denna
hållfasthet. Man räknade t. e. med 3-faldig eller 4-faldig
säkerhet. Vad händer nu, om materialet belastas
högre än vad som var förutsatt i beräkningen? Upp
till sträckgränsen händer i stort sett ingenting.
Materialet utsättes för en viss belastning, varigenom det
töjes, men efter avlastningen återgår det till sin
ursprungliga form och man har icke anledning
förmoda, att materialet på något sätt tagit skada, även
om belastningen kommit nära sträckgränsen. Om
denna belastning och avlastning upprepas mycket
ofta blir problemet ett annat, varom jag skall nämna
mera i samband med utmattningsprovet. Om däremot
belastningen uppnår sträckgränsen eller går
därutöver, så töjer sig materialet så länge belastningen
pågår. I regel sker en avlastning genom materialets
töjning, och jag vill som ett av de mest typiska
exemplen härpå nämna en vanlig nitförbindning. Det
är icke värt, att man försöker inbilla sig, att en
nitskarv är någon idealisk förbindning, fastän
erfarenheten ju lärt konstruktörerna hur starkt en nitskarv
måste konstrueras, men om man tänker sig in i en
nitskarvs arbetssätt, visar det sig, att den nit, som
sitter närmast den sida, varifrån kraften kommer,
först blir ansträngd, därefter den andra osv. Den
första niten orkar då ingalunda upptaga hela
påkänningen, utan den blir ansträngd över sin
sträckgräns, varvid den töjer sig och ger efter så mycket,
att påkänningen även drabbar nit nr 2 och så hela
raden. Därigenom fördelas påkänningen på samtliga
nitar, respektive över hela anliggningsytan mellan de
hopnitade konstruktionsdelarna, och då är nitskarven
stark nog att motstå påkänningen. Tyskarna ha
därför en mycket bra benämning; de tala om die
Schlauheit des Materiales, alltså materialets slughet.

Sträckgränsen.

Detta är endast ett exempel på sträckgränsens
betydelse i en konstruktion, men konstruktörerna äro ju
numera alla ense om, att sträckgränsen är av stor
vikt, att man bör tillmäta den t. o. m. ännu
större betydelse än brottgränsen och att därför
sträckgränsen bör läggas till grund för beräkningarna.
Man frågar sig då gärna, varför man icke använder
sträckgränsen som leveransprov istället för
hållfastheten. Jag måste här tyvärr beröra ett problem för
tillverkare och förbrukare av järn, varom
diskussionerna och striderna särskilt under de senaste åren
varit livliga. Frågan gäller, om tillräckligt
noggranna, tillräckligt snabba och tillräckligt billiga
metoder finnas för bestämning av sträckgränsen. Över
denna sak finnas omfattande utredningar gjorda dels
i utlandet och dels i Sverige, bl. a. av statens
provningsanstalt, och jag skall i största korthet nämna
något om de resultat, till vilka man kommit.

Som enkel definition på sträckgränsen kan man
säga, att sträckgräns eller flytgräns är den
påkänning, vid vilken inträffar att provstången fortfar att
förlängas utan ökning vid belastningen.
Sträckgränsen är emellertid icke något entydigt begrepp. Vid
dess bestämning kan man urskilja två olika
sträckgränsvärden, dels den övre, dels den undre
sträckgränsen. Båda dessa värden äro beroende av
försöksbetingelserna, i det att draghastigheten,
provformen och infästningssättet i dragprovningsmaskinen
påverka deras lägen, men den undre sträckgränsen är
underkastad betydligt mindre variationer än den
övre. Skillnaden mellan den övre och undre
sträckgränsen kan variera från 0 ända upp till 5 à 10
kg/mm2, om förhållandena äro abnorma, men om
normala försiktighetsmått iakttagas, så erhålles endast
en differens av högst 1 à 2 kg/mm2. Med normala
försiktighetsmått avser jag därvid normal
draghastighet, inspänning i kilbackar och 4-kt. prov. Vid runda
provstänger med skallar, som dragas i ringbackar,
kan denna differens ökas avsevärt, men för här
ifrågakommande material behöver man icke taga
hänsyn härtill, då ju vid byggnadsjärn även rundjärnet
i regel drages med kilbackar, och då blir differensen
obetydlig.

Noggrannheten i de erhållna resultaten vid
dragprovningen utgjorde vid statens provningsanstalt för
brottgränsen ± 1 kg/mm2, för övre sträckgränsen
± 2 kg och för undre sträckgränsen ± 1,3 kg. Det
synes alltså, att sträckgränsen är underkastad en
betydligt större variation än brottgränsen samt att av
de båda sträckgränsvärdena den övre sträckgränsen
är den mindre tillförlitliga, vilket allt även påpekats
av byråingenjör Stille vid hans föredrag på
jernkontoret 1933.

Det bör även nämnas, att hos en del stål, speciellt
hos de s. k. högvärdiga byggnadsstålen,
sträckgränsen överhuvud taget blir otydlig och ibland måste
bestämmas med den ganska osäkra och tidsödande
s. k. 0,2-gränsen.

Det förhållandet, att den undre sträckgränsen är
den stabilare och den som sammanfaller med
stukgränsen samt den som är mest oberoende av
betingelserna vid dragprovets utförande, har gjort, att man
velat anse den undre sträckgränsen vara det värde,
som bör läggas till grund vid beräkningen av en
konstruktion. Därför har också den undre
sträckgränsen blivit insatt som leveransbestämmelse i de
år 1931 utfärdade Normalbestämmelser för
järnkonstruktioner för byggnadsverk gällande för statens
verk.

Från järnhanteringens sida protesterades häremot
under den motiveringen, att förutsättningarna för
sträckgränsens bestämmande icke voro tillräckligt
kända och prövade och att man därför borde se tiden
mera an, innan dylika bestämmelser infördes. I
enlighet härmed ha även tyskarna nekat att införa
sträckgränsbestämmelsen för det vanliga
byggnadsmaterialet i sina DIN-normer, trots att även i
Tyskland konstruktörerna kommit med precis samma
synpunkter som här. Jag vill dock med skärpa
påpeka, att det ingalunda är någon motvilja mot att få

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 15:46:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1935a/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free