Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av R. Wijkander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av det kopparhaltiga materialet bildas en
kopparhaltig rosthinna, under vilken dessutom metallisk
koppar utfälles, och dessa skydda genom sin täthet och
sin starka vidhäftning vid järnet detta för vidare
påverkan. Det är då också i överensstämmelse
härmed som kopparns goda inverkan starkt stegras upp
till 0,2 à 0,3 %, men att den sedan knappast ökar
nämnvärt med ökad kopparhalt, varför det ur denna
synpunkt icke lönar sig att använda högre
kopparhalter. Går man högre upp med kopparhalten,
börjar denna att påverka hållfasthetsegenskaperna, och
denna kopparns egenskap har bl. a. kommit till
användning vid en del legeringar för St. 52, där såväl
goda hållfasthetsegenskaper som
korrosionsbestämdighet önskades. Korrosionsbeständigheten är
emellertid mycket olika i olika atmosfärer eller distrikt,
och därvid har kopparns goda inverkan visat sig
särskilt stor i industridistrikten. I vatten eller fuktig
jord får den utfällda kopparn en porös karaktär, som
icke skyddar mot vidare angrepp.
Man får emellertid ingalunda göra sig den
föreställningen, att dessa stål på något sätt äro rostfria,
tvärtom, de rosta ganska friskt, och steget till de dyra
rostfria stålen är mycket stort. Man kunde ju tycka,
att denna goda inverkan av kopparn skulle sakna
praktisk betydelse, eftersom alla järnkonstruktioner
målas, men det har tvärtom visat sig, att målarfärgen
och t. o. m. galvaniseringen blir betydligt varaktigare
och mera hållbar, om det underliggande
järnmaterialet är kopparhaltigt.
Det framgår alltså av vad som nyss sagts, att det
i allmänhet lönar sig att tillgripa kopparlegerat
material vid järnkonstruktioner av typen broar, master
etc., där stora järnytor utsättas för väder och vind
och då underhållet är dyrbart och svårt att
utföra. Däremot är det givetvis ingen mening med att
föreskriva kopparlegerat material i balkar, som skola
läggas in i ett husbygge eller i fartygsplåt,
åtminstone icke för de delar, som ständigt ligga under
vattenytan. Ett område, vartill givetvis kopparlegerat
material borde användas, är vid gasklockor,
oljecisterner och liknande. Överpriset för denna
koppartillsats brukar icke överstiga ca 1 öre per kg.
Om inga hållfasthetsfordringar ställas på
materialet, så ligger det i sakens natur, att man har
utsikter att uppnå ännu bättre resultat, om man icke
blott legerar med koppar utan även använder ett så
rent material som möjligt, alltså lägsta möjliga
kolhalt.
En särskild form av korrosion finner man ofta på
nitskallar på ett fartyg, där nitskallens mittparti kan
vara bortfrätt, medan kransen runt omkring sitter
kvar, såvida icke på grund av kärnans bortfrätning
även den fallit bort. Detta förhållande beror i regel
på att nitmaterial, för att bliva tillräckligt mjukt,
är gjort av otätat material, men att detta otätade
material, som jag förut påpekat, har en segrad kärna,
alltså anrikningar av fosfor och svavel och andra
föroreningar, och vid korrosion angripes detta
segrade material fortare än det omgivande. Ett tätat
material kan i detta fall väntas korrodera mindre,
och en strävan torde även av detta skäl finnas på en
del håll att nitmaterialet skall utföras tätat. Då det
gäller korrosion i vatten måste man ibland även taga
hänsyn till frågan om uppkomsten av
lokalelementverkan. Sålunda anser man sig genom en amerikansk
undersökning ha visat, att man bör ge nitmaterialet
i ett fartyg en viss kopparhalt utöver själva
skeppsplåten, så att nitarna därigenom skola bli mera
motståndskraftiga mot korrosion än plåtarna.
Nitmaterial.
För nitmaterial gälla i regel mycket enkla
bestämmelser, oftast endast bestående av ett bockningsprov,
som i allmänhet icke vållar några större svårigheter
att uppfylla. Emellertid är det av vikt att erinra sig,
att niten dels genom kallbearbetningen vid slagningen
och dels genom den hastiga kylningen mot de kalla
järnytorna runt omkring erhåller en betydligt högre
hållfasthet än vad nitmaterialet självt enligt
provningsprotokollet besitter. Detta är även ett vägande
skäl till att alltid ha nitmaterialet mjukare än det
material, som skall hopnitas, och kan man därför för
nitning av såväl St. 37 som St. 44 använda så mjukt
material som möjligt, medan man för nitning av St.
52 lämpligen tar ett nitmaterial av kvalitet St. 44,
därvid utgående från, att detta genom nitningen skall
erhålla ungefär samma egenskaper som St. 52. Ett
försök att nita St. 52 med nitar av samma material
lär ha lett till, att nitarna genom den snabba
kylningen blivit glashårda och spröda.
Armeringsjärn.
I alla betongkonstruktioner ingå ju stora
kvantiteter armeringsjärn, men fordringarna därpå äro ju
så enkla, att det ju nästan har blivit ett talesätt, att
om man vill göra dålig kvalitet skall man göra
armeringsjärn, men icke heller detta område har undgått
konstruktörernas intresse, och för närvarande blir
det ju alltmera vanligt att för armeringsjärn fordra
förhöjda sträckgräns- och brottgränsvärden, vilket
nödvändiggör en omsorgsfullare sortering av
materialet och högre kolhalter, men det gäller härom liksom
vid det vanliga byggnadsmaterialet, att varje
skärpning av fordringarna medför ökat pris på järnet.
Jag har i det föregående talat om olika
järnbestämmelser och påpekat, att de enda mera allmänt
använda bestämmelserna inom Sverige för
byggnadsmaterial äro de som fastställts år 1931 att gälla för
Statens verk. Vad beträffar fartygsplåten finnes ju
dessutom särskilda bestämmelser utgivna av de olika
klassningssällskapen. För armeringsjärn finnas de
nya betongjärnbestämmelserna.
Det är givetvis en svaghet, att icke
standardiseringen ännu hunnit sträcka sig hit, och det är därför
med glädje man har erfarit, att
standardiseringskommissionen upptagit även detta problem och att den
därför tillsatta kommittén nu har sitt förslag
praktiskt taget färdigt. Det är att hoppas, att detta
förslag, som i stort sett är baserat på förutsättningen,
att det skall överensstämma med de i utlandet
använda normerna, snarast blir fastställt och skall
bliva populärt och komma till allmän användning.
Jag har i det föregående icke nämnt något om
att järnet kan framställas enligt olika metoder, och
att man alltså har att röra sig såväl med
Thomasmetall som med martin- eller elektrostål. Det är
vanskligt att draga upp några gränser mellan de
stålsorter, som framställts enligt dessa olika förfaranden,
då det ju här gäller den allmänna regeln, att enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
