Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 31 aug. 1935 - Knallgasbildning i elektriska ångpannor av elektrodtyp, av Otto Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
834
TEKNISK TIDSKRIFT
"27 april 1935
Z30
Æ-K
fc–J==o*
och ju större
denna är, desto
mindre mängd
knallgas kommer
systemet att
utveckla.
Nu bör
pannvattnet som skydd
mot pannplåtens
korrosion ha en
viss alkalitet,
vilken i praktiken vanligen
åstadkommes genom tillsats
av soda, vilket även är
fördelaktigt med hänsyn till att
pannans verkningsgrad
stiger med ökad elektrisk
ledningsförmåga hos
pannvattnet.1 Från
ackumulatortekniken är det bekant, att en
god ackumulatorverkan kan
erhållas vid en alkalisk
elektrolyt om man använder
elektroder av järn resp. nickel,
vadan låg knallgasutveckling
bör erhållas om elektroderna
utföras av någon av dessa
metaller.
Avgörande för det
elektrokemiska förloppet är i varje
fall’ strömtätheten i
elektrodytan och periodtalet. Ju
större strömtätheten är och
ju lägre periodtal man har,
dvs. ju längre perioder av
ensriktad ström, desto flera
amp.-sekunder måste
ytskiktet kunna ackumulera per
ytenhet. Man kan då vänta sig, att vid ett visst
elektrodmaterial och ett visst periodtal gasutvecklingen
vid stigande strömtäthet till en början förblir
obetydlig, men att man når ett gränsvärde för
strömtätheten där den förhandenvarande
ackumulerings-förmågan är helt utnyttjad. Överskrides denna
belastningsgräns, kommer alltså en avsevärd
gasutveckling att äga rum. vilken hastigt tilltager vid
ytterligare ökad strömtäthet.
Vi skola i det följande se hurusom riktigheten av
dessa spekulationer till fullo bekräftats genom de
utförda försöken.
Försöksanordning.
Fig. 1 visar försöksanordningen. Elektroderna äro
införda i ett kort, horisontalt glasrör med relativt
stor diameter och fixeras i sitt läge av
gummiproppar. Elektrodernas mot varandra vända, aktiva ytor
äro så infällda i gummipropparna, att ström endast
kan övergå till elektrodytan genom de vertikala
änd-ytorna, så att strömövergångsytan kan noggrant
bestämmas och en jämnt fördelad strömövergång från
hela elektrodytan säkerställas. I samma syfte
bringas elektrolyten, som tillföres från en större,
höj- och sänkbar behållare, att under försöket
Fig. 1. FörsöksanordBing.
i Se förf :s uppsats: "Några synpunkter rörande
konstruktion av elektriska ångpannor av elektrodtyp", Tekn. tidskr.
1934, Elektrotekn., häfte 5 och 6.
strömma förbi elektrodytorna med så stor hastighet,
att det i mellanrummet mellan elektroderna
utvecklade strömvärmet ej hinner nämnvärt uppvärma
elektrolyten under dess passage genom den
strömförande zonen. Skulle en sådan uppvärmning äga
rum, vore nämligen en ojämn strömfördelning
oundviklig, på grund av temperaturens starka inverkan
på den elektrolytiska ledningsförmågan. Den
uppåtgående vätskeströmmen bidrager också till att snabbt
föra bort de bildade gasblåsorna ur det strömförande
området. Blandningen av elektrolyt och gasblåsor
ledes in i ett vidare kärl, där, så som pilarna angiva,
elektrolyten vänder av nedåt och strömmar ut genom
ett med krän försett avloppsrör, under det att även
de minsta gasblåsorna, på grund av vätskans ringa
hastighet i detta kärl, kunna stiga uppåt och samla
sig i den till kärlets övre ända anslutna byretten,
medelst vilken den alstrade gasmängden mätes.
Gasvolymen mätes vid det rådande atmosfärtrycket
genom att vätskeytorna i den stora behållaren och i
byretten vid avläsningen bringas i nivå med
varandra.
Försökens utförande.
Försök utfördes med tvenne elektrolyter av
väsentligt olika karaktär, nämligen dels en kemiskt neutral
elektrolyt, koksalt-lösning (0,05-n NaCl), dels en
relativt starkt alkalisk elektrolyt, sodalösning (0,5-n
Na2C03). Som elektrodmaterial användes vid
huvudförsöken gjutjärn (ordinärt grått), nickel samt ett
eldhärdigt kromnickelstål med 18 % Cr och 8 % Ni.
Dessutom utfördes ett antal försök med elektroder
av smidesjärn och av ett rostfritt stål med 14 % Cr.
När en mätning skulle utföras bragtes först
elektrolyten i strömning genom mätkärlet, varefter
strömmen tillslogs och inställdes på det f. t. åsyftade
värdet. Den gasutveckling som då omedelbart kom
till stånd, började emellertid i de flesta fall att
därefter långsamt avtaga, för att slutligen stanna vid
en konstant gasmängd per tidsenhet. Denna
tillbakagångsperiod, som i vissa fall blev ganska
långvarig, beror uppenbarligen på den successiva
utbildningen i elektrodytan av ett aktivt skikt med
ackumulatorverkan (ytans "förmering"). Sedan gasut*
vecklingen blivit konstant avlästes å byretten den
under ett lämpligt antal minuter alstrade
gasmängden, varefter värdena omräknades med avseende på
tiden och den f. t. använda elektrodytan, så att
gasutvecklingen erhålles uttryckt i cm3 gas per cm2
eléktrodyta och minut som funktion av
strömtätheten i elektrodytan, uttryckt i amp/cm2. Med
strömstyrka menas här liksom i fortsättningen
växelströmmens medelströmstyrka under en halvperiod.
Det må här påpekas, att när det gäller
strömtätheten, avses ju i detta fall med uttrycket
"elektrodyta" den fria, strömavgivande ytan hos vardera
elektroden. För att undvika dubbelbetydelse ho3
uttrycket "elektrodyta" har därför även vid
bestämningen av gasmängden per cm2 använts samma värde
å elektrodytan som vid bestämningen av
strömtätheten, ehuru gasutvecklingen givetvis härrör från
båda elektrodernas fria ytor. :
Beträffande de erhållna resultaten må ävenledes
förutskickas, att med hänsyn till undersökningens
huvudsyfte den erhållna gasen ej analyserades vid
dessa försök, ehuruväl väsentliga avvikelser från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
