- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1935. Allmänna avdelningen /
270

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 6 juli 1935 - Industriellt rättsskydd i Norden. Londonkonferensens facit, av Åke v. Zweigbergk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunna påbörja sitt arbete att söka få fram
de förslag, om vilka utsikt att vinna enighet kunde
anses föreligga.

Och full enighet är av nöden, om positivt resultat
skall kunna nås. Det var naturligtvis inte lätt att
sammanjämka de stridiga meningarna i den
månghövdade församlingen. 34 unionsländer voro
representerade, varjämte 12 utanför unionen stående
länder sänt observatörer. Dessutom voro delegationer
med flitigt använd yttranderätt närvarande från
Nationernas förbunds ekonomiska kommitté och
förbundets organisation för intellektuellt samarbete
samt från Internationella handelskammaren. —
Förhandlingarna voro under de första veckorna ganska
stormiga, men mot slutet kunde man märka en
glädjande förbättring i stämningen. Resultatet blev nu
åtminstone såtillvida positivt, som nya texter
antogos och vid konferensen undertecknades av såväl
Pariskonventionen som de tre
säröverenskommelserna. Men den viktigaste frågan är ju, om reella
framsteg av avsevärd betydelse gjorts. Utrymmet
tillåter icke mer än några korta antydningar om de
viktigare nyheterna.

I huvudsak skola endast reformerna i
Pariskonventionen här behandlas och då först några, som
helt eller övervägande ha avseende på patenträtten.

Viktigast torde vara, att den gamla tvistefrågan,
om utövning under prioritetstiden skall kunna
grundlägga föranvändarrätt, blivit slutligt löst. Genom
tillägg till mom. B i art. 4 har utsagts, att utövning
under prioritetstiden icke får giva upphov till
föranvändarrätt. Denna fråga diskuterades ingående
på konferensen, och in i det sista var det ovisst, om
någon lösning skulle kunna nås. Visserligen visade
det sig genast, att reformen hade en kompakt
majoritet bakom sig, men det fanns i början några
motståndare. Särskilt må nämnas Japan och
Tjeckoslovakien samt även Danmark, där under senare tid
starka betänkligheter mot denna reform
framkommit. Motståndet uppgavs dock av det ena landet
efter det andra, sist av Tjeckoslovakien, vars
delegation utan framgång sökte sammankoppla denna
fråga med det tjeckiska önskemålet om förstärkt skydd
åt ursprungsbeteckningar för öl. — För biträdande
av den nya regeln torde fordras lagändring i alla de
nordiska länderna. Det är att hoppas, att man i
Danmark skall anse sig kunna gå med härpå och att
de befarade olägenheterna för industrien därvid
skola visa sig ha varit överdrivna.

Ytterligare ett par framsteg äro att anteckna i
fråga om konventionens art. 4. Det skall vara
tillåtet att i en ansökning åberopa prioritet från flera
tidigare ansökningar (uppdelning skall alltså icke
kunna fordras), och prioritet skall kunna krävas
även beträffande sådana uppfinningselement, som ej
förekomma i den prioritetsgrundande ansökningens
patentanspråk, såframt dessa element tydligt framgå
av övriga handlingar till denna ansökan. Den valda
formuleringen torde inte förplikta unionsländerna
att godtaga prioritet annat än i fråga om element,
som förekomma i beskrivningen till den tidigare
ansökningen. Bl. a. den svenska delegationen
kämpade för att ritning skulle tydligt likställas med
beskrivning, men det lyckades ej.

Av vikt är ett nyinfört st. 5 i art. 4 bis, enligt
vilket patent, som sökas under åberopande av prioritet,
icke få givas kortare giltighetstid än andra patent.
Denna reform har vid tidigare konferenser strandat
på motstånd från England, där prioritetspatenten
dateras tillbaka från den prioritetsgrundande
ansökningens dag och därigenom i praktiken icke skyddas
lika länge som övriga patent. Nu förklarade den
engelska delegationen, att man i samförståndets
intresse ville giva efter, ehuru man i och för sig
fortfarande ansåg gällande engelsk praxis lämplig.

De hittills berörda frågorna ha sammanhang med
prioritetsrätten. Det återstår att nämna två
patenträttsliga reformer, av vilka den första kan sägas
ha en viss principiell men ringa praktisk betydelse,
medan förhållandet måhända är omvänt beträffande
den senare.

Den förra frågan gäller den s. k. uppfinnaräran.
Det har tillkommit en ny art. 4 ter, där det lakoniskt
uttalas, att uppfinnaren har rätt att bli nämnd som
sådan i patentet. Det är som sagt av principiell
betydelse, att uppfinnarens personliga intresse
sålunda för första gången beaktas i konventionen.
Men stadgandet har en ganska begränsad räckvidd.
Unionsländerna äro ej förpliktade att alltid angiva
uppfinnarens namn på patentbreven. Sådan
skyldighet torde endast föreligga, om patentmyndigheten
erhållit begäran härom och tvist om uppgiftens
riktighet icke föreligger. Dylik anhållan kan tydligen
komma antingen från sökanden eller från
uppfinnaren själv. Det är icke utsagt, att uppfinnaren skall
ha en oförytterlig rätt i detta avseende. Så var
föreslaget bl. a. av de nordiska länderna, men det mötte
motstånd. I varje fall torde biträdande av den nya
artikeln erfordra viss ändring, t. e. i norsk rätt.

Den andra reformen avser det patenträttsliga s. k.
utövningstvånget. Målet för reformsträvandena på
denna punkt har sedan länge varit att få i
konventionen stadgat, att påföljd av underlåtenhet att
utöva patenterad uppfinning i visst land icke får vara
patentets förlust utan blott meddelande av
tvångslicens åt annan. Endast stegvis har man vid de olika
revisionskonferenserna kunnat komma fram mot
detta mål. Enligt den vid Haagkonferensen antagna
lydelsen av hithörande bestämmelser i art. 5 av
konventionen får förverkande blott förekomma, om
meddelande av tvångslicens icke anses vara tillräckligt
för att komma till rätta med situationen, och varken
förverkande eller tvångslicens får tillgripas förrän
tre år efter patentets beviljande eller om giltiga skäl
för underlåtenheten att utöva visas. Vid
Londonkonferensen har man nu gått ett stycke längre.
Enligt den nya texten av art. 5 avd. A st. 4 får talan
om förverkande icke anhängiggöras, förrän två år
förflutit efter meddelandet av tvångslicens.
Förverkande skall alltså först kunna uppnås efter dubbla
processer med minst två års mellanrum; de gamla
restriktionerna enligt Haaglydelsen kvarstå
dessutom. Den erhållna lösningen innebär en rätt
inkrånglad kompromiss. Men de nya reglerna göra det
till en ytterst besvärlig och tidsödande procedur att
få ett patent förklarat förverkat på grund av
bristande utövning. I följd härav ansåg sig den svenska
delegationen böra aktivt medverka till denna
kompromiss, sedan den fullständiga reformen befunnits
omöjlig att uppnå. I första hand uttalade sig
naturligtvis den svenska liksom den norska delegationen
för den sistnämnda; i båda länderna är sedan många

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:17:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1935a/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free