Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 29 juni 1935 - Notiser - Läget inom den tyska järn- och stålindustrien - Finsk asbest - Svenska kommunal-tekniska föreningen - Höstmässan i Leipzig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
4,9 mill. ton, eller 32,2 %, från Tyskland. Av
sistnämnda kvantitet utgjordes blott 3,7 mill. ton av
järnmalm från egna fyndigheter, medan återstoden bestod
av kisbränder, slagg och skrot. Bland de utländska
malmerna spela de svenska den största rollen. Med sin
höga fosforhalt utgöra de efter förlusten av
minettförekomsterna basen för produktionen av thomasmetall.
Under fjolåret kom ca 57 % av Tysklands
järnmalmsimport från Sverige. Minetterna äro dock ej helt satta
ur spelet; särskilt Saarområdets järnindustri bygger
till stor del på dem. Även malmer från Nordafrika
användas, och till och med malmer från så avlägsna
områden som Newfoundland, Brasilien, Väst- och
Sydafrika samt Kaukasus finna tack vare särskilt
eftersökta egenskaper vägen till Tyskland.
Skrotets betydelse som råmaterial för järn- och
stålindustrien har ökats i samma mån som framställningen
av martinmetall vuxit. De tyska stålverken förbrukade
år 1934 5,2 mill. ton skrot, vartill komma 1,3 mill. ton,
förbrukade vid järn- och stålgjuterierna och 0,5 mill.
ton vid masugnsverken, varför skrotförbrukningen
uppgick till sammanlagt 7 mill. ton. Härav utgjordes
40—50 % av avfall från egna verk, 20-—25 % av avfall
från metallarbetande industrier och 25—30 % av
gammalt skrot.
Dr Wenzel berörde därefter den aktuella frågan om i
vad mån Tyskland kan göra sig oberoende av
malmimporten genom ett kraftigare utnyttjande av egna
malmfyndigheter. Uppfordringen ur de brytvärda tyska
järn- och manganmalmsgruvorna befinner sig sedan någon
tid i tillväxt; för år 1935 räknar man med en
uppfordring av 5 mill. ton, vilket är 1 mill. ton mer än under
1934. Stegringen är emellertid ganska obetydlig i
förhållande till det totala malmbehovet, och för att komma
upp i större brytningskvantiteter måste Tyskland söka
utnyttja sina tillgångar av fattigare malmer, t. e.
doggermalmerna i bayerska Oberpfalz och i södra Baden
samt Salzgittermalmerna i Harz’ förland. Härför
fordras dock praktiskt användbara anrikningsmetoder.
Åtskilliga av de sedan lång tid tillbaka försöksvis
prövade metoderna synas numera vara mogna att tagas i
bruk. Talaren varnade dock för alltför stor optimism i
detta hänseende. Man kan nämligen på denna väg ej
göra sig oberoende av de utländska malmerna, som på
grund av sina egenskaper komma att förbli oumbärliga
för den tyska järn- och stålindustrien. Härtill kommer
att den tyska järngruvehanteringen ej har samma
lyckliga geologiska förutsättningar och brytningsvillkor som
de ifrågavarande utländska fyndigheterna samt att
malmexporten till Tyskland gynnas av valutaläget.
Dr Reichert framhöll, att den tyska järn- och
stålindustrien haft att arbeta under betydligt svårare
ekonomiska förhållanden efter än före kriget. Åren 1930—
1933 voro svåra förlustår. Läget är för aktieägarna
fortfarande otillfredsställande, men sysselsättningen och
arbetsförtjänsten ha stigit. Den inhemska
förbrukningen av järn och stål var första kvartalet 1935 ca
15—20 % högre än under motsvarande kvartal 1934 och
står ungefär i nivå med förbrukningen år 1929 eller
något av de normala förkrigsåren. Däremot visar
järnexporten från Tyskland ej samma goda utveckling,
främst beroende på handelspolitiska förhållanden,
däribland Storbritanniens skyddstullpolitik. Det oaktat
har den tyska järnindustriens handelsbalans alltjämt
förblivit aktiv. Efter Saarområdets återförening med
Tyskland kan de tyska järnförbrukande industriernas
järnbehov helt fyllas ur inhemska källor. Saarområdets
återförvärv innebär vidare att den tyska järnindustriens
handelsbalans förbättras med ca 100 mill. Rm.
De järnförbrukande industrierna, såsom
maskinindustrien och järn- och stålvaruindustrien samt den
elektrotekniska industrien äro fullkomligt oberoende av
järnimporten och kunna tillsammans med järnverken
uppvisa större exportöverskott än någon annan tysk
industri. Förbrukningen av utländska råvaror inom dessa
industrier är mycket måttlig och uppväges många
gånger om av exportöverskottet, vilket varit så stort,
att det täckt importbehovet i fråga om livsmedel och
beklädnadsvaror.
20 à 30 % av stenkolsbrytningen i Tyskland
förbrukas inom järn- och stålindustrien. Denna lämnar å sin
sida så mycket thomasfosfat, att landets behov därav i
det allra närmaste täckes. Ett betydande bidrag
lämnas härvid av Saarområdet. Järn- och stålindustrien
tillför de olika trafikmedlen till lands och vatten större
fraktmängder än någon annan industri, år 1929 ca 80
mill. ton, råvarorna inräknade.
Finsk asbest. I Tekniska föreningens i Finland
förhandlingar (maj 1935 har L. H. Borgström gjort en
jämförelse mellan asbest från den finska förekomsten
Paakkilanniemi (mellan Kuopio och Joenssuu) och en del
andra asbestsorter från mera bekanta fyndigheter i
andra länder. Den finska asbesten är en amfibolasbest,
medan asbesten från de viktiga fyndorterna i Kanada,
Rhodesia, Ural och Italien är serpentinasbest. Under
fjolåret försåldes ca 3 000 ton finsk asbest till ett
medelpris av ca 50 kr. pr ton.
Omkring 75 % av världsproduktionen av asbest går
till framställningen av asbestcementplattor. För detta
ändamål spelar asbestens specifika vikt och smältpunkt
stor roll. Det finska mineralet har en mycket hög
smältpunkt, ca 1 450 ° mot 1 350 ° för den kanadensiska
och 900—1 300° för den sydafrikanska asbesten. Den
finska asbesten har spec. vikten 2,95 mot 2,4—2,5 hos den
kanadensiska. Syrefastheten, vilken är av vikt, då
asbesten användes som filtermaterial i den kemiska
industrien, är betydligt högre än hos serpentinasbesten
och närmast jämförlig med de sydafrikanska
asbestmineralens amosit och crosidolit. Däremot är den finska
asbesten tämligen kortfibrig och mindre smidig samt
något talkblandad, vilket till en början gjorde det
svårt att finna avsättning för produkten på
världsmarknaden.
Svenska kommunal-tekniska föreningen har nyligen
utgivit sina handlingar för år 1934. Den i volymen
ingående medlemsförteckningen upptar 344 namn. De
viktigaste tekniska bidragen utgöras som vanligt av de
vid årskongressen hållna föredragen. Man återfinner
här en redogörelse för Malmö hamn av hamndirektör
Gustaf Edlund, en översikt av de svenska
vattenledningsverkens nyanläggningar under de senaste åren av
civilingenjör Alfred Jerdén, en intresseväckande
uppsats av renhållningsdirektör Anton Anderberg om
renhållningens rationalisering, vari lämnas upplysningen,
att renhållningen i svenska städer och köpingar torde
draga en årlig kostnad av 12 à 13 mill. kr., och en
översikt över några vattenhygieniska spörsmål av fil. dr
Harald Huss. Den aktuella frågan om entreprenad
eller egen regi vid kommunala byggnadsföretag
behandlas i ett inledningsföredrag av överingenjör Herman
Jansson och i ett fylligt diskussionsreferat. Slutligen
innehåller volymen yttranden i frågor, som under
fjolåret remitterats till föreningen.
Höstmässan i Leipzig. Årets höstmässa i Leipzig
kommer, enligt vad som nu meddelas, att försiggå 25—
29 augusti med undantag för textilmässan, som slutar
den 28 augusti. De hittills ingångna anmälningarna
från utställare synas lova god tillslutning. I samband
med mässan komma som vanligt en rad av möten och
föredrag att hållas. De flesta järnvägs-, fartygs- och
flyglinjer ha för besökarna beviljat stora rabatter.
Riksjärnvägarna bevilja exempelvis 60 % å
biljettpriserna å alla tyska sträckor för fram- och återresor
mellan 20 augusti och 12 september, varvid resan till
Leipzig bör anträdas senast den 29 augusti.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
