Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 10 aug. 1935 - Exit Planertz, av Sven A. Hansson - Notiser - Statens vattenfallsverk 1934
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta är nog en av orsakerna till att ingenjörerna i
allmänhet sakna förmåga att uttrycka sig i skrift på
ett klart och redigt sätt, så att deras framställning
förstås, icke bara av experter, utan även av lekmän — dit
man ofta i fråga om uppsatser rörande mera speciell
forskning även kan räkna deras mindre specialiserade
kolleger. Den ingenjör, som länge sysslat med ett
specialområde, blir ofta så inpyrd av sitt arbete, att
han icke längre minns de svårigheter, som mött honom
själv, då han först började syssla med sitt ämne, och
det blir för honom självklart, att även ganska
invecklade saker utan vidare skola förstås av var och en.
När därtill kommer att ingenjörer — speciellt
ingenjörer i ordets rätta bemärkelse, dvs. de rent tekniskt
arbetande — i hög grad äro likgiltiga för sådana simpla
saker som sitt eget språk, kan man lätt förstå att ingenjör
Planertz på sätt och vis fått representera hela kåren.
Det är sant att ett tekniskt ämne inte i sig självt
inbjuder till vältalighet, och en pedantisk omsorg om
korrektheten i framställningen jämte vissa från
skoltidens uppsatsskrivning kvarstående begrepp om hur
vårdad svenska skall skrivas få ofta skymma det
viktigaste, nämligen en framställning, som icke blott är
riktig utan även begriplig.
Kurialstil och invecklade satser tillgripas
krampaktigt för att förläna det skrivna en högtidlig och
värdig form. En teknisk uppsats får ju gudbevars inte
sänkas ned till samma plan som ett tidningsreferat.
Svårast härutinnan synda sorgligt nog ingenjörerna vid
våra statliga och kommunala verk. Invecklade
bisatskonstruktioner, germanismer, teknikerslang, uppstyltat
språk, omtuggning av vad som redan sagts (endast i
svenska uppsatser kan man få se så många "som ovan
nämnts", "enl. ovanstående", "som tidigare anförts"),
ängsligt försiktiga vändningar ("torde", "sannolikt",
"ca", "ungefär") i den vällovliga avsikten att undvika
varje möjlighet till missförstånd, äro tyvärr mycket
omhuldade ingredienser i en "riktig" teknisk uppsats.
Sådant är ju inte alis nödvändigt, och det finns många
exempel på att en kortfattad och icke alltför petig
framställning i vardagsspråkets form samtidigt kan
upplysa lekmannen och ge nytt åt fackmannen. Som
ett mönstergillt exempel för detta kan anföras dr
Dreyfus uppsats om högfrekvensugnar i ett nummer av
Elektroteknik för några månader sedan. Här har
författaren icke dragit sig för att skriva lika klart som
han tänker och på ett fåtal sidor gjort en briljant
utredning av sitt ämne utan att behöva hemfalla åt ali
den vidskeplighet i fråga om hur språket skall se ut
som svävar över de flesta ingenjörsskribenters alster.
Den som vill se exempel på motsatsen behöver bara
studera så enkla saker som de montageföreskrifter,
handledningar, reklamtryck osv., vilka av ingenjörer i
stor kvantitet utspys till den trilska och okunniga
allmänhetens uppbyggelse. Många exempel på detta
skulle kunna anföras: "bland telefonens landvinningar
märkes numera även sjön", "genom piskning avlägsnas
ej dammet, utan uppluckras detsamma endast inom
vävnaden, medförande ett långsamt förstörande av
densamma", "förutom lång livslängd i snöret är varje
anslutning av proppen till starkströmskontakter
omöjliggjord", "vid fuktig väderlek kunna mögelfläckar
uppstå på tapeter, där dylika finnas", "om nätet skulle
falla ifrån, erhålles startminus från annan lämplig 24 V
inom stationen", "strax före samtalsperiodens slut
erhåller telefonisten upptagetsignal och en liten summer".
Det ymniga bruket av för normalt språk direkt
främmande ordformer och vändningar ("å", "detsamma",
"hava", "taga", "medelst", "och skola vi...") är också
ett sorgligt kapitel, men detta liksom det faktum att
ytterst få ingenjörer ännu lärt sig att det finns
internationella normer på formelbeteckningar och tekniska
enhetssymboler är värt en särskild utredning och kan
också förbigås i detta sammanhang.
Huvudfrågan, nämligen om den svenska ingenjören
kan uttrycka sig i skrift lika ledigt som han anses
tänka, måste tyvärr besvaras nekande, och ingenjör
Planertz blir nog en aktuell figur, så länge
ingenjörsämnena få sina eventuella skriftställaretalanger
fördärvade, först i skolan genom en uppsatsskrivning, som
inskränker sig till en upprepning av läroböckernas
torra fakta, sedan på Teknis, när det gäller att
frampressa volyminösa protokoll över ett enkelt
laborationsresultat och slutligen i praktisk verksamhet genom det
exempel som ges i den hävdvunna formen för
affärsbrev och tekniska beskrivningar. Ingenjörens
oförmåga att skriva svenska återspeglas icke minst i det
faktum att åtminstone ett par svenska tekniska
tidskrifter sett sig nödsakade att låta särskilda
"copy-writers" överse och i svårare fall till "klart språk"
översätta de alster som av tekniska skribenter levereras
till dem.
Och botemedlet? Detta kan möjligen bestå i att
ingenjörerna så småningom få lära sig att svenska
varken behöver likna tyska eller danska för att den
språkliga framställningen skall vara värdig. (I detta
sammanhang kan man beklaga, att just denna ängsliga
omsorg om värdighet gör, att de flesta av våra
industriers reklamtryck, annonser, kataloger etc. bli så
fruktansvärt tråkiga att se på och onjutbara att läsa.)
I stället kan man som en mera eftersträvansvärd
förebild peka på norskan, där man genom att avkasta all
tidigare stilvidskepelse i regel fått fram välskrivna
uppsatser, vilka bjärt kontrastera mot de ansträngt
högtidliga artiklar, som belamra svensk teknisk litteratur.
Ingenjör Hylanders påstående, att "ingenjörernas
ställning i samhället numera är sådan, att ingenjör
Planertz skulle göra sig omöjlig" skulle jag hellre vilja
vända så, att ingenjörernas ställning i samhället tyvärr
icke är sådan den skulle vara, därför att ingenjör
Planertz är en alltför allmänt förekommande företeelse.
Sven A. Hansson.
NOTISER
Statens vattenfallsverk 1934. Ur den nyligen
offentliggjorda berättelsen över vattenfallsstyrelsens
verksamhet år 1934 återges följande uppgifter angånde statens
kraftverk och kanaler.
Förbättringen i konjunkturläget fortsatte under året
i växande omfattning. Trots den under förra delen av
året rådande vattenbristen i södra och mellersta Sverige
ökades kraftproduktionen både vid centralblocket och
de norrländska kraftverken. Den exceptionellt låga
vattenföringen i Göta älv kulminerade i mitten av
februari, då dygnsmedelvärdet nedgick till 282 m3/s
för att därefter sakta ökas. I Dalälven var
vattenföringen i början av året låg men ökades under årets lopp
och var under dess sista kvartal ovanligt riklig.
Motala ströms vattenföring tilltog sakta under året men
var vid årets slut alltjämt under normalvärdet. I de
norrländska älvarna var vattentillgången riklig.
Den installerade generatoreffekten utgjorde vid årets
utgång 440 650 kW mot 413 660 kW ett år tidigare. Av
effekten kommo 1934 340 700 kW på centralblocket,
65 000 kW på Porjus kraftverk, 34 000 kW på Norrfors
kraftverk och 950 kW på diverse kraftanläggningar.
Energiproduktionen i egna kraftstationer utgjorde 1 854
mill. kWh mot 1 710 mill. kWh år 1933. 1934 års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
