Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 10 aug. 1935 - Tysta tankar om oljud, av K. A. W. - Exit Planertz, av Sven A. Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kopierade en landau med kuskbock och varför ej
betjäntbock, finnes näppeligen. Exemplen kunna
mångfaldigas snart sagt i det oändliga.
Sedan den 1 juli i år, då den tysta trafiken
genomfördes i vårt land, har man börjat få en aning om vad
man i oljudshänseende tolererat. Och tänk bara
vilken enorm diskussion rörande denna redan nu
tacksamt accepterade reform, som föregick den! Vilka
snusförnuftiga teorier rörande dess ödeläggande
verkningar som framfördes, och vilket latent motstånd
som fanns på många håll. Den tysta trafiken är
säkerligen utan tvekan en teknisk triumf i dag lika väl
som det förträffliga Boschska signalhornet på sin tid
var, när det stolt omannonserades såsom "insisting
but not insulting" — fordrande men ej
förolämpande.
Men det räcker långt ifrån med dessa enkla
triumfer, här finnes ännu mycken plats för ingenjörsarbete
och genialitet.
Ett område som hittills blivit dåligt tillgodosett är
onekligen ljuddämpningsområdet ej blott i fråga om
motorer utan i största allmänhet. Man må dock
besinna, att det i vår jäktande tid väl torde vara
oljudet av allehanda slag som berövar människan en
betydande del av hennes arbetsförmåga, som tröttar ut
henne i förtid och kommer en hel del elände åstad.
Naturligt nog gäller detta i främsta rummet
städerna och storstäderna i synnerhet.
Varför var det så svårt att i vårt land t. e. införa
asfaltgator? De ha dock gjort mycken nytta i
arbetet för tystare städer. Så länge det gick, skyllde
man på våra alltför kalla vintrar och alltför heta
sommardagar.
Varför tolererar man att spårvagnarnas
kuggväxlar föra ett sådant infernaliskt oväsen, när det
numera går att göra kuggväxlar upp till 1 000-tals
hästkrafter, som knappast höras med stetoskop?
Varför äro de flesta elektriska vagnar för
järnvägsdrift försedda med bromskompressorer, som väsnas
som suggasmotorerna gjorde på utställningen 1897?
Varför tillverka gummifabrikanterna bilringar med
vakuumkoppar på, som föra ett infernaliskt oväsen
när en bil framföres på en asfaltgata?
Varför tolererar man allt oljud när det i själva
verket till 90 % ganska lätt kan botas. Det tillkommer
ingenjörerna att besvara frågan i handling och ju
förr dess hellre.
Ligg för roskull och lägg märke till allt oljud som
höres i en järnvägssovvagn. Det jamar, piper,
gnisslar, fräser, slår, dunkar och vibrerar på tusen
ställen — och på de flesta ställena alldeles i onödan.
Tänk på huru enerverad man som bilägare blir av
allra minsta kanariekvitter i vagnen och med vilken
intensitet man genast söker avlägsna det. Varför
genomgå ej våra järnvägsvagnar då och då en
oljudsrevision?
Varför skola flygpassagerarna behöva betala sin
snabba och f. ö. numera bekväma färd under några
timmar med en hel dags lock för öronen, när en
effektiv ljuddämpning kanske på sin höjd skulle
kosta några minuters längre flygtid?
Ja, så där hädiskt kan man gå på och fråga
varför i det oändliga. Jag skall emellertid sluta med
att berätta en sann men ur ingenjörssynpunkt nästan
otrolig händelse i Stockholm.
När jag för en tid sedan sökte ny bostad lade jag
märke till en synnerligen trevlig våning i ett
förnämligt hus vid en av Östermalms huvudgator. Den
var emellertid misstänkt billig och jag kunde vid
besök som jag gjorde där en kväll efter kl. 6 ej ana
någon anledning därtill.
När jag ansatte portvakten ville han ej riktigt ut
med språket utan antydde endast att det kanske var
bäst att jag kom igen på dagen, ty det var ju en
del ömtåliga personer som ej tolererade att det fanns
en karamellfabrik i huset. Jag kom igen och fick
förklaringen. Felaktigt eller oomtänksamt
monterade maskiner i karamellfabriken gjorde vistelsen i
våningen outhärdlig på grund av ett ihållande dovt
buller. Våningen står alltjämt tom trots den låga
hyran, och karamellfabrikanten får förmodligen
betala oskäligt hög hyra bara för att han för oljud.
Men enas om att låta en vettig ingenjör råda bot
för det onda tycks man ej kunna.
K. A. W.
EXIT PLANERTZ.
Med anledning av artikeln "Är Planertz ingenjör?"
i häfte 24 av denna tidskrift har redaktionen mottagit
följande inlägg, som vi velat bereda plats åt, ehuru
insändaren går utanför problemets ram såtillvida, att
han fäster stort avseende vid de skrivande
ingenjörernas stilistiska svagheter. Typen Planertz’ förnämsta
kännemärke är förvisso ej stilistisk oformlighet,
tvärtom uttrycker sig Planertz städse korrekt; det är också
denna stela korrekthet, som gör typen löjlig och
omänsklig.
Insändaren har, som synes i det följande, trots sin
ungdom en åtskilligt mera kritisk syn på ingenjören
som skriftställare, än vad författaren till artikeln i
häfte 24 ådagalagt. Den senares mera välvilliga
jämförelse med andra skrivande yrkesmän grundar sig
dock på åtskilliga års erfarenheter från allmänt
encyklopediskt arbete. Han vill också — med anledning av
ett uttalande i Svenska dagbladet — anföra, att han
ingalunda förbisett, att åtskilliga naturvetenskapsmän
fått plats bland de aderton, men han har i artikeln
velat framhålla, att denna heder ej kommit dem till del
på grund av de litterära förtjänsterna hos deras
vetenskapliga produktion utan fastmera som ett erkännande
av deras ställning som ledande kulturpersonligheter.
Härmed får diskussionen om "fallet Planertz" för
tillfället anses avslutad.
Red.
Herr Redaktör!
I häfte 24 av Teknisk tidskrift har tidskriftens andre
redaktör känt sig manad att värna ingenjörskårens av
Birger Sjöberg kvartettsprängda anseende. Tyvärr är
det nog så, att ingenjör Planertz är en alltför ymnigt
förekommande person inom ingenjörskretsar, och det
är ingen tröst att samma typ även förekommer inom
andra yrkeskårer, i synnerhet som vi ingenjörer gärna
vilja framträda som någon sorts misskända all-round
fackmän. Enligt vissa kårbröders åsikt skall ju en
ingenjör genom sin förnämliga utbildning och sin vana
vid redigt tänkande vara predestinerad till
samhällsledare icke blott i tekniska utan även i ekonomiska
och politiska spörsmål. Detta kan ju ha något fog för
sig, men minst lika säkert är, att ett stort antal
ingenjörer, speciellt de som syssla med rent tekniskt arbete,
i oroväckande hög grad lida av "déformation
professionelle".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
