Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Järnet och dess legeringar i byggnadsmaterial, av R. Wijkander - Diskussionsinlägg av K. Ljungberg och Ernst Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla dessa förfaranden kan en god produkt erhållas.
Utomlands är ju Thomasprocessen betydligt mera
dominerande än i Sverige, och man torde böra
framhålla, att mycket utländskt dåligt järn är gjort av
Thomas. Om denna metall icke tillverkas under
noggrann kontroll, ligger det i processens natur, att
möjligheterna till misslyckanden äro större där än
vid martinprocessen. Speciellt löper man risk vid en
misskött Thomas att få en abnorm fosforhalt och
därmed ett sprött järn.
Tidigare hade man ju även både sur och basisk
martin, men för byggnadsjärn användes numera
enbart den basiska martinprocessen.
Det kan i detta sammanhang kanske vara
motiverat att något beröra skillnaden mellan utländskt och
svenskt byggnadsjärn.
Det är klart, att vid den stora tillverkning, som
råder vid de utländska järnverken, varje order icke kan
få samma omsorgsfulla behandling som vid de
mindre svenska järnverken, och erfarenheten torde
ha visat, att man icke alltid kan lita på de utländska
materialleveransernas jämnhet, vilket måste
omöjliggöra ett rationellt utnyttjande av materialets
hållfasthetsegenskaper, vilket ju eljest är tidens lösen. Man
bör heller icke glömma, att stora verk föra med sig
stora enheter på alla områden såväl ifråga om
ugnsstorlekar som götstorlekar, och ju större dessa
enheter äro, desto större äro riskerna för ojämnt
material, segringar etc.
Då man diskuterar järnet som byggnadsmaterial
bör man även något beröra järnets ställning i
förhållande till övriga byggnadsmaterial. Därvid har man
ju att räkna med två material, trä och betong.
Vad trä beträffar, så kan man väl säga, att det
endast förekommer som konkurrent till järnet i ett
fåtal speciella fall. Däremot är
betongkonstruktionen en svår konkurrent till järnet, och samtidigt som
järnkonstruktionerna undergått en stark utveckling
på senare år, ha icke heller betongkonstruktörerna
stått stilla, utan kampen pågår alltjämt.
Den största skillnaden mellan betong och järn
ligger väl i framställningssättet. Betongen är icke
någon slutgiltig produkt. Den framställes på själva
byggnadsplatsen, och dess kvalitet är beroende av
arbetarna, sanden, cementen och vattnet, varvid ju
givetvis blandningsförhållandet och omsorgen vid
blandningen spelar allra största rollen, och hur långt
man än går i fullkomnandet av arbetsmetoderna, så
kan icke det subjektiva inflytandet från arbetarnas
sida helt urkopplas.
Stålet å andra sidan kommer från järnverket som
en färdigprovad produkt, och om vid konstruktionens
hopsättning arbetarna slarva eller andra fel begås,
så kunna dessa i regel lätt upptäckas och repareras.
Betongkonstruktionen är dels utsatt för en viss
krympning, som alstrar spänningar, vilka man
knappast kan tillfredsställande uppskatta, dels är det ju
omöjligt att på en betongkonstruktion taga ett prov,
som visar, att den använda betongen verkligen
uppfyller de beräknade hållfasthetsegenskaperna. Vid
vissa konstruktioner har betongen en stor fördel
ifråga om sin brandhärdighet.
Man kan urskilja vissa huvudgrupper, där i ena
fallet betong har övertaget och i andra fallet järnet.
Om man fäster sig vid de vanliga
industribyggnaderna, så utföras dessa numera i regel av järn, och
järnets främsta fördelar äro därvid, att det tar liten
plats och lätt möjliggör ändringar resp.
förstärkningar av konstruktionen. Det möjliggör t. o. m. i
vissa fall konstruktionens nedtagande och
förflyttande till annan plats. Dessutom kunna
järnkonstruktionerna uppsättas året runt, medan betongbyggen
åtminstone äro mycket försvårade vintertid.
Vid husbyggen för bonings- och affärshus går väl
utvecklingen alltmer emot järnkonstruktioner enligt
den moderna skelettbyggnadsprincipen, som
möjliggör snabb byggnadstakt och som sagt bygge när som
helst på året. Dessutom bli betonghusen alltid mera
lyhörda än järnhusen.
Om man å andra sidan betraktar byggandet av
järnvägsbroar, så har utvecklingen här gått helt och
hållet till järnbroar, beroende på att järnvägsbroarna
utsättas för mycket starka stöt- och
svängningsrörelser, för vilkas upptagande man måste kunna räkna
med ett pålitligt och väl känt material. Härtill
kommer även möjligheten att kunna förstärka bron,
vilket knappast är möjligt vid en betongbro. Icke fullt
så klar ligger frågan vid landsvägsbroar, där
fortfarande konkurrensen mellan järn och betong är stark.
Diskussionsinlägg.
Professor K. Ljungberg uttryckte sin tillfredsställelse
med att föreningens medlemmar blivit satta i tillfälle
att erhålla en så god sammanfattning av de viktiga
materialfrågor, som nu äro aktuella för alla konstruktörer
inom järnbyggnadsfacken.
En fråga, som föredragshållaren särskilt uppehållit
sig vid, var bestämmelser för sträckgränsen, och talaren
ville uttala sin tillfredsställelse över att även
järnverken nu ville gå med på att fastställa den undre
sträckgränsen som norm. Som konstruktör måste man
bestämt hålla på denna gräns även om man ej kan
erhålla absolut exakta siffror utan får tillåta smärre
avvikelser och modifikationer i fastställda värden. Tyska
normer innehålla även sträckgränsbestämmelser, men
där angives ej särskilt undre sträckgränsen, varför man
har att hålla sig till den övre. Detta har föranlett en
del missförstånd vid svenska materialbeställningar. I
viss mån äro dock även de tyska bestämmelserna
baserade på undre sträckgränsen, i det att
knäckningsformlerna utgå från stukgränsen (Quetschgrenze), som
enligt en mångfald prov visat sig vara lika med undre
sträckgränsen. Beträffande siffervärden framhölls att
värdena 22 och 26 kg/mm2 vore lämpliga för St. 37 och
St. 44, men att 36 kg/mm2 vore för högt för St. 52.
Talaren ville understryka dessa synpunkter angående
undre sträckgränsen och stukgränsen samt påpeka, att
vi här genom våra bestämmelser gått i spetsen och
bidragit att föra utvecklingen framåt och icke endast
kopierat utländska förebilder.
Vidare ville talaren instämma med föredragshållaren,
att det vore önskvärt att i normer införa ett vanligt
kolstål med högre hållfasthetsegenskaper än St. 37 och
St. 44 i stället för ett dyrbart specialstål som St. 52. Ett
dylikt vore t. e. St. 48 eller St. 50, som är väl svetsbart.
Specialstålen St. 52, som använts vid stora svenska
brobyggnader, eller St. 54, som använts vid stora danska
broar, vore visserligen fullt berättigade eller nödvändiga
för mycket stora konstruktioner, men dylika förekomma
så sällan, att det knappast är nödvändigt att normer
införas för dessa material, i synnerhet som det väl kan
hända att åsikterna ändras tills nästa mycket stora
arbete blir aktuellt.
Föredragshållarens yttrande att utmattningsfrågan
icke beaktats i föregående normer utan endast i
"väg-och brosakkunnigas" nya förslag ansåg talaren icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
