Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 29 juni 1935 - Tidskriftsnytt inom mekaniska och elektriska facken, af Frithiof Holmgren och Lennart Nyström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
statiska karakteristikan komma att sammanfalla, då det av
arbetsströmmen alstrade fältet ej har någon dämpning.
Genom att förändra luftgapet vid polen mellan
arbetsborstarna kan svetsströmmen inom vida gränser
inställas. Vid litet luftgap får man liten ström och vid stort
ökas densamma i motsats mot vid tvärfältmaskinen.
(A. Grabner, Elektrotechnik und Maschinenbau, 1935,
h. 1, s. 4.)
En ny elektrisk motor har konstruerats, som har
fördelar gemensamma med bäde växelströms- och
likströmsmotorer, varvid man använder thyratronrör som
likriktare, vilket ersätter kommutatorn. Motorn kan
härigenom arbeta med variabel hastighet ansluten till
trefasnät. En 400 hk motor har färdigställts och är i drift.
Thyratronröret är ett gallerstyrt gasfyllt elektronrör med
tre elektroder. Såväl gallerstyrd likriktning som
växelströmskommutering ombesörjes härmed. Motorn kan
manövreras för hand eller medels fjärrstyrning.
(Mechanical Engineering, 1935, h. 1, s. 45.)
Till Uppsala universitet har Asea levererat en
elektromagnet med koniska polskor av 58 cm diameter med
magnetspolar för totalt 500 000 amperevarv, vägande 33 t
för en effekt av 140 kW kontinuerligt. Magneten är
vattenkyld och vilar på en rullanordning sådan, att
magnetaxeln kan inställas vertikalt och horisontalt eller
däremellan. Motsvarande franska magnet väger 120 t.
Uppsalamagneten karakteriseras av att induktionen
avtager från polskon mot polplattan på grund av den
koniska kärnan. (L. Dreyfus, Aseas Tidning, 1935, h. 2,
s. 24.)
Ohio Brass tillverkar genomföringar för
högspänning, försedda med kapacitetsuttag för lågspänning till
mätare, reläer etc. Den inre elektrostatiska skärm, som
användes för utjämning av spänningsgradienten, vilken
eljest jordas, är här isolerad och ansluten till en liten
spänningstransformator. Vid 110 kV sparar man ca
72 % av anläggningskostnaderna med denna anordning.
(OB Hi-Tension News, 1935, h. 2, s. 1.)
Med tidigare beskrivna luftgapsskydd för
högspänningsledningar föreligga nu erfarenheter från
amerikanska 132 kV-linjer. De bestå av två inre luftgap i
fiberrör kopplade i serie med ett yttre luftgap, allt anslutet
mellan ledningslina och jord i närheten av den punkt
man vill skydda. Vid isolatorkedjan anslutas de bägge
fiberrören numera i V-form med det yttre luftgapet
mellan sig. över 800 sådana anordningar ha varit i
drift. Två års erfarenheter ha visat, att anordningen
är ett effektivt skydd mot överslag och skador på
hsp-ledningar. Den har förmått bryta huvudströmmen inom
en period och mindre. Den kan monteras på
förhandenvarande järnstolpslinjer såvida ledningsisolationen ej är
alltför klent tilltagen. Det återstår att undersöka dess
funktion under olika klimatiska förhållanden. Två
procent av de 260 luftgapsskydd, som varit i funktion, hade
arbetat vid mer än ett tillfälle. Man har beräknat, att
urladdningsströmmar förekommit upp till 35 000 A utan
att skada uppstått. (P. Sporn, Electrical Engineering,
h. 1, s. 66, 1935.)
I Norge användes för avlägsnande under full drift
av isbark pä kraftledningar en s. k. iskniv, som utgöres
av ett rullblock med kniv, som uppifrån påsättes
ledningen och därefter drages längs densamma medelst en
lina. Den påsättes från stolpen med en speciellt
isolerad och jordad stång, och linan består av en
impregnerad silkeslina för att minska vikten vid påsättning, och
densamma skarvas därefter med en 60 m lång
hamplina. Isolerstången är av bambu, i övre änden,
bandagerad med Al-tråd och skyddad av en läderbeklädnad
för att även kunna användas som slagverktyg på linan.
(Era, 1935, h. 1, s. 6.)
Fältstyrkemätningar och mottagningsförsök på
ultrakortvåg med tanke på överföring av rörliga bilder visa,
att räckvidden ej begränsas till synvidden från
sändarantennen. Försöken ligga till grund för beräkning av
dämpningen hos vägen över slättland och över storstad,
och det visar sig bli en jämnare fördelning vid olika
höjd över gatan för ultrakortvåg än för vanliga
rundradiovåglängder. Undersökningarna visa, att ett
sändarnät för Tyskland skulle vid en minsta
mottagningsfältstyrka om 1 m/V bestå av 21 st. sändare om 2—20 kW
och med antennhöjder från 150 till 2 500 m. ö. h. samt
våglängder mellan 7,5 och 5,7 m. (W. Scholtz, E. N. T.,
Jan. 1935, h. 1, Band 12, s. 3.)
En ny legering har utvecklats, vars elasticitetsmodul
vid vanlig temperatur är konstant. Den består av Ni,
Mo, Fe samt 1 % Be, varigenom den tar härdning. Den
användes för urfjädrar, som lämna en förbättrad gång
på uret, oberoende av temperaturen. Den är vidare
omagnetisk. Två fick-kronometrar ha provats under 11
månader i arktiska trakter med de mest skilda
temperaturer, som visat avvikelser mindre än 6 s.
Contracid-Beryllium (samma beståndsdelar + Cr) ger
korrosionsfria fjädrar för vanliga ur med stor beständighet.
(W. Rhon, ZVDI, 1935, h. 1, s. 22.)
Ett stort likriktarrör (med en diameter av 25 cm
och höjden 63 cm) RCA-870 i den amerikanska 500 kW
sändaren WLW lämnar ensam den erforderliga effekten
och skulle vid fullast kunna lämna 3 000 kW. Katoden
består av staplar av cirkelformade oxidklädda skivor,
som upphettas av en koaxial volframspole. Den är
omkiven av en perforerad skärm och ger en ovanligt hög
emission om 1,25 A/w vid totalt 450 ampere.
Katodspänningen är 5,0 Volt och strömmen 65 A, varvid det
tager 15 min. innan arbetstemperaturen 850° uppnåtts.
Normala anodströmmen är 75 A och maximala
motspänningen 16 000 V, under det att spänningsfallet i
genomströmsriktningen endast ligger vid 10—15 V. Röret,
som är fyllt med mättad kvicksilverånga, kan sålunda
köras med luftkylning. (H. C. Steiner Proc., I. R. E.,
1935, s. 2, s. 103.)
Gränserna för förstärkning med elektronrör
bestämmas av störningsspänningarna främst på första röret i
förstärkaren. Orsakerna till störningarna äro: a)
termokrafter, uppkommande vid spontana
laddningsutjämningar i varje ledare, som vid en bandbredd av 6 000 c/s
och ingångsimpedansen 1 MΩ motsvara en spänning av
9,94 η V. b) Schroteffekten vid elektronernas spontana
lösryckning från katoden, c) Flickereffekten, särskilt
märkbar hos oxidklädda katoder och av samma natur
som schroteffekten. Bägge dessa sistnämnda orsaker
kunna nedbringas till försumbara värden och minska
ytterligare i betydelse om utjämnande rymdladdningar
begränsa strömmen. Yttre störningskällor äro
brumning vid katodens växelströmsmatning, på grund av
vibrationer, dålig isolation och felaktiga motstånd.
(J. B. Johnson & F. B. Llewellyn, Bell Sys. Techn. Journ.,
1935, h. 1, s. 85.)
Hög permeabilitet hos mjukt järn kan erhållas om små
restmängder av kol, syre, kväve och svavel avlägsnas,
varvid tre metoder komma till användning: tillsättning
av kisel då syret bindes i kiseloxid, omsmältning i
vakuum, samt behandling med väte vid temperaturer
mellan 1 300 ° och järnets smältpunkt. Lättflyktiga
väteföreningar med föroreningsämnena avgå och
μ-värden på 180 000 på laboratoriemässigt framställda
prover har uppnåtts mot ca 60 000 för vakuumsmält.
Ytterligare höjning ernås om järnet får avsvalna
i ett magnetfält. Därvid höjes μ för permalloy med
65 % nickelhalt från 10 000 till 250 000 och för
vätebehandlat järn till 600 000. Permanenta magneter av
kolstål med koercitivkraft 40 och remanens 9 000,
motsvarande ett godhetstal Hc X Br = 360 ersättas med
fördel av volframmagneter (Hc X Br = 630) eller av det
dyrare koboltstålet (Hc X Br = 2 090).
Järn-nickel-aluminiumlegeringar överträffa de föregående med
Hc X Br =1 400—5 000, under det att de av Kato och
Tokei beskrivna oxidmagneterna, bestående av en fast
lösning av koboltferrit i magnetisk järnoxid, magnetiserad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
