Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23. 8 juni 1935 - Den korporativa reformen i Italien (forts.), av Herman Bursie - Ekonomisk översikt, av F. Oberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kommittén, som underkastar dem en sista
granskning, varefter korporationernas beslut i regel
konfirmeras och ärendena remitteras till
ministerkonseljen, varifrån de gå till verkställighet på olika
områden under respektive ministerier, eller om det är
fråga om rena avtalsfrågor, hamna definitivt hos
berörda syndikala organisationer.
Korporationen för textilfibrer hade en rad viktiga
frågor till behandling. Utom åtgärder till
förbättring av situationen i fråga om den italienska
produktionen av ull, ylle och hampa stodo — främst på
dagordningen — silkesindustriens aktuella problem.
Denna industri befinner sig sedan ett antal år
tillbaka i ett verkligt nödläge, berövad stora delar av
sina gamla utländska marknader, främst på grund av
den svåra japanska konkurrensen. Enligt
italienska beräkningar har den årliga japanska
exporten av silkesvaror stigit från 16 mill. kg år 1923 till
omkring 35 mill. kg år 1933.) I själva verket skulle
den italienska silkesindustrien förmodligen ha varit
dödsdömd, om inte regeringen med kraftiga
understöd hittills hållit den vid liv.
Lantbrukarna-silkesmaskodlarna subventioneras sålunda med 1 lira per
kg kokonger, fabrikerna bl. a. med ett belopp på
högst 12 lire per kg färdiga produkter. Den årliga
produktionen av silkesmaskkokonger har nämligen
sedan år 1926 gått ner från 43 000 000 kg till
34 500 000 år 1933. Tar man i betraktande att
priset på kokonger förstnämnda år var 29: 45 lire per
kilogram och att det därefter undan för undan
pressats ner till inte mera än 4:85 lire år 1933, får man
en nedgång i omslutningen per år av
kokongförsäljningen på icke mindre än omkring en miljard lire.
Till belysande av situationen kunna även siffrorna
på arbetareantalet i silkesfabrikerna tjäna. År
1927 voro 131 481 arbetare anställda, år 1933 hade
de anställdas antal sjunkit till 35 698 — en
minskning på omkring 72 procent, medan minskningen av
antalet anställda inom samtliga textilindustrier
under samma period stannade vid omkring 40 procent.
Textilfiberkorporationens uppgift ifråga om
silket var att finna ut sådana åtgärder, att
kokongproduktionen stimulerades och avsättningsmöjligheterna
för silkesprodukter förbättrades, utan att dock
andra viktiga textilbranschers intressen träddes för
nära, t. e. den i stark utveckling stadda
konstsilkesindustriens.
Efter några dagars förhandlingar var
textilfiberkorporationen färdig med sina beslut, och dessa
överlämnades till Centrala Korporativa Kommittén,
som sammanträdde under Mussolinis ordförandeskap
den 22 januari. Därvid beslöts bl. a. för silkets
vidkommande, att enligt textilfiberkorporationens
förslag tillsätta en i den korporativa lagstiftningen
förutsedd korporativ specialkommitté, vilken därefter
har sig alla silkesindustriens bekymmer anförtrodda.
Denna kommitté är sammansatt av representanter
för silkesmaskodlare och kokongtorkerier. för
silkesindustriens olika branscher, för handeln med
silkesvaror, för korporationsministeriet,
jordbruksministeriet och finansministeriet.
Korporationernas framtida utveckling.
Att, på det skede av den korporativa reformen,
som nu är för handen, yttra sig om vad som komma
skall, torde även för mycket initierade vara omöjligt.
Det kan fastställas, att den stora förändringen hittills
nätt och jämnt hunnit över inledningen. Det
syndikala systemets förnyade rationalisering i
organisatoriskt avseende, de korporativa organens omformande,
en ommodellering av hela apparatens ledande organ i
diktaturens centrum kan förutses. Men därutöver
kan bara anas ett komplex av problem innanför den
blivande korporativa staten (vars politiska struktur
denna framställning icke lämnat plats för) och i fråga
om det blivande korporativa produktionssystemets
förbindelser med andra länder.
Det torde icke vara alldeles omöjligt, att i en
framtid vissa delar av landets traditionella administrativa
apparat avkopplas och en del av ministeriernas
hittillsvarande funktioner övertagas av den färdiga
korporativa apparaten. Vissa författare, bl. a. den
ivrige korporativisten Augusto de Marsanich, låta på
sistone i sina skriverier ana någonting i den vägen.
En annan sak, som för närvarande ganska mycket
sysselsätter de intresserade, främst inom industrien,
må till slut omnämnas. Det är den eventuella frågan
om arbetarnas ökade rättigheter att följa de enskilda
företagens ekonomiska utveckling. De intresserade
ha uppmärksamheten riktad på två punkter i två
nyligen under Centrala Korporativa Kommitténs egid
avslutade avtal, det ena om 40-timmarsveckan, det
andra det s. k. Bedaux-avtalet för vissa
norditalienska storindustrier. I det förstnämnda heter det bl. a.:
"De nationella syndikala federationerna bestämma
för industriens olika grenar de slag av arbetare, för
vilka det samtidigt ur teknisk och ekonomisk
synpunkt är möjligt att inskränka antalet
arbetstimmar –-"
Och i Bedaux-avtalet:
"Centrala Korporativa Kommittén anser, att
arbetaresyndikatens befogenhet bör omfatta att i
samarbete med arbetsgivareorganisationerna skaffa sig
en inblick i komplexet av tidsbesparingar, avkastning
och teknisk organisation, vilka bilda viktiga
underlag för lönerna."
Hur denna eventuella befogenhet för arbetarna att
öva kontroll skall realiseras, det ligger, om icke i
gudarnas knän, så åtminstone än så länge förborgat
i diktaturens allra heligaste.
Milano, april 1935.
EKONOMISK ÖVERSIKT.
Den 2 juni 1935.
Sällan har den ekonomiska situationen inrymt så
stor ovisshet, som den gör för ögonblicket.
Guldvalutornas framtida öde ter sig dunklare än på
mycket länge i och med den franska regeringens Flandin
fall, vilken regering var särskilt markerat inställd
emot varje sänkning av den franska valutans guldvärde.
Visserligen föll den franska regeringen endast indirekt
på valuta- och finanssvårigheterna och direkt på de
konstitutionella betänkligheterna mot att lämna så
omfattande fullmakter, som regeringen krävde för att
komma till rätta med de förutnämnda ekonomiska
svårigheterna, men den av guldvalutan orsakade
allmänna svåra ekonomiska situationen har fött de
upprepade franska politiska kriserna. De politiska kriserna
medföra i sin tur misstro till den franska valutans
stabilitet och stimulera därigenom till flykt från francen
i form av guldexport, guldtesaurering och den stegring
av priserna på fondmarknadens s. k. sakvärden, som vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
