Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 33. 17 aug. 1935 - Litteratur - Anmälan: Report on the Treatment of Welded Structures by the Metallic Arc Process, av B. Hgm. - Anmälan: The Hardness of Metals and its Measurement, av Otto Forsman - Anmälan: Sannolikhetsräkning, av C. C. - Tekniska föreningar - Tekniska samfundet, av G. E. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med jämförelsevis klena elektroder. Författarna ha
däremot icke ansett sig kunna rekommendera någon metod
för provningar på arbetsplatsen utan räkna med att ett
noggrant övervakande och behörig inspektion av
svetsningsarbetet skall vara tillräckligt för att man skall
kunna vara förvissad om att erhålla för vanliga arbeten
fullgoda svetsar.
De sista sidorna av boken upptagas av en
förteckning över svetsningstermer.
Boken är klart skriven, varjämte de i texten
framförda synpunkterna ytterligare förtydligats genom de
många goda figurerna. För den som önskar en
kortfattad framställning av ljusbågsvetsningen kan den
rekommenderas. B. Hgm.
The Hardness of Metals and its Measurement, av
Hugh O’NeilI. Chapman & Hall Ltd, London, 1934, 292
sidor, 119 illustr. Pris 25 sh.
Definitionen av begreppet hårdhet är ganska
obestämd, men olika metoder för mätning av hårdheten
hava blivit av största betydelse vid undersökning av
metaller och legeringar. Litteraturen på detta område
har under de sista trettio åren blivit oerhört
omfattande och är till huvudsaklig del att finna såsom
artiklar i olika facktidskrifter. Förf. har i föreliggande
arbete sökt samla och sovra detta omfattande stoff utan
att i högre grad fördjupa sig i de olika teorierna
rörande hårdhetens natur, enär han med rätta anser, att
teorierna ännu icke nått mera slutgiltig form.
Det av J. A. Brinell år 1900 införda kulprovet har
som bekant länge varit det mest använda
hårdhetsprovet. Härvid tryckes en härdad stålkula med viss
belastning in i ytan på det föremål, vars hårdhet skall
mätas. Efter avlastning kvarstår ett kalottformat
intryck. Brinelltalet är belastningen dividerad med
kalottarean. Detta hårdhetstal blir emellertid i viss mån
beroende av kuldiametern och belastningen samt vid
mjuka metaller även av tiden. Vidare måste intryckets
diameter uppmätas med lämpligt mikroskop.
Många forskare hava närmare studerat Brinellprovet
och även framkommit med förslag till modifiering av
detsamma. Särskilt de resultat, som nåtts av E. Meyer,
äro mycket intressanta och betydelsefulla. Såsom
förf. framhåller, har emellertid Brinellprovet i sin av
Brinell givna form fått allmän användning, befunnits
mycket värdefullt, är enkelt och "robust" och har i
avsevärd utsträckning ingått i gällande
standardbestämmelser.
Om det material, som skall provas, har mycket stor
hårdhet, deformeras den vid Brinellprovet använda
stålkulan, även om numera extra hårda kulor (enligt
Hultgren) vidgat användningsområdet. För hårda material
hava därför andra metoder framkommit, såsom
skleroskopet med en fallkropp, vars återstudsning tages som
mått på hårdheten, samt Rockwellapparaten, Alpha
durometern, Vickers’ och Firths instrument m. fl., i vilka
intryckskroppen är av diamant med konisk eller
pyramidal form. I regel äro dessa användbara även vid mjuka
metaller. Använda instrument och metoder, både de
nämnda och andra, beskrivas och diskuteras.
I ett flertal kapitel diskuterar förf. därefter
sambandet mellan hårdheten och andra materialegenskaper.
Genom kallbearbetning ökas i regel hårdheten hos en
metall. I själva verket gör sig en sådan inverkan
gällande även under Brinellprovets utförande.
Kornstorleken hos materialet har även inverkan på hårdheten.
Under senare år hava talrika undersökningar utförts
för att utröna egenskaperna hos enstaka kristaller, s. k.
enkristaller, av olika metaller. Hårdhetsprov på sådana
hava mest utförts genom ritsning med diamantspets, men
även i en hel del fall medelst vissa av ovan nämnda
metoder.
Av stort intresse, både praktiskt och teoretiskt, äro
metallegeringarna, och förf. diskuterar hårdheten hos
fasta lösningar och intermetalliska föreningar samt
inverkan av gjutningsförhållanden, värmebehandling m. m.
Den hårdhets- och hållfasthetsökning, som efter en
härdningsbehandling erhålles hos duralumin under lagring
vid rumstemperatur eller genom svag upphettning, är
av alldeles särskilt intresse och praktisk betydelse. För
duralen upptäcktes denna företeelse av Wilm 1911.
Sedan man kommit till klarhet om att hårdhetsökningen
hade samband med den olika lösligheten av koppar eller
rättare Al2Cu i aluminium vid olika temperaturer, har
Wilms upptäckt verkat befruktande på studiet av ett
stort antal andra legeringar och medfört betydelsefulla
tekniska framsteg.
Mången gång är det av stort värde att kunna räkna
om ett med viss maskintyp erhållet hårdhetstal till
Brinelltal eller omvänt. I ett tillägg anger förf. formler
för sådan omräkning från olika hårdhetsskalor. Att de
genom omräkning erhållna resultaten endast bliva
approximativa, inses lätt.
Som sammanfattande omdöme kan sägas, att boken
innehåller ett omfattande kunskapsstoff — antalet
omnämnda och åberopade arbeten och författare uppgår till
icke mindre än 410 stycken — och att detta rika
material bearbetats på ett översiktligt och fängslande sätt.
Otto Forsman.
Sannolikhetsräkning, av C. Lundahl. Stockholm,
Bokförlaget Natur och kultur, 1935. Pris 1: 50 kr.
I detta lilla häfte på 40 sidor har lektor Carl
Lundahl givit en klar och lättfattlig framställning av
sannolikhetsräkningens första grunder. Huvudsyftet är
att ge läsaren en inblick i betydelsen av medelfel och
sannolika fel, vilka begrepp ju äga viktig tillämpning
vid flertalet experimentella undersökningar. Därutöver
ha tillagts några ord om matematisk risk och
grundprincipen för dödsfallsförsäkring.
Broschyren är egentligen avsedd som ledning vid
enskilt arbete å gymnasiet men kan varmt
rekommenderas åt var och en, som önskar på ett bekvämt sätt
skaffa sig ett begrepp om — eller friska upp sina
kunskaper i — denna allmännyttiga gren av matematiken.
C. C.
TEKNISKA FÖRENINGAR
Tekniska samfundet
hade, i likhet med föregående år, förlagt sitt 2:a
ordinarie sammanträde till Svenska mässans öppningsdag i
Göteborg den 25 maj.[1]
Samfundets medlemmar hade talrikt infunnit sig till
mässans öppnande kl. 12, och under öppningsdagen hade
medlemmarna tillfälle att bese mässans olika
avdelningar. I sammanträdet, som hölls i Kongresshallen,
Liseberg, deltogo ca 100 av Samfundets medlemmar och
därjämte medlemmar av Göteborgs industrikammare,
Göteborgs handelskammare, Börssällskapet, Tekniska
förbundet, Borås, Trollhättans ingenjörsklubb och
ingenjörsföreningen i Halmstad, vilka inbjudits till
sammanträdet.
Samfundets ordförande, direktör Hugo Heyman,
hälsade de närvarande välkomna. Sedan inledningen
avslutats, överlämnade ordföranden ordet till sekreteraren
i traktatberedningen Gunnar Böös, som höll föredrag om
"Aktuella exportproblem i handelspolitisk belysning".
Inledningsvis poängterade talaren bl. a., att av den
hållning de svenska statsmakterna och myndigheterna
liksom de rådgörande sakkunniginstitutionerna under
den pågående handelskrisen intagit i handelspolitiska
frågor, är man berättigad att tala om en klar
frontställning mot den fördärvliga handelspolitik, som tagit sig
uttryck i det kvantitativa restriktionssystemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
