- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen /
187

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häft. 19. 11 maj 1935 - Konstruktionsstål för maskinindustrien, av chefsingenjör Sven von Hofsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hänföra sig till provresultat från provstänger med
noggrant blankpolerad yta och äro således att
betrakta som teoretiska maximivärden, som ytterst
sällan uppnås i praktiken, enär den minsta
oregelbundenhet i ytan avsevärt nedsätter detta värde.
Generellt sett gäller härvidlag, att de hårdare stålen
äro avsevärt känsligare för ytans beskaffenhet,
anvisningar m. m. än de mjukare stålen.

För att få en riktig uppfattning om ytans inverkan
på utmattningsgränsen ha omfattande försök utförts
med provstavar med olika ytbehandling eller med
olika slags anvisningar.

Av fig. 2 framgå de ungefärliga medelvärden, som
erhållits vid olika ytbeskaffenhet på provstången,
varvid utmattningsgränsen för normalproven räknats
till halva brottgränsen. Finnes skarp anvisning eller
kvarsittande grov valshud kunna således högre
värden på utmattningsgränsen än ca 30 kg ej påräknas.

Korrosionsutmattning.

Av stort intresse kan i vissa fall den s. k.
korrosionsutmattningen vara. Om provstången under
provningen utsättes för rostangrepp genom
besprutning med vatten sjunker utmattningsgränsen
katastrofalt, såsom nedersta kurvan i fig. 2 visar.
Oberoende av stålkvaliteten erhålles här en
utmattningshållfasthet av endast 10 — max. 16 à 18 kg för såväl
glödgade som seghärdade normala stål. De verkligt
rostbeständiga stålen av typen 18 Cr 8 Ni erfara dock
ingen dylik sänkning; utmattningsgränsen är ca 35 kg
vid såväl normalt prov som korrosionsprov.
Rostfritt kromstål med 13 % Cr får dock vidkännas en
sänkning av genomsnittligt 30 %. I salt vatten
nedsättes dock utmattningsgränsen hos båda dessa
ståltyper till ungefär halva värdet mot i sötvatten.

Som en schematisk orientering på detta
synnerligen komplicerade område kan följande
beräkningsgrund anföras för fastställande av den så att säga
praktiska utmattningsgränsen (i huvudsak enl.
Fischer).

illustration placeholder
Fig. 2. Ytbeskaffenhetens inverkan på

utmattningsgränsen.


Från den i provmaskin med blankpolerad
provstång bestämda utmattningsgränsen avdrages
följande procenttal:

för normalt polerade maskindelar ......         ca 5 %

„ slipade maskindelar ...............         8—15 %

„ svarvade maskindelar.......................        15—30 %

„ maskindelar, försedda med utpräglade

anvisningar ............................. .         35—65 %

vid samtidigt korrosionsangrepp .......         40—75 %

illustration placeholder
Fig. 3. Hållfasthetskurva på

nitrerstål.


varvid de lägre
värdena användas för stål
med ca 40 kg
brottgräns och de högre
värdena för stål med
ca 130 kg brottgräns.

I en egendomlig
särklass i dessa
avseenden stå nitrerstålen
med sin oerhört hårda
yta (som dessutom är
tämligen
korrosionsbeständig).
Utmattningsbrotten utgå nämligen
här från någon punkt
omedelbart under det
nitrerade ytskiktet,
varför ytans beskaffenhet
ej spelar någon roll (fig.
3). Dylika stål bli
således fullständigt
okänsliga såväl för ytfelaktigheter (även av skarpaste slag
men av ringa djup) som för korrosionsangrepp.

För sätthärdade stål, där vid normal uppkolning
utmattningssprickan utgår från ytan, bibehålles
däremot känsligheten för ytans beskaffenhet, men
erhållas på grund av ytskiktets höga hållfasthet
synnerligen vackra utmattningsegenskaper vid noggrant
polerad yta.

Som en ren motsats till nitrerstålens okänslighet
kan framhållas, att en avkolning i ytan verkar
kraftigt nedsättande på utmattningsgränsen; detta gäller
naturligen särskilt för hårdare stål. Fjäderstål
kunna således genom avkolning av rätt ringa djup
få sin utmattningsgräns nedsatt med 50 % eller mer.
De grova spiralfjädrarna för bilar med separat
framhjulsfjädring tillverkas därför av centerless-slipat
stål för att man skall få en så felfri och pålitlig yta
som möjligt.

Samma förhållande synes gälla, om stålstrukturen
studeras, i det att stål med grovt ferritnätverk visa
abnormt låg utmattningsgräns, även om
hållfasthetsvärdena äro relativt höga. Detta kan förklaras så,
att hållfastheten vid det hastigt utförda sträckprovet
så att säga stagas upp av de hårdare perlitiska
strukturelementen, men det långsamt fortlöpande
utmattningsbrottet letar sig väg i den svaga ferriten mellan
dessa hårdare korn. För ernående av en i
förhållande till hållfastheten normal utmattningsgräns är
således en homogen, finkornig struktur nödvändig.
Detta förhållande bidrar också till att förklara de
legerade specialstålens goda utmattningsegenskaper.

Beträffande slagsegheten har däremot
konstaterats, att denna synes vara utan betydelse för den
normala utmattningsgränsens storlek och egendomligt
nog även för ren slagutmattning, bestämd genom
upprepade, lättare slag. Ett högt slagprovsvärde
är således av betydelse endast där konstruktionen
kan befaras bli utsatt för enstaka kraftiga slag eller
stötar. Dess absoluta värde varierar som bekant
med många faktorer. Som ett gränsläge mellan sega
och spröda stål kan på goda grunder sättas ett värde
av ungefärligen 4 mkg/cm2 på det vanliga (lilla)
Charpy-provet.

Slutligen kan påpekas att stålets
förlängningsvärde i sträckprovet ej heller inverkar på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 15:46:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1935a/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free