Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen / 199 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 19. 11 maj 1935 - Verktygsstål och hårdmetall, av Hans Kjerrman

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pris, vinna mer och mer terräng på de båda övriga
typernas bekostnad, ett förhållande som givetvis
sammanhänger med förbättringarna på
arbetsmaskinernas område.

Tab. 2.

C                 % Cr         % Wo         % Va                 % Co         % M

1 .........         4,0         ca 18         ca 0,50—0,75         *                 *

2 .........         4,5         18                 1,5                         *                 *

3 .........         4,5         18                 1,5                         5                 1,0

4 .........         4,5         18                 1,5                         10                 1,0

* Kan samtidigt förekomma i smärre kvantiteter, vanligen
upp till 0,5 % : i enstaka fall högre.

Av fig. 9 framgår hur snabbstålens skärförmåga
ändras med dess kemiska sammansättning. De
angivna värdena hava erhållits med tillhjälp av
korttidsprov, som ge en ungefärlig uppfattning om
stålens prestationsförmåga.

Det skall i detta sammanhang starkt poängteras,
att det icke allenast är den kemiska
sammansättningen, som är avgörande för stålets skärförmåga,
utan utförandet av värmebehandlingen spelar en
synnerligen betydelsefull roll.

Fig. 10 visar, hur härdnings- och
anlöpningstemperaturerna inverka på de olika ståltypernas
skärförmåga. Det framgår tydligt, att värmebehandlingen
måste utföras med största möjliga omsorg för att
man verkligen skall kunna nå ifrågavarande ståls
topp-prestation, dvs. för att man skall få valuta för
sina pengar. I trots därav finnes dock än i dag en
del stora förbrukare av snabbstål, som sakna
lämpliga anordningar för en riktig värmebehandling av
stålen och som sålunda icke kunna utnyttja stålens
verkliga prestationsförmåga.

De senaste årens forskningar på svarvstålens
område har lett till utexperimenterandet av ett stål med
rätt märkliga egenskaper. Den kemiska
sammansättningen hos detta s. k. tremonit-stålet är ungefär
följande: C 0,10 % , Co ca 30 %, W ca 20 %. Efter
stålets avkylning från ca 1 300°C i vatten erhålles
ingen större hårdhet, utan stålet kan i detta tillstånd
bearbetas till önskad form.

Fig. 9. Skärförmågan hos snabbstål av olika sammansättning.

Först genom en efterföljande anlöpning bibringas detta stål en mycket
stor hårdhet, orsakad genom utskiljning av vissa
strukturelement. Värmebehandlingen är sålunda
idealisk ur den synpunkten, att den stora hårdheten
erhålles genom en enkel anlöpning till relativt låg
temperatur, varför även mycket komplicerade verktyg
kunna framställas utan risk för sprickbildning.
Tyvärr blir emellertid ifrågavarande ståltyp ytterst
spröd efter anlöpningen, varför den ännu ej fått

Fig. 10.

någon större praktisk användning. Man måste dock
hoppas, att vidare försök skola resultera i att det
framkommer ett fullt användbart stål av denna
synnerligen märkliga typ.

Genom utvecklingen av snabbstålen ha sålunda
skärhastigheterna kunnat ökas avsevärt. I
förhållande till de tidigare använda kolstålen uppvisa
snabbstålen relativt stor hårdhet även vid högre
temperaturer. Härigenom kunna snabbstålen även arbeta
vid de högre temperaturer, som erhållas genom det
vid större skärhastigheter utvecklade friktionsvärmet
vid exempelvis svarvning. En ökning av
svarvstålets hårdhet vid högre temperaturer skulle sålunda
möjliggöra en ändå större skärhastighet. Ett sådant
material utexperimenterades år 1907 i Amerika och
fick namnet stellit. Den ungefärliga kemiska
sammansättningen för denna typ är följande: C 2,5 %,
W 10—20 %, Cr 20—30 %, Co 30—50 %,Mo 0—10 %.
Ni 0—15 %, Fe 5—10 %. Som synes kan detta
material knappast rubriceras som ett stål utan går
därför under rubriken skärmetall. Stelliten och dess
efterföljare bibehålla sin skärande hårdhet till en
högre temperatur än snabbstålen, vilket sålunda
resulterat i att skärhastigheten kunnat ökas. Dessa
skärmetaller äro emellertid mycket spröda, vilket
givetvis legat hindrande i vägen för deras
utveckling.

Tjugo år efter stelliten, sålunda år 1927, såg
hårdmetallen dagen. Dess framträdande på marknaden
var nästan lika revolutionerande som snabbstålens
tillkomst. Hårdmetallen för skärändamål består av
en massa ytterst små karbidkorn, vilka hållas
samman av en relativt mjuk metall, som upphettats
till sintringstemperatur. Wolframkarbiderna äro de
mest vanliga men även sådana av titan, tantal och
molybden användas. Dessa finfördelade karbider
malas i en kulkvarn tillsamman med exempelvis den
mjuka metallen kobolt, varigenom varje korn blir
omgivet av ett tunt skikt av denna metall. Det så
erhållna pulvret, 95 % WC och 5 % Co, pressas
härefter till plattor, vilka genom en särskild
behandling bibringas en sådan sammanhållning, att de kunna
bearbetas genom sågning, svarvning etc. till önskad

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>