Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen / 191 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Konstruktionsstål för maskinindustrien, av Sven von Hofsten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En hårdhet av 450—500 Brinell, motsvarande 160—190 kg
hållfasthet, erhålles normalt härmed. Som ett
intressant toppvärde på detta område kan anges
kolvbultar till flygmotorer av CrNi-stål med 0,40 %
C, 3,5 % Ni 1,5 % Cr med en garanterad
minimihållfasthet av 205 kg och 5 mkg/cm² slagseghet på
Mesnager-prov. Svenskt stål har här i livslängd och
pålitlighet visat sig överlägset allt utländskt stål
trots samma analys och hållfasthetssiffror, ett bevis
bland de många för svenska stålets goda "body".

En extra hård yta erhålles på stålet genom
uppkolning och härdning, s. k. sätthärdning. Striden
mellan hårdhärdade stål och sätthärdade stål
beträffande deras relativa fördelar för kugghjul av olika
slag pågår alltjämt och torde så komma att göra. Här
spela nämligen så många praktiska och ekonomiska
frågor in förutom den rent kvalitativa, att inga
enhetliga linjer kunna uppdragas. Av intresse är t. e.
härvidlag att i de moderna, synkroniserade
växellådorna på bilarna med kugghjulen i ständigt ingrepp,
så att man ej kan "borsta tänderna" vid växlingarna,
de förstklassiga sätthärdade kugghjulen av CrNi-stål
numera utbytas mot hårdhärdade stål av enklaste
slag (Ford t. e. använder 0,35 % C och 1 % Cr).

Sätthärdade stål äro utmärkta i de flesta
avseenden, såsom i fråga om slitstyrka,
utmattningshållfasthet m. m., men äro dyrbara i användning genom
de upprepade värmningarna vid uppkolningen och
härdningen. En förenklad procedur med direkt
härdning efter uppkolningen kan dock för enkla
kuggdrev o. d. användas för vissa typer Ni-Mo-stål, som
nu synes bli populära särskilt i Amerika. De
normala sätthärdningsstålen utgöras eljest av mjuka,
rena kolstål, där endast ythårdhet men ej extra
bärighet fordras, samt av nickel- och CrNi-stål med
upp till 5 % Ni eller 4,5 % Ni och 1 % Cr, varvid
för det sistnämnda stålet vid något högre kolhalter än
normalt erhålles upp emot 150 kg hållfasthet hos
kärngodset. Några normala ståltypers
hållfasthetsegenskaper i de icke uppkolade, inre delarna framgår
av tabell 4.

Tabell 4. Sätthärdningsstål. Kärnans mekaniska
egenskaper efter härdning:

Kemisk analys         Sträckgräns kg/mm²         Brottgräns kg/mm²         Brinellhårdhet


0,15 % C olegerat................         31-38                         52— 60                 150-180

0,12 „ 2 % Ni ................         33—40                         53— 63                 155-190

0,10 „ 3 „         0,7 % Cr         70-90                         90-110                 285—350

0,10 „ 4,2 „         1,2_„         ca 110                         115—135                 340—390

Bland de ythärdade stålen höra nitrerstålen till
senare tiders intressanta nyheter. Genom en
ythårdhet långt över alla andra stål och sina goda
utmattningsegenskaper med okänslighet för ytfel ha
de som toppstål en mycket viktig plats att fylla. En
intressant användning av dessa stål möter i Nomys
blockglidlager, där deras stora ythårdhet och
bärighet kommer utmärkt till sin rätt.

Rostfria stål.

I det föregående ha vi sett att den tekniska
utvecklingen ställt allt mer stegrade anspråk på
konstruktionsstålens mekaniska egenskaper. Men
numera framföres allt oftare även det önskemålet, att
materialet skall vara så motståndskraftigt som

Fig. 9. Hållfasthetsdiagram.

möjligt mot de kemiska inflytandena under dess
användning. Härigenom kan ofta en detalj ges minskade
dimensioner, då en tidigare överdimensionering med
hänsyn till det kemiska angreppet ej längre blir
nödvändig. Den av sir Robert Hadfield uppgivna,
välkända siffran på hela världens årliga kostnader på
grund av korrosionen — 700 mill. pund — är
diskutabel, men ger i varje fall ett ungefärligt begrepp
om storleksordningen på denna skadegörelse. Till
någon del skulle denna siffra kunna reduceras genom
en allmännare övergång till rostfritt stål. Ännu har
dessa ståls användning som konstruktionsstål ej
blivit så allmän, men förvisso finnas vidsträckta fält,
där de rostfria stålen äro ekonomiskt berättigade för
konstruktionsdetaljer.

De rostfria stålen kunna uppdelas i två tämligen
väl åtskilda typer, nämligen den
ferritisk-martensitiska typen och den austenitiska typen. Dessa två
typer skilja sig från varandra såväl beträffande
hållfasthetsegenskaper som kemisk motståndskraft.
Inom varje typ finnas sedan givetvis en mångfald
stålvarianter, mellan vilka egenskaperna även kunna
variera rätt avsevärt.

De rostfria stålen kännetecknas som bekant av en
betydande kromhalt med yttergränserna 12—30 %.
Härigenom bibringas stålen kromens egenskap att
under inverkan av luftens syre överdragas med ett
skikt av oxider av molekylär storleksordning. Detta
skikt är motståndskraftigt mot angrepp av en mängd
agentier, som på vanligt låglegerat stål eller kolstål
skulle orsaka ett angrepp.

Nickel ingår numera i nästan allt rostfritt stål.
Kvantiteten härav föranleder indelningen i de två
ovannämnda huvudtyperna. Rostfritt stål utan nickel
eller med halter upp till ca 2,5 % hänföras till den
ferritisk-martensitiska typen. Stål med 7—25 %
(ev. 36 %) nickel höra till den austenitiska typen.

Utom krom och nickel kunna de rostfria stålen
hålla ytterligare tillsats av en hel del olika
grundämnen. Av dessa har molybden erhållit största

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>