Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 25 maj 1935 - Lagarna för maskinkostnadernas ökning med aggregatstorleken vid hydroelektriska anläggningar. Genmäle II, av Hjalmar O. Dahl - Notiser - Konsulterande ingenjörers förenings 25-årsjubileum - Stockholms vattenledningsverk under år 1934
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av säkrare värde än enbart kostnadsuppgifter i
penningar, vilket naturligtvis alldeles särskilt bör gälla
den statistiska bearbetningen av ett material, som
sträcker sig över en lång tidrymd. Statistiken är för
resten en underbar vetenskap, då den kan giva
upphov till uttalandet: ”Man kan sålunda rent generellt
säga, att turbinkostnaden ändrar sig proportionellt mot
D3/2!” Uttalandet följes dock omedelbart av
reservationer.
Om man för att följa ingenjör Englessons
framställningssätt och sålunda antager turbinkostnaden = k⋅Nα,
så innebär detta enligt mitt uttalande i häfte 3, att α
skall befinnas vara variabel på så sätt att α = 1 för
den gynnsammaste dimensionen, att α < 1 för mindre
och att α > 1 för större dimensioner. Att α = 1 skulle
utgöra ett övre gränsvärde är icke riktigt. Ingenjör
Englesson synes ur det statistiska materialet hava
arbetat fram ett visst medelvärde å α och funnit detta
vara 3/4 vilket har föga intresse i och för sig, och inte
har någon betydelse för frågan om den ekonomiskt
gynnsammaste punkten.
Verkstaden Kristinehamn förfogar naturligtvis över
ett synnerligen värdefullt statistiskt material, men detta
måste behandlas på annat sätt för att kunna giva svar
på den diskuterade frågan. Enklast och riktigast synes
mig vara att för vissa fallhöjder uträkna turbinvikten
och eventuellt även priset pr hkr och i ett diagram
inpricka dessa värden såsom funktion av effekten eller av
löphjulsdiametern. Den kurva, till vilken dessa punkter
kan giva upphov, ger direkt svar på frågan. Vill man
sedan söka giva ekvationen för en dylik kurva, så låter
sig detta nog göra, men en dylik ekvation ger
naturligtvis inga andra upplysningar än dem, som direkt kunna
utläsas ur kurvan. Huvudsaken är att man inte bygger
sin statistik på en i förväg antagen funktionsform.
I själva saken har ingenting nytt nu kommit fram.
Ingenjör Englesson erkänner att en övre gräns för den
gynnsammaste turbindiametern existerar, men han
menar att den ligger uppe vid de största dimensioner
verkstäderna nu kunna tillverka, medan jag förmodar att
den egentligen ligger lägre. Ingendera av oss har
presterat något bevis för sin mening.
Den angivna formeln för generatorkostnaden, som
angiver att denna skulle vara någorlunda oberoende av
en viss totaleffekts uppdelning på flera eller färre
aggregat, gäller sålunda omkring den gynnsammaste
punkten och bör tydligen ej anses tillämplig vid vare sig
alltför små eller alltför stora dimensioner. Värdefullast
synes mig här vara uppgiften om de gränsvärden
beträffande effekt och varvtal, mellan vilka den angives
hava approximativ giltighet. Emellertid framgår ej av
redogörelsen, huruvida någon hänsyn blivit tagen till ett
viktigt förhållande i regleringshänseende, som förut ej
påpekats i diskussionen. Den specifika levande kraft
som för likvärdiga regleringsresultat bör inläggas i de
roterande delarna, är tillnärmelsevis proportionell mot
specifika levande kraften hos det strömmande vattnet i
snäcka och sugrör, dvs. mot skalan. Detta betyder att
man vid ett aggregat om samma effekt som två mindre
bör inlägga ca 40 % mera levande kraft än i de två
mindre tillsammans. Eftersom varvtalet hos den större blir
0,707 ggr varvtalet hos de mindre maskinerna och levande
kraften är proportionell mot kvadraten på varvtalet, så
innebär detta att svängmassan hos den stora maskinen
bör vara ca 2,8 ggr så stor, som den sammanlagda
svängmassan hos de två mindre, dvs. 5,6 ggr så stor
som hos vardera av de mindre. Det är ej endast denna
ökade svängmassa, som kostar pengar, ty den medför
även ökade kostnader för bärlager och balkar. Man
kan nog antaga att om ej här angivna omständigheter
förut tagits i betraktande, så förskjutes nog
”likgiltighetsgränsen” i verkligheten ett gott stycke nedåt.
Jag bör kanske slutligen påpeka att jag med mina
inlägg ej vill eller velat föra någon ”småturbinernas
talan”. Jag har intet intresse varken i ena eller andra
riktningen, utan vill blott bidraga till utredningen av en
intressant teknisk—ekonomisk fråga.
Stockholm i april 1935.
Hjalmar O. Dahl.
NOTISER
Konsulterande ingenjörers förenings 25-årsjublleum.
Sveriges konsulterande ingenjörers förening höll den
10 maj sitt 25-årsmöte med efterföljande
jubileumsmiddag i Bellmans- och Zornrummen å källaren Den
gyldene freden. Till mötet hade som gäster inbjudits
föreningens båda hedersledamöter, landshövding Sven
Lübeck och kommerserådet Axel Enström, Svenska
teknologföreningens ordförande, myntdirektör Grabe, och
representanter för de nordiska systerföreningarna, den
norska Tekniske konsultenters forening (ordföranden,
ingenjör Jacob Nissen) och den danska Foreningen av
raadgivende Ingeniører (vice ordföranden, ingenjör
Johs Møllman).
Till ordförande för år 1936 omvaldes professor Carl
Forssell, till vice ordförande major Walo von Greyerz
och till övriga ordinarie styrelseledamöter ingenjör
Linus Bohlin, professor P. G. Hörnell, ingenjör Charles
Hässler, professor E. Hubendick, ingenjör Arvid
Börjeson och ingenjör Tom Nordensson. Efter ingenjör Gösta
Richert, som stod i tur att avgå, valdes ingenjör Nils
Ribbing. Till styrelsesuppleanter omvaldes lektor
Einar Zachrisson, ingenjör Erik Lundström, ingenjör H.
Gille och professor B. A. Afzelius samt nyvaldes
överingenjör Olof Kärnekull och ingenjör Karl G. Eliasson.
Ingenjör Gösta Richert är fortfarande föreningens
sekreterare.
Ingenjör Richert skildrade i ett föredrag föreningens
tillkomst och dess verksamhet under de gångna 26 åren,
varefter mötesdeltagarna under festliga former begingo
jubileumsmiddagen, som präglades av vältaliga och
hjärtliga hyllningar för föreningen och dess gäster.
Stockholms vattenledningsverk under år 1934.
Vattenförbrukningen hos Stockholms vattenledningsverk var
under fjolåret, enligt den nyligen utkomna redogörelsen,
38,4 mill. m3, varav 721 000 m3 distribuerats utom
staden. Under år 1933 utgjorde förbrukningen 37,1 mill
m3. ökningen utgör 3,4 % och är ungefär lika stor,
procentuellt sett, som mellan 1932 och 1933. Förbrukningen
pr person och dygn utgjorde 201 l mot 197 l år 1933.
Från Norsborgsverket levererades under året 23,3
mill. m3 renvatten mot beräknade 25,5 mill. m3. Under
året rådde stark uppström, medförande stegrad salthalt
i Mälaren, varför råvattnet tidvis måste tagas nästan
uteslutande från Bornsjön. Då samtidigt
vattentillgången i denna på grund av ringa nederbörd varit starkt
begränsad, har en viss del av den för verket beräknade
årsleveransen måst övertagas av Lovöverket. I
renvattnet från Norsborgsverket var under året antalet
mikroorganismer högst 60 lägst 0 pr cm3. Under 299
dagar av året har renvattnet klorerats med i medeltal
0,35 g klor pr m3 vatten (sammanlagt 18,5 mill: m3).
Kloreringskostnaden pr m3 har utgjort 0,019 öre. Under
viss tid har dessutom vattnet (2,5 mill. m3) kalkats;
kalkningskostnaden pr m3 utgjorde 0,126 öre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
